Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från de tillämpade naturvetenskapernas gebit. - H. M. Konung Carl XV som konstnär. Sign. av Svante. - Peder Hjorth. Berättelse från Engelbrekts dagar af Axel S--y.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
oförtärda. Herr Borghis preparation förändrar de mest olikartade
ämnen hvarken till färg, glans eller utseende.
För ett par år sedan öppnades i London den första
större sträckan af en pneumatisk postjernväg om två engelska
mils längd. Den är bestämd för nordvestbangården och utgör
början till ett helt nät, som skall förgrena sig under London
och sammanbinda de särskilda postdistrikterna. Skenorna
sträcka sig från stationsgården in i mörka, källarlika öppningar,
hvilka lufttätt kunna tillslutas medelst flygeldörrar af jern.
Experimentet, säger en referent, började med det plötsliga
sammansmällandet af jerndörrarne, hvarefter ett slags sjungande
och brusande ljud tillkännagaf att luftpumpmaskinen var i
gång. Efter några minuter gåfvo telegrafklockorna en ankomstsignal,
strax derefter flögo dörrarne upp och in rullade fyra
dvergartade godsvagnar. Flera amatörer läto vid återfärden
icke afhålla sig ifrån att bestiga vagnarne och som lefvande
paketer expediera sig från den ena ändpunkten till den andra. I
början försporde de en susning i öronen, liksom i en dykarklocka,
och luftdraget var så häftigt, att det slog dem som
duggregn i ansigtet; snart förlorade sig dock dessa symptomer,
de rullade lugnt fram genom mörkret samt återvände ändtligen
samma väg till utgångsstationen.
Det är en känd sak att först genom vitterhet och skön
konst en nation, ett folk kan uppnå odlingens och den
andliga bildningens högre punkter, hvarföre det måste
vara så mycket mera glädjande då landets monark icke blott
älskar konstnärlig idrott, utan tillika sjelf uppträder, och
dertill med framgång, på den konstnärliga täflingsbanan.
Detta är fallet med Konung Carl XV.
Svenskarne, ett frihetsälskande, på samma gång som ett
konungskt folk – häfden bestyrker detta – hafva ock alltid,
kanske mer än någon annan nation, älskat att se landets drott i
sina leder, eller i spetsen för hvarje sträfvande framåt, vare
sig på slagfältets, medborgerlighetens eller den mera andliga
utvecklingens områden.
Flera stora namn möta oss ur den svenska konstens häfder,
men aldrig tillförene torde det allmänna intresset för den
bildande konstens alster varit större än under närvarande tid,
samt konsten öfverhufvud befunnit sig i en så raskt fortgående
utveckling, som just i våra dagar, en utveckling, som – vi
tro det – än mera måste befrämjas, då vi i landets främste
man se en utöfvare af den sköna konsten.
Konungen är landskapsmålare.
Hans pensel har hittills uteslutande sysselsatt sig med
skildrandet af den nordiska naturen.
Han eger en stor produktivitet.
Hans pensel har lemnat oss taflor från det sydliga och
mellersta Sverige, samt från Lappland och från Norge. Än är
det den mera fria naturen, såsom norska fjelllandskap, partier
från den herrliga Mälaren eller från hufvudstadens sköna
omgifningar, och, än är det utsigter af märkligare ställen, såsom
Ulriksdal, Drottningholm, Beckaskog, Bohus’ ruiner o. s. v.
Gustaf-Wasa-monumentet i Mora, som är upprest öfver
Utmelandskällaren, bevarar en tafla: Salens by, den plats vid norska
gränsen, der morakarlarnes snabba skidlöpare upphunno Gustaf
Eriksson på hans flykt från fosterlandet.
Konungens konstnärsskap utmärker sig för storhet i
uppfattningen, i förening med fantasirikedom. Väl hafva icke
detaljerna nått samma fulländning i hans taflor, som i flera af
våra öfriga landskapsmålares, men det är ock ganska naturligt
att en konstnär, som icke är i tillfälle att uteslutande få
egna sig åt sin konst måste lemna detta som en tillhörighet åt
dem, hvilka ega lyckan att ostörda af andra maktpåliggande
sysselaättningar, ensamt få egna sig åt det konstnärliga i all
dess detaljrikedom. Deremot utmärker sig hans pensel genom
sin »bredd» och raskhet, saknande allt det »pet» som är så
betecknande för dilettantens ängsliga produktioner.
På sednaste, 1866 års, allmänna konstutställning i Stockholm
hade konungen tvänne taflor utställda. De innehöllo motiver
från hufvudstadens omgifningar, ett vinter- och ett sommarlandskap.
Det är en af dessa vi meddela i vår afbildning.
Den konstnärliga juryn tilldelade dessa taflor »hedersbetyg.»
Svante.
En morgon i början af Juni månad år 1434 red ett litet
sällskap utefter Dalelfvens strand.
Det bestod af tvänne riddare samt en ung dam,
åtföljda af en skara knektar i de danska färgerna.
Den äldre af de båda riddarne var en liten oansenlig
man med ett ingalunda behagligt yttre. Små skarpa
ögon, en något uppstående näsa och en stor mun,
som till en del doldes af ett långt, tofvigt skägg
bidrogo i förening att gifva hela hans utseende
någonting ytterst obehagligt och frånstötande.
Hans yngre följeslagare, hvars drag visserligen
antydde det nära band af far och son, som förenade
dem, hade emellertid ungdomen för sig och det
kraftfulla och glädtiga uttrycket i hans ansigte
gjorde, att man mindre gaf akt på dess oregelbundna
drag.
Den unga damen, som med säker hand styrde sin ädla
gångare, ägde deremot en ovanlig fägring, som så
mycket bättre framstod i denna omgifning.
Medan den äldre af de båda danska riddarne red framåt
tigande och försänkt i djupa tankar, tycktes de båda
unga så mycket mera njuta af den vackra sommarmorgonen
och den sköna nejd, som omgaf dem.
Solstrålarne som lekte på vattnet, fåglarne som slogo
sina muntra drillar i trädtopparne och den svalkande
vinden, som lätt krusade elfvens yta, allt tycktes
också egnadt att lifva äfven det trumpnaste sinne.
Peder Hjorth, så var riddarens namn, var af konung
Erik satt att hålla ett vaksamt öga på de oroliga
dalamännen. Lydande under Jösse Eriksson, »konungens
fogde öfver Westmanna och Dalarne», var han i mycket
lik denne sorgligt ryktbare bondplågare. Grym och
hårdhjertad till sin karakter, tycktes han sätta en
ära uti att om möjligt öfverträffa sin förman uti
stränghet, och månget dåd, begånget af hans vilda
knektar i dessa nejder, ropade redan på hämd.
Ryktet visste att berätta det Riddar Peder börjat sin
bana såsom sjöröfvare och på detta yrke samlat en på
den tiden ganska ansenlig rikedom, hvarefter han gått
i konung Eriks tjenst och för visad trohet erhållit
i förläning en vid Dalelfvens strand belägen borg.
Natur och konst i förening hade förvandlat Hjortnäs
till ett särdeles starkt fäste och från dess fasta
murar trotsade Riddar Peder lugnt böndernas vrede
och fortfor att lika som förut med våld undertrycka
hvarje skymt af frihetskänsla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
