Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zachris Topelius - När äro vi väl klädda?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
–– 358 ––
ning är fullständigt genomförd ? Detta må andra
besvara. Jag anmärker blott, att det hade varit mycket
bättre, om läsaren af sig sjelf kommit till Topelii
konklusion.
För att icke gifva min framställning en allt för stor
vidd, förbigår jag Topelii verksamhet som roman- och
novellförfattare. »Fältskärns berättelser» äro också
tillräckligt både kända och värderade för att här
behöfva karakteriseras. Jag skall deremot i korthet
omtala en annan sida af Topelii författareskap,
som ingalunda är den minst betydande.
Topelius är en mästare att skrifva för barn. Och detta
är i sanning ingen lätt uppgift. Barnen äro väl sig
lika öfver allt och under alla tider, de äro verkliga
kosmopoliter, och som äkta verldsborgare hafva de
alla samma tycken. Man har sålunda godt tillfälle
att studera dem, men huru många hafva kommit till
botten dermed? Huru många tusen barnböcker hafva
ej blifvit skrifna, af hvilka man kunde draga den
slutsatsen, att inga barn mera finnas i verlden? Huru
tråkigt är ej detta eviga moraliserande och huru
äckligt detta tillgjorda pjoller. Topelius har tagit
saken fermt. Han har icke resonerat sig till någon
pedagogisk teori, han har icke föresatt sig någon
tendens, han har tagit barnen sådana de äro, det vill
säga som små menniskor, som också hafva rättighet att
äga sin smak som alla andra. Jag tror väl ej mycket på
sympatier, men emellan barn och barnavänner existerar
bestämdt ett hemligt frimureri, som vi gammalt folk
hafva svårt att utgrunda. Hvem kan utleta orsaken
till dessa besynnerliga manier, som ofta helt apropos
med farsotens hastighet utbreda sig bland barn. Än
skola alla samla sigill, för att alla sedan på samma
gång glömma denna mani, än är det frimärkevurmen som
anfäktar de små, än någonting annat. Skulle de storas
lifsidéer med samma snabbhet utbreda sig öfver en
verldsdel, som de smås, då skulle ett år gifva oss
ett sekels lärdomar. Men lika fåfängt som man utletar
roten till denna omständighet i tyckena hos olika
nationers barn, lika svårt är det att afgöra frågan om
deras litterära smak. Här är estetiken bet! Här tiger
filosofien! Det är visst sannt, att barn äro nöjda med
litet, och det öfvergår all föreställning, med hvilken
begärlighet de kunna sluka hvad som helst. Men gif
dem någonting bättre, någonting riktigt barnsligt, och
med en säkerhet, som aldrig blir den stora publikens,
skola alla kasta sig deröfver. Hvaruti detta bättre,
detta riktigt barnsliga består, må andra afgöra,
men så mycket vet jag, att ej består det uti att för-
vränga namn till riktigt barnsliga, icke uti
sentimentala målningar om fattiga mödrar med än
fattigare barn. Topelius besitter denna hemlighet. Han
känner barnen i grund. Han vet att också de äga sin
politiska öfvertygelse och sin stolthetskänsla, som
ingen författare må drista sig att förnärma. Han har
skrifvit ledande artiklar för deras räkning, han har
gifvit dem romaner, visor, sagor, ja allt hvad ett
litterärt småherrskap rimligtvis kan fordra af sin
litteratör.
Sina förnämsta lagrar har dock Topelius skurit
som lyriker. Ingen har bättre än han förstått att
återgifva vårens längtansfulla stämning både i
hjertat och naturen, ingen har bättre vetat måla
minnets vemodsfulla clairobscur. Hans poesi förvånar
ej genom några stora och plötsliga tankar eller
originella motiver; dess styrka ligger i stämningen,
i den säkerhet, med hvilken den vet att tvinga fram
ur själen de röster, till hvilka den vädjar. Den har
väl äfven sin skuld, som allt menskligt, den idislar
nog ofta sina älsklingsuttryck, sol, ljus och vår,
men kan hända den så gerna lånar dessa ord, emedan
de uttala det innersta i dess eget väsende. Topelii
bästa stycken kunna lugnt ställas vid sidan af
det utmärktaste i nordens litteratur. Må man läsa
hans »Andesyn» och svara, om nordens poesi äger en
ypperligare elegi. I hvilket hjerta, som pröfvat
helst något af lifvets strid, har icke samma röst
åtminstone någon gång klingat och förklingat? Må
man läsa hans »Sylvias visor» och svara, om naturens
tankar i vårens gryning eller sommaraftonens frid af
någon blifvit bättre fängslade i ordets drägt. »Om
jag förstår att måla skog och sjö och strand», hörde
jag Runeberg en gång säga, »så vet Topelius att måla
den blåa luften deröfver.»
