Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om musiken och några af dess förnämsta mästare - Den gamla goda tiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
––- 367
af de anseddare bankirer i staden, erhöll en
förträfflig upp-fostran och den yppersta musikaliska
bildning. Ännu blott en 15 års yngling, utgaf han sina
första kompositioner: Tre qvar-tetter för piano med
ackompagnement af stränginstrumenter, hvilka vunno
stort bifall. Yid 17 år skref han den verldsbekanta
ouverturen till Shakspeares Midsommarnattsdröm. Såsom
frukterna af sitt tidigt afbrutna lifs verksamhet
(han dog 1847) har han efterlemnat ett stort antal
arbeten inom nästan alla den musikaliska konstens
områden, från och med oratoriet till och med de små
förtjusande »Lieder ohne Worte» för piano ensamt. De
bägge oratorierna Paulus och Elias hafva odödliggjort
hans namn. Hvad hans konstnärliga egendomlighet
beträffar, så särskiljer den honom från flertalet af
hans samtida af facket, genom en medveten sträfvan
att, obekymrad om dagens tycken, uppnå det högsta
i konsten, samt en i sanning öfverlägsen så väl
musikalisk som allmän bildning. Eedan tidigt
försökte han sig i de ädlaste och svåraste konstformer
och arbetade med ihärdighet och kraft på uppnåendet
af en hög idealitet. Ledd af den finaste smak och en
klar oförvillad uppfattning af den uppgift som en
nutidens sanna konstnär har att lösa, framgick han
stadigt på sin en gång beträdda väg. Om kritiken,
trots dessa förtjenster, nödgas bestrida Mendelssohn
rangen af en mästare af första ordningen, så ligger
grunden dertill i en naturlig brist på originalitet
och fantasirikedom, en reflexionens öfvervigt
öfver uppfinningsförmågans skapande verksamhet,
egenskaper, som han kanhända insupit med luften i
sin födelsestad. Allt hvad den högsta och rikaste
bildning förmår åstadkomma, allt hvad konstnären
genom egen kraft kan tillegna sig, se vi förverkligadt
hos Mendelssohn. Och med denne tonsättare, såsom den
siste af någon mera ingripande betydelse, afsluta vi
denna uppsats öfver musikens utveckling och de man,
som i främsta rummet arbetat för densamma.
Den gamla goda tiden.
M iksom det finnes menniskor, hvilka oupphörligt
sträfva efter ombyte samt finna det nya skönt
och godt, blott emedan det är nytt, så lofprisa
andra återigen, och deras antal är måhända
störst, den »gamla goda tiden» samt förkasta allt
nytt. Klagomålen, att det blifver sämre och sämre här
i verlden samt att menniskorna tilltaga i laster och
ondska, finna vi redan i den gråa forntiden. Sålunda
tala de gamla hebreerna i sina heliga böcker om
ett paradis samt greker och romare om de fyra tids-
eller verldsåldrarne. Dylika klagomål äro ogrundade
och med rätta att förkasta. Tvärtom våga vi påstå,
att allting i verlden under tidernas lopp mer och mer
förbättrats och vilja vi försöka att närmare bekräfta
detta för våra värda läsare.
Fråga vi dem, som berömma den gamla goda tiden,
efter den gyllne ålder, om den de tala och efter
hvilken de så mycket längta tillbaka, så råka de
i förlägenhet, Var det måhända under de grekiska
republikernas tid? Betänke man blott otacksamheten
mot Miltiades, Aristides och Themistokles; den
tid, då romarne ännu utmärkte sig genom sitt enkla
lefnadssätt? Då voro de ännu rå krigare och eröfrare,
utan konst och vetenskap; eller måhända den tid,
då de hopsamlat rikdomar från alla verldens
kanter? Då herrskade det ursinnigaste slöseri,
den mest utsväfvande yppighet, allmän falhet och
borgerliga krig; eller den despotiska kejsartiden -
folk-vandringarne - den mörka medeltiden med dess
näfrätt - reformationstiden? Skulle vi väl vilja
utbyta något af dessa tidehvarf med vårt eget? - Man
skall blifva oss svaret skyldig; man skall erkänna,
att hvarje föregående tidsålder jemte mycket lofvärdt
och godt äfven hade sina starka skuggsidor - och af
de sednare oftast mera än af det förra; man måste
tillstå, att det under alla tider fanns goda och
dåliga menniskor.
