Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cactusväxten - Minnen från pensionen. Af Sophie Bolander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
––-374––-
trifves. Såsom frukt fortares denna växt
på Sicilien, liksom bland det fattigare folket i
Vestindien.
En af de märkvärdigaste cactusarterna är
ovedersägligen den så kallade Cereus gigantens eller
jättecactus, särskildt bekant i Californien och
Mexiko under det indianska namnet Petahaya. Eedan
de missionärer, som för öfver ett hundra år sedan
besökte Colorado och Gila, omnämna i sina berättelser
den storartade, öfver tjugo alnar höga växten, om
hvilken de indianska jägarne hade berättat dem de mest
otroliga saker. Efter denna cactusart har ett pass,
söder om Colorado, erhållit namnet Cactuspasset,
emedan denna växt finnes här i stor massa. Efter
växtens ålder omvexlar formen. I början liknar hon
en väldig mortelstöt, hvars smalare del är riktad
nedåt, och hvars gröfre ända har dubbelt omfång. Under
tillväxten jemkar sig dock diametern, så att växten
redan vid en höjd af tjugo fot bildar en temmeligen
regelbunden pelare, och derefter utveckla sig äfven
grenar, till en början i klotform, hvilka
i bilda räta vinklar mot stammen, men taga
snart en riktning | uppåt och löpa parallelt med
densamma, hvarigenom det hela 1 får utseende af
en ofantlig kandelaber, ty man finner icke
! sällan dylika af ända till sjutio fots höjd.
Dervid är anmärk-! ningsvärdt, att den smärta
stammen, äfven om den har sitt fäste på en hög
klippa, trotsar den häftigaste storm, ett bevis
på dess solida konstruktion och fibrernas seghet.
När växten dör, lossnar det köttiga ämnet styckevis
från trädfibrerna, men det resliga skelettet blifver
det oaktadt stående i flera år, tills det omsider,
förstördt af storm och regn, störtar tillsammans. Stam
och grenar hos Cereus gigantens äro regelmessigt
fårade och de mellanliggande fibrerna hafva en
lodrät riktning, hvarigenom uppstår en likhet med
orgelpipor. I Maj eller Juni bära grenarne stora,
hvita blommor, ur hvilka i Juli och Augusti utveckla
sig välsmakande frukter, som indianerna dels
förtära råa, dels använda till beredande
af eu förträfflig sirap.
linnen från pensionen.
Af Sophie Bolander. L
Ankomsten. Första aftonen och morgonen,
1 äg kom i pension vid åtta års ålder. Min moder var
död 7&T0 och som jag var enda systern bland fyra
bröder, fann min far det icke lämpligt att låta
mig uppfostras i hemmet bland dessa. Fru Stämmings
pensionsanstalt var vida berömd, och i den blef
jag insatt. Jag har icke många ord att säga om
skilsmessan från hemmet. Yid åtta år reflekterar
man hvarken öfver sin lycka eller sina förluster,
och gå bägge lika tanklöst till möte. Min far följde
mig på resan, och det förtog mig känslan af all
slags saknad. Efter trenne dagars färd framkommo vi
till den lilla staden S-vik, der fru Stämming och
pensionen hade sitt residens. Redan samma afton vi
anlände, tog min far mig vid handen och begaf sig
till nyss-nämde fru. Vid hennes åsyn intogs jag af en
känsla, som dittills varit mig främmande. Jag kände
mig rädd och tryckte mig närmare min fader. Ingen
borde egna sig åt lärare- eller uppfostringskallet,
som icke har ett, om ej vackert, åtminstone älskvärdt
och mildt utseende. Barnet har ett fint sinne för
uppfattningen af ansigtets uttryck. Fru Stämming
var lång och rak, hade mörk,.hy och en stor, skarpt
bugtad näsa; hennes väsende var sirligt och afmätt,
artigt och förbindligt, men ste-reotyperadt, kallt
och enformigt.
Dessa reflexioner äro naturligtvis frukten af en
sednare ålders omdömesförmåga. Barnet har allenast
den sensitiva mottagligheten, utan att kunna motivera
sina intryck.
