Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om musiken och några af dess förnämsta mästare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 366
skaplig riktning samt grundlägga den första
musikaliska skolan: den nederländska. Den period som
dermed började var den sublima eller kyrkostilens
period, hvars representant i Italien var Palestrina
och som der räckte ända till 1600-talet, och
hvilken i Tyskland, börjande med reformationen,
sträckte sig ända in i adertonde seklet, då den med
Bach och Handel nådde sin kulminationspimkt. Men
konsten är i visst hänseende en hycklerska. Hon
begynner i kyrkans tjenst, men hon bedrar henne på en
odelad trohet. Hennes till hälften sinnliga element
attraheras af verlden, och så lånar hon sig till dess
mera populära ändamål. Så äfven musiken. Yi hafva
följt den väg, hvarpå hon inkommit på det verldsligas
gebit, samt sett, huru operan der uppkommit. Hon
är af en, i musikaliskt hänseende, mycket stor
betydenhet, ty genom henne har tonkonsten, som
förut i stel höghet höll sig af söndrad från folket
och det hvardagliga lifvet, blifvit hemmastadd hos
bägge. Italien uppfann operan, men var icke i stånd
att bringa den till sin högsta fulländning. Det
har frambringat odödliga mästerverk för kyrkan,
men allt för mycket böjdt för det rent lyriska
elementet, och af naturen hänvisadt på utbildningen
af en vir-tuosmessig strupfärdighet, försjönk det
slutligen till en öfvervägande sinnlighet. Tyskland
fullföljde hvad det påbegynnt, Den italienska
operan utvandrade tidigt till detta land, der den
uppträdde gent emot den nationella, hufvudsakligen
kyrkliga konsten. Då perioden för den sublima stilen
nu var till ända, begynte Tyskland att genom Gluck
och Mozart öfvertaga och fullborda lösningen af den
italienska operastilens uppgift. Tilllika framstod nu
Frankrike med anspråk på större betydelse. Under det
Italien företrädesvis hyllade den sinnliga, melodiska
principen och Tyskland framstod med en öfvervägande
riktning åt det spirituella, med djupsinnigare
harmonier och en konst-messigare och rikhaltigare
instrumentering, sträfvade Frankrike att i sin opera
utbilda ett mera dramatiskt element och i afseende
på sången ett förnämligast deklamatoriskt uttryck
af texten. Gluck stod med ena foten i Frankrike
och den andra i Tyskland och tillvägabringade, så
att säga, en musikalisk fransysk-tysk allians mot
den hittills herrskande italienska smaken. Mozart
förenade alla tre nationernas stilar och uppnådde
genom sin universalitet kulminationspunkten för alla
grenar af den verldsliga musiken, synnerligast på
operans område. Tilllika upphann den sjelfständig
blifna instrumentalmusiken genom Beethoven sin högsta
fulländning.
Af den efterföljande tidens märkligaste kompositörer
vilja vi i första rummet nämna dem, som arbetat för
operan och börja med italienaren Giacomo Rossini
(född 1792), den kanske mest kände och populäre af
alla operakomponister. Hans utmärkande egenskaper
äro en sprittande qvickhet i förening med en mild
känslofullhet, en outtömlig rikedom på melodier och
öfverraskande mångfald af rytmiska vexlingar. Om hans
verk icke kunna hålla profvet inför klassicitetens
domstol, torde dock inga så hafva förtjusat sin tid
och förskaffat sin mästare mera lysande triumfer;
Saverio Mercadante, Rossinis samtida, som i sina
större ensembler och recitativer har sina största
förtjenster, Bellini, Donizctti och Verdi - alla
italienare - äro omtyckta operakomponister, utan
att dock kunna räknas till dem af en allra högsta
ordning. I Tyskland åter möter oss Ludvig Spolir (född
1783, f 1859), en af de berömdaste efter Mozart. Han
var son af en läkare, fick en vårdad uppfostran och
utmärkte sig tidigt som en ypperlig violist. Hans
berömdaste operor äro Faust, Zemire och Azor samt
Jes-sonda. För öfrigt riktade han kammarmusiken
med förträffliga arbeten. I hans kompositioner
är det elegiska elementet för-herrskande, hvad
karakteren beträffar. Som harmoniker intager han
ett framstående rum och är i hög grad anslående
genom sina behagliga modulationer och sin flytande
stämförning. Vid sidan af honom förtjenar Carl Maria
von Weber sin plats. Han blef en farlig medtäflare
för den förre på det dramatiska området och den ende,
sorn i Tyskland förmådde bilda en motvigt mot den allt
annat undanträngande Rossiniska fioritusope-ran. Han