Erfarenheten lär oss, att menniskorna i hvarje
hänseende blifvit klokare. Först och främst i hvad
som rörer det husliga och sällskapliga lifvet,
Huru olika mot fordom är icke sättet att bo - att
kläda sig - att äta och dricka - i j beqvämligheter
af alla slag - i umgängeslifvet! Vi vilja medgifva,
att mången olägenhet också yppats, såsom öfverdrifvet
lefnadssätt, yppighet, modsjuka och dylikt: men hvem
ville väl för ett och annat missbruks skull kasta
det goda ifrån sig och återvända till nyss anförda
tider? Med sedernas och lefnads-sättets förfining
har menskligheten äfven gjort ofantliga fram-steg,
så väl i de mekaniska, som i de sköna konsterna, i
jordens odling, så väl som i industri. Sådant höjer
och förädlar lefnadsnjutningen. Vetenskaperna ila
med jättesteg emot den högsta fullkomning. Hvilken
skillnad i kännedomen om naturens hemliga
krafter nu emot förr! Jemföra vi vårt nuvarande
uppfostrings- och skolväsen med det gamla - hvilken
utomordentlig förändring till det bättre måste vi
icke erkänna! Under det att man i den »gamla goda
tiden» hado blott få och dåliga skolor, finna vi nu
bildningsanstalter af alla slag
samt i tillräcklig mängd; ungdomen uppfostras
bättre och ändamålsenligare. Fördomar och
vidskepelse hafva mer och mer vikit för en upplyst
tidsanda. Huru mycket hafva icke statsinstitutionerna
förbättrats! Menniskorätten har vunnit ett helt annat
erkännande; äfven den simplaste medborgare har utsigt
att få deltaga i lagstiftningen och kontrollen öfver
landets angelägenheter; despotism och nycker hafva
försvunnit med den »gamla goda tiden»; menskligare
lagar, bättre lagskipning hafva undanträngt det gamla
barbariet - låt oss blott tänka på »gudsdomarne»
(ordalierna) och tortyren, dessa bloddrypandc fläckar,
på medeltiden; tillämpas dödsstraffet numera,
sker det med minst möjliga grymhet och endast å de
allra svåraste brottslingar. Huru annorlunda har
icke nutiden sörjt för säker-I heten till lif och
egendom, dels genom bättre polisuppsigt: röfvarband
hafva nästan alldeles försvunnit, man reser säkrare;
dels genom försäkringsbolag för brand-, sjö-,
hagel- och annan skada. Äfven för hjelpbehöfvande
har man dragit omsorg genom allehanda filantropiska
inrättningar. Trafiken har vunnit en helt annan
lyftning genom mer utbildade postförfattningar,
jernvägar, kanaler, ångbåtar. Huru snabbt kunna vi
icke resa nu mot förr, och med tankens hastighet
erfara vi nu underrättelser från de aflägsnaste
trakter genom den elektriska telegrafen.
Ändtligen hafva menniskorna också blifvit sedligt
bättre. Låt oss medgifva, att vissa dygder blifvit
sällsyntare, såsom enkelhet och rättframhet,
sanningskärlek och öppenhet - men deremot hafva
menniskorna på det hela taget blifvit mer välgörande
mot olyckliga och öfvergifna, Huru omenskligt gick
man icke fordom tillväga under krig, under det att
man nu mera bemödar sig att så mycket som möjligt
mildra dess fasor, dels genom skonande af privat
egendom, dels genom föreningar för sårades vård i
fält; öfver hufvud taget är man mindre hård och grym
mot andra. Och är kyrksamheten äfven icke så liflig
som fordom, har man dock lärt sig att tänka öfver
religionen samt fått mildare och renare begrepp;
man bär fromheten mindre som ett skådebröd: vi lefva
i en tid, då man tillbeder Gud icke blott i tempel,
utan i anda och sanning. Mer måttlighet vid samqväm
och högtidligheter har gjort sig gällande, och det
råa öfverflödet vid bröllop, barndop, begrafningar
och så vidare tillhör en försvunnen tid.
Äfven förnuftet finner påståendet, att det blifver
allt sämre och sämre här i verlden, vara fullkomligt
stridande mot Guds vishet och godhet, Om än enstaka
folkslag och landsträckor skrida tillbaka, ja gå
förlorade, så skrider dock menskligheten i sin helhet
emot den högsta fullkomning. Det har historien i alla
tider lärt och det skall äfven efterverlden lära.
Men om nu så är, hvarföre då dessa gamla klagomål
och denna tillbakalängtan efter den »gamla
goda tiden»? Menskligheten i sin helhet liknar
individen. Börjar den enskilda menniskan att blifva
gammal, så finner hon det öfver allt mindre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