"Detta är min lilla flicka, som jag härmed får
anförtro i min goda frus vård», sade min fader och
förde mig emot fru Stämming.
Denna räckte mig sin hand och ville draga mig till
sig, men jag stretade emot af alla krafter och fattade
min fader med begge händer om armen.
»Hon är litet motsträfvig, den lilla», anmärkte den
gode frun.
»Nej, icke det, min fru, men hon känner sig litet
främmande. Jag vågar säga, att hon är ett godt barn,
ehuru vi kanhända varit litet svaga för henne, såsom
enda flickan. Jag hoppas emellertid ni ej skall blifva
missnöjd med henne», sade min fader.
»Jag hoppas kunna göra dig till ett snällt och
medgörligt barn», sade frun och strök mig med sin hand
på kinden. - Det var som en hand af is berört mig.
Emellertid gaf hon mig att beskåda tvänne små
uppstoppade stegiitsor, som suto på en liten
artificiel grön qvist, under en glaskupa, betäckt af
ett grönt flor, under det hon och min fader vidare
samspråkade om min lilla obetydliga person och de
angelägenheter, som dertill hörde.
Denna gång blef ej fråga om skilsmessa. Jag följde min
fader tillbaka för att ännu en dag vara hos honom.
Påföljande dag blef det annorlunda. Mot aftonen
förde han mig tillbaka till pensionen, men nu för
att lemna mig der. Han skulle resa tidigt påföljande
morgonen. Jag kan ej beskrifva hvad jag kände, då han
bjöd mig farväl, lemnade mig till »tant Stämming»,
som jag nu skulle kalla henne, och sade: »Nu skall du
vara lydig och snäll emot denna goda fru, som lofvat
att vara i moders ställe för dig, och komma ihåg,
att du ej har någon annan mamma att hålla dig till
än henne.» - Jag gret bittert.
Tant Stämming drog åter floret af kupan, med de begge
steglitsorna under. Men de kunde ej trösta mig. Då
tog hon mig vid handen och förde mig in i en stor
sal, der de öfriga helpensionärerna voro samlade.^,
De voro sex. Alla mycket större än jag. »Detta är dina
kamrater, med hvilka du nu har att göra bekantskap,»
sade tant och lemnade mig på egen hand att taga mig
ut med dem. Igenom tårarne, som stodo mig i ögonen,
syntes de mig så stora och så främmande som hade
de varit af ett annat slägte. Jag satte mig i en
vrå längst ner i salen, i skygd af en hög skänk och
gret bitter-ligen. Det var mig som hade jag varit
ensam i hela verlden. Då kom en storväxt flicka, med
rödaktigt hår och bruna, skelande ögon och ryckte mig
näsduken ur händerna och sade: »Du skall icke gråta,
ty då får du ledsamt.»
Jag grep efter min näsduk, men hon svängde med den
omkring mitt hufvud.
»Du har väl många vackra klädningar?» frågade hon.
»Nej.»
»Det var konstigt! Din pappa är ju rik?»
»Det vet jag icke.»
»Vet du icke? Då är du ett nöt, och jag bryr mig icke
om dig.»
Med dessa ord kastade hon mig näsduken i ansigtet och
gick. Jag började åter gråta. Då kände jag en hand,
sorn sakta klappade mig på hufvudet. Då jag såg upp
stod en lång, smärt flicka framför mig. Hon såg med
ett par goda Ögon på mig. Omkring hennes hals hängde
mörka vackra lockar, och jag tror jag glömde att
gråta, då jag fastade mina ögon på henne.
»Har du sett tants stegiitsor?» frågade hon.
»Ja.»
»Men du har icke hört deras historia; den vill jag
tala om för dig.» Och nu berättade hon mig hur en
gosse fångat dem i skogen, och sedan sålt dem för en
plåt; hur snälla och tama de varit; hur de plockat
frön från fingret, som man stuckit in i deras bur och
hur vackert de sjungit de ljusa vår-morgnarne. Vidare
omtalade hon, huru hon - Amelie W. var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