Topelii poesi har förrådt sin innersta hemlighet i
denna i
strof, som anträffas i Sylvias första visa:
j
»Jag är den smältande silfversång
!
Från vårens dallr.ande strängar;
\
Jag är den klaraste källas språng
j
Ur skogens mjukaste sängar;
i
Jag är den svala, den friska röst,
j
Som väller upp ur naturens bröst
j
Som doft ur blommande ängar».
j
Om Topelii yttre lif är föga att säga. Han ar
ungefär j
50 år gammal och engagerad vid universitetet som
professor i |
Nordisk historia.
!
G. L. *) l
Mr äro vi väl klädda?
^ var en gång en räf, som under en nattlig expedi-tion
föll i ett indigokärl. Sedan han väl kommit upp och
begifvit sig på hemvägen, gjorde han i månskenet
den nedslående upptäckten, att hans pels från
början till slut var blåfärgad. Han förutsåg det
begabberi, han af denna orsak skulle få uppbära af
sina kamrater under sin återstående lifstid. Men
efter mänga sorgliga reflexioner rann plötsligt -ett
ljus upp för honom. Detta hade till följd, att, då
han morgonen derpå blef mottagen af sina församlade
vänner och bekanta med ett gällt hånskratt, han med
högtidligt lugn yttrade: »mina herrar, i går var jag
i staden och medför nu åt eder det nyaste modet.»
Då förb3~ttes hånet, liksom genom ett trollslag,
i en vördnadsfull förvåning, och den ena efter den
andre förde sin himmelsblåa vän afsides, frågande
honom hos hvem han låtit färga sig».
Denna fabel anser jag vara en fin och träffande
satir öfver modets välde. Alla, fruntimmer så väl
som karlar, hylla vi den store okände, som herrskar i
ett obekant rike af spegelglas. Låt vara att du lyder
modet af fåfänga, men om du .gör uppror mot detsamma
och låter ditt hår växa, under
det att hela den öfriga verlden klipper sitt, då
först är du riktigt besatt af demonen. Sokrates
sade till Anthisthenes, som utmärkte sig genom en
trasig mantel: »Vän! fåfängan tittar ut ur hvarje
hål på din mantel». Den som vill utrota lyxen, måste
göra början med dess moder, civilisationen. Dock,
»est modus in rebus», det bör vara måtta i allt,
äfven i modet. Må vi derföre med urskiljning följa
ett herrskande mod, men aldrig blifva slafvar under
detsamma. Således böra vi vid vår klädsel göra mera
afseende på stånd, ålder och vilkor, än på modet. En
filosof betraktade en diamant på en pigas finger
med största uppmärksamhet. Frun, som var närvarande,
påstod att stenon var äkta. »Nej,» sade han, »låtom
oss snarare antaga motsatsen, ty om stenen är något
värd, är pigan det icke.» Nyligen hände sig i teater
Porte S:t Martin*), att en praktfullt klädd, friserad
och sminkad dam frasade in i en avantloge midt
under akten och den mest spännande scenen. »Tyst’!»
ropade det störda publikum, och från galleriet ljöd en
ungdomlig silfverstämma: »Tiens! der är portvaktarens
dotter! Bonjour Mamselle Rosalie! Cordon! Drag upp
rigeln, vi vilja in, si’l vous plait!» Det jublande
skratt, som följde härpå,
*) Författaren, Doktor Lagus, är en Finlands son
och uppsatsen är skrifven i Finland. **) Vid en af
de mest besökta representationerna af "Capitain
Fantome".
Hed. anm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
