Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - När äro vi väl klädda? - Venustemplet i Pompeji
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
––- 359 ––-
var så bullersamt, att la dame parée måste draga sig
tillbaka. - För öfrigt bör ej läkaren och juristen
kläda sig lika med den dagdrifvande flanören och
dandyn eller guvernanten så, som husets dotter. För
dem, som prydas af silfverlockar passa hjerta färger
och nymodig snitt lika litet, som tungt brokigt moaré
och fjäderkoaftyr till baldrägt för en ung flicka. Men
man får härvid äfven göra afseende på tid och
ställe. Ingen dam med smak hänger sina juveler på sig,
då hon är klädd i morgon-negligé, och så oumbärlig den
svarta fracken är för herrarne vid baler, soaréer och
dincer, så olämplig är densamma på förmiddagen. En dam
försäkrade mig på fullt allvar, att den talangfulle
skriftställaren B. saknade uppfostran, emedan han
infann sig svartklädd vid ett skogsparti. Äfvenså
är det den fina känslan af hvad som passar för
ögonblicket, som gör fransyskornas toalett så
ojemförlig. Nu menar jag naturligtvis icke de der
parisiskorna par preference, hvilka måla håret rödt
och ögonbrynen blå, dessa till hjertroten förderfvade
mangeuses d’argent, dessa å 1’effet klädda damer, som
blott enligt Pratmakare till följetongsskribenter och
lätttrogna resande utgöra Paris’ »tout Paris». Yidare
är det skilnad att befinna sig i staden och på
landet, i kyrkan och på teatern, på promenaden eller
arbetsrummet. Men hvarhelst och hurudana vi än må
vara, böra vi alltid anse det första vilkoret för
elegans och god smak vara - enkelhet; hvarje stånd,
hvarje ålder, ja, sjelfva raenniskovärdet fordrar
densamma. Vid Napoleons och Alexanders konferens på
flottbron öfver Niemen, befann sig Murat, liksom
alltid, * dignande under broderier, pelsverk och
juveler. Så snart kejsaren varse-blef honom yttrade
han till honom: »tag P& er marskalksuniform, ni ser
ju ut som konstberidaren Franconi.» Väsendtlig för en
smakfull klädsel är äfven färgernas öfverensstämmelse,
hvarvid i synnerhet afseende bör fästas på hårets
färg. Kar-larne borde åtminstone undvika allt prål,
alldenstund de af modets ombytlighet mindre än
fruntimren förledas till afvikelser från den goda
smakens fordringar. Huru obetydligt har icke fracken
blifvit förändrad emot hvad som varit händelsen
med klädningen, efter den minnesvärda tuilleri-balen
1852, då Eugenie de Montijo visade sig i måttligt
vid drägt och blef så att säga i förväg krönt af
kejsaren, derigenom att denne prydde henne med en
hvit ros! Vi karlar behöfva blott en rock och en
ytterrock i hvardagslag samt en svart frack för baler,
aftonbjudningar m. m. Den svarta hatten måste vara
blank och fri från dam, handskarne knäppta, rena,
hela och ljusare än rocken. Svarta handskar passa
blott för sörjande. Hvad herrarnes fotbeklädnad angår,
märke man, att skor, de må vara så fina som helst,
aldrig äro annat än negligé och alltid påminna
om kypare. Mesta uppmärksamhet förtjenar likväl
halsduken, såsom varande det enda plagg i herrarnes
garderob, som bär vittne om egarens personliga smak
och skicklighet. För femtio år sedan existerade en
formlig halsdukskult och det finnes en bok från denna
tid: The art of tying the cravat (konsten att knyta
halsduken), hvars författare påstår, att den, som
icke han knyta sin halsduk »savamment» och elegant,
är oduglig för sällskapslifvet. Nu behöfves det,
gudskeldf, ej att inlära de aderton metoderna för
denna höga konst, men ännu i dag måste halsduken
vara snygg, anständig till färg och sorgfälligt
knuten. De kulörta halsdukarne med breda ändar äro
för förmiddagen, de svarta och hvita (allt efter
högtidligheten) för middag och afton (ju smalare, ju
bättre). Nipper böra karlarne så mycket som möjligt
undvika att bära. Förlofnings-ring och må hända en
signetring, ur och kedja och dertill på sin höjd en
bröstnål; men för Guds skull icke mer, om vi ej vilja
sänka oss till negerns ståndpunkt.