föddes 1786 i Eutin i Holsteinska landet och åt-
njöt en högst vårdad uppfostran. Begåfvad med nästan
lika stora anlag för målarekonsten, öfvergaf han den
för musiken. Med vetenskapligen bildadt medvetande
följde han den riktning, som Mozart med snillets
mäktiga drift tagit i sina förnämsta operor,
nämligen musikalisk-dramatisk karakteristik. Från
det folkenligt borgerliga lifvet, hvari en ond ande
allt för vildt ingriper - .i Friskytten - höjde han
sig till det ridderligt romantiska i Euryanthv och
derifrån till den glada under-verldens område, hvilken
han med etheriska toner och nyskapade melodier i
Oberon förkroppsligar. Kidau, Lortzing och Flotow böra
icke förbigås. Slutligen komma vi på tysk botten till
den förnämste af vår tids operakompositörer, Jakob
Meyer Beer, eller som han allmänt benämnes Giacomo
Meyerbeer. Han föddes 1794 i Berlin, der hans fader
var en israelitisk bankir. Han studerade tillsammans
med Weber för abbé Vogler, var likasom han en utmärkt
pianist, och som sådan farlig medtäflare för sjelfva
Hummel. Emellertid slog han sig uteslutande på att
komponera för operan. Hans första arbeten, Jephtas
dotter - i den allvarsamma genren - och De bägge
Kaliferna - i den komiska - hade ingen framgång, ehuru
de hvarken saknade talang eller studium. Då öfvergaf
han, tvärt emot sin studiekamrats Webers exempel, den
tyska operastilen och tillegnade sig den nyitalienska
eller Rossiniska. I denna, som förnämligast tilltalade
de yttre sinnena och ofta lemnade åt den sjungandes
talang en allt för stor del i kompositionens
framgång, skref han nu åtskilliga operor för flera af
Italiens teatrar, men utan att väcka något särdeles
uppseende, tills han, efter fem års tystnad, 1830,
framträdde med Robert le Diable. Denna skref han
för stora operan i Paris, och hade valt denna
text af Scribe, såsom flödande på ämnen till stora
teatraliska effekter. Framgången af den musikaliska
behandlingen blef i högsta grad lysande. Hugenotterna,
Profeten och Afrikanskan äro de märkligaste af hans
efterföljande verk. Ett starkt anlitande af alla
instrumentalkrafter, med stor urskiljning vid deras
användande och en snillrik kombinationsförmåga äro
hos honom de mest framstående egenskaperna. Huruvida
hans kompositioner genom sitt musikaliska innehåll,
sin tankeföljd och melodiens makt skola vinna ett
lika långvarigt som lysande erkännande, tillhör
det framtiden att ådagalägga. Meyerbeer dog i
Paris 1864. Francois Auber (född 1784) och Jaque
Halewy (född 1799, f 1862) torde bland franska nya
operakomponister förtjena första rummet. Hos den
förre spårar nian ett användande af Webers manér,
sammansmält med fransysk romanston under det han
närmar sig Rossini i pikanta harmoniska vändningar
och melodiernas behagligt flytande gång. Den sednare
står i originalitet den förra efter, men torde vara
honom Öfverlägsen i vetenskaplighet och mångsidighet.
Hvad konsertmusiken beträffar, har den smak och
anda, som gjort sig gällande i operamusiken,
haft ett ganska afgörande inflytande derpå. Efter
de Rossinska melodiernas inträngande, började
virtuoserna att hylla den lätta konversationsstilen
samt vinnlägga sig om en till det underbara gränsande
konstfärdighet i exekutionen. Deraf kom sig, att
kompositioner af gedignare art, som fordra mera
studium och ihärdighet vid utarbetningen, lemnade
fältet för de mindre grenarne, hvaraf varierandet
öfver Rossinis, Aubers med fleras temata utbredde
sig i oändlighet. Snart väckte öfvermättheten på
svindlande virtuoskonster, präktigt larm och sökt
originalitet behofvet af enkelhet och flärd-löshet i
föredraget, samt förde musiken inom familjebonmgen och
sällskapskretsarne. Nu uppstodo dessa dilettantismen
befordrande »arrangements», romanskompositioner och
folkvisans återupptagande. Äfven dansmusiken har
utvecklat sig till anspråk på en viss konstfärdighet
i utförandet och utgör en, till icke riiiga grad
integrerande del af dagens musikaliska prestationer.
Under det den allmänna smaken ännu hyllade det
sinnliga elementet i den förherskande Rossiniska
musiken, framträdde en mästare af en högre ordning,
som åteiiifvade intresses för den allvarligare
och grundligare stilen, och blef den moderna
klassisitetens grundläggare. Denne mästare var Felix
Men-dclsson-Bartlwldy, född i Berlin 1809. Han var
son till en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