Framför allt annat gäller dock den satsen: klädseln
består mindre i sjelfva kläderna, än i konsten att
bära dem. Snygghet, omsorg och smak åstadkomma mera,
att man ser klädd ut, än tyget och skräddaren. Den som
ej frågar efter sin yttre menniska, är kanske filosof,
men vis är han icke. Ty lika säkert som Pythagoras
ord är, att en själ, som har för mycken omsorg om
kroppen, gör sitt fängelse odrägligt, lika säkert är,
att en oren bägare skämmer det ädlaste vin.
Venustemplet i Pompeji.
et olycksöde, som år 79 efter Kristus, under det
kejsar Titus, »menniskoslägtets kärlek och vällust»,
amor et delicie generis humane», som det tacksamma
folket benämdc honom, innehade Roms tron, drabbade
de tre städerna Herculanum, Pompeji och Stabiae, är
så allmänt bekant, att någon närmare uppgift derom
skulle vara öfverflödig för våra läsare. Det må här
vara tillräckligt att säga, det dessa städer, af
hvilka Pompeji blifvit mest bekant för oss, alla voro
belägna vid den vik, som nu kallas Neapels Golf, men
som då hette Sinus Clemanus eller Sinus Gråter, och på
den slätt, midtpå hvilken Yesuvius höjer sin rykande
kägla. När dessa och de andra städerna i Campanien
först anlades, gaf Vesu-vius icke genom något tecken
tillkänna, att det var någon vulkan; ingen sägen
fanns om bergets glödande inre, och befolkningen
lefde i fullkomlig sorglöshet med den skönaste himmel
öfver sig, invid det blånande hafvet och omgifven af
den yppigaste natur. Men redan i första århundradet
efter Kristus började vulkanen gifva sin egentliga
egenskap tillkänna; år 63 inträffade en jordbäfning,
som svårt hemsökte synnerligast Pompeji, der en mängd
tempel, monumenter och byggnader instörtade, och just
under det man var som flitigast sysselsatt med att
afhjelpa de af jordbäfningen förorsakade skadorna
och redan hade återställt en mängd af de byggnader,
som förstördes genom densamma, inträffade år 79 den
fruktansvärda katastrof, som betäckte de tre städerna
med vulkanisk aska och lava samt utplånade dem från
jorden. På den plats, der Herculanum stod, ligger
för närvarande Portici med sitt slott; på Stabise
byggdes Castellamare, och Pompeji förblef länge en
med åkerfält och vingårdar betäckt högslätt, under
hvilken man icke anade de skatter, som der funnos.
Emellertid hade någon tid efter katastrofen de denna
undkomna fordna invånarne i Pompeji, - vi sysselsätta-
oss här ensamt med denna stad, ehuru man på den
sednaste tiden äfven i det af en lavamassa begrafna
Herculanum börjat synnerligen lönande gräfningar, -
de fordna invånarne i Pompeji hade, sade vi, efter
någon tid företagit gräfningar i askan för att rädda
något af sin qvarlemnade egendom; och det var kejsar
Titi afsigt att helt och hållet undanrödja gruset och
låta staden uppstiga i förnyad glans; men sannolikt
synte? arbetet och kostnaderna så ofantliga, att
planen måste öfvergifvas. Dertill kom, att de Romerska
kejsarne snart blefvo upptagna af andra omsorger, och
staden blef småningom bortglömd, ända till sådan grad,
att snart ingen kunde uppgifva platsen, der den stått,
ehuru en dunkel tradition om en försvunnen »Civita»
dock bibehöll sig intill sednare tider. Först i slutet
af 16:de århundradet, då en underjordisk kanal skulle
gräfvas i denna trakt, stötte man på gamla grundmurar
och inskrifter; men icke förrän år 1748, sedan
Herculanum blifvit återupptäckt, började gräfningarne
i Pompeji, ehuru man icke visste annat än att man
der borde söka Stabise. Sedan denna tid och under
Bourbonernas välde i Neapel fortsattes visserligen
gräfningarne, dock lamt och med många uppehåll, och
det är egentligen först sedan konungariket Italien
upprättades och den lärde Fiorelii år 1860 utnämdes
till ledare af undersöknin-garne, som Pompeji börjadt
åter stå upp ur sin aska och den fordna Campaniska
småstaden vunnit sitt verldsrykte.
Ett bland de praktfullaste af de tempel med hvilka
Forum i Pompeji var omgifvet, var det åt stadens
skyddsgudinna Venus, - staden hette egentligen Colonia
Vencria Cornelia Pompejis, - helgade templet. Vår
illustration föreställer de nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
