Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Peder Hjorth. Berättelse från Engelbrekts dagar af Axel S--y.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 18 -
Dalkarlarne, ett välmående och kraftfullt folk, ovana
vid förtryck, hade länge hyst lust att af kasta sitt
ok och mer än en gång hotat Riddar Peder med döden
om de skulle råka honom utom slottets portar.
Den ständiga vistelsen inom slottsmurarne började
dock förefalla jungfru Mechtild något enformig och
det var af denna orsak, som en och annan utflykt i
nejden stundom företogs, ehuru då alltid under nog
stark betäckning för att afvärja hvarje fara.
Jungfru Mechtild var dotter till herr Peder Hjorths
yngre broder, hvilken blifvit förmäld med en mycket
rik adelsjungfru. Nu voro emellertid hennes båda
föräldrar döda och hade ef-terlemnat en betydlig
förmögenhet åt den unga flickan, till hvars förmyndare
farbrodern blifvit utsedd.
Herr Peders plan var nu att få sin son förenad med
den sköna Mechtild, en förening som skulle göra hans
ätt till en af de mest lysande vid det danska hofvet.
Jungfru Mechtild tycktes dock ingalunda hysa någon
varmare känsla för unge herr Christian Pedersen och
herr Peders älsklingsplans förverkligande stod derföre
ännu i vida fältet.
Det var af detta skäl, som han fortfarande, trots
jungfru Mechtilds mången gång uttalade önskan,
stannade qvar i Sverige; han befarade nämligen att vid
hofvet i Köpenhamn hans son möjligen skulle blifva
slagen ur brädet af någon skönare och snillrikare
medtäflare.
w H vilken herrlig morgon, Christian!» yttrade
Mechtild, i det hon med ett gladt leende vände sig
till denne.
»Ja i sanning skulle icke mer än en af våra
goda Köpenhamnare behöfva hämta litet luft och
krafter i dessa friska nejder», svarade unge herr
Christian. »Skada blott att sjelfva folket icke är
lika lugnt och stilla som deras hemlands bygder. Det
är ett obändigt och styfsinnadt slägte, dessa dalamän,
och jag börjar tro att det är lika omöjligt att finna
en fredsam dalkarl, som att taga ned månen. De hafva
skickat ständiga bud till hans nåde kung Erik med
klagomål, och en vacker dag står väl hela landet i
fullt uppror.»
»Vet du^ Christian, jag tycker dock att dalkarlarne
hafva rätten på sin sida», utbrast jungfru
Mechtild. ""VJag fruktar att j hafven varit alldeles
för stränga mot dem. Det skulle i sanning fordras ett
Jobs tålamod för att fördraga så, mycket förtryck,
så mycken...»
»Hvad är detta för ett enfaldigt snack», inföll
här med en skarp blick på den unga flickan herr
Peder. »Anstår det en dansk jungfru att förklena sin
herres och konungs bud.»
»Min stränge herr farbror, sådan var visst icke min
mening», svarade Mechtild med ett lugnt småleende. »Är
j då så säker på, att det verkligen är kungens vilja,
att det stackars folket skall lida så mycken tunga?»
»Tyst, barn! Detta förstår du icke», afbröt henne
herr Peder strängt. »Lemna det der åt mognade män,
min visa jungfru, och låt dina tankar irra på fält
så långt som möjligt skiljda från politikens. Hvad
dessa styfnackade bönder beträffar, så misstaga de
sig, om de tro att Peder Hjorth låter skrämma sig
af bistra miner. Vilja de sätta hårdt emot hårdt,
så skall jag veta att med passande lampor...»
Herr Peders tal afbröts här af en väldig örn, som med
buller föll ned midt framför dem, träffad i bröstet
af en pil.
Jungfru Mechtilds gångare, hvars hufvud träffats
af örnens vinge, började att våldsamt stegra sig
och innan den unga damen lyckats hålla inne honom,
började han hastigt skena nedåt stranden.
Förgäfves sporrade Christian sin häst och sökte att
upphinna det skenande djuret.
Detta fortsatte sitt vilda lopp utföre den sluttande
stranden och redan skiljde honom blott ett högst
ringa afstånd från elfven, då plötsligt en man, utan
tvifvel örnens baneman, hastigt störtade fram ur ett
busksnår vid stranden, föll ned på ett knä och höjde
sin båge till ett stadigt sigte.
Pilen flög från strängen och gräfde sig in i hästens
bringa.
Ett ögonblick vacklade det präktiga djuret, inen
snart störtade det liflöst till marken, dock ej förr
än dess ryttar-
inna med ett snabbt språng kastat sig i famnen på
sin framskyndande räddare.
Då de båda adelsmännen hunnit fram till stället, hade
jungfrun redan hämtat sig från sin förskräckelse
och tackade den säkre skytten med en hjertlig
handtryckning och ett solvarmt leende. Nu först
fastade hon sig vid sin räddares utseende. Det var en
ståtlig, kraftigt byggd man af omkring 30 års ålder,
klädd i dalamännens vanliga drägt, men hvars verkligt
ädla drag och hela hållning antydde en man, som ej
var främmande för de förnämares kretsar.
»Jag hoppas, att jungfru Hjorth förlåter det mord
jag nödd och tvungen begått på det stackars djuret»,
yttrade jägaren med en artig bugning och förde den
unga flickan fram till hennes farbroder.
»Jag har ju eder pil att tacka för mitt lif», svarade
Mechtild vänligt den okände, för hvilken hon omedvetet
började hysa ett visst intresse.
Herr Peder Hjorth höll i detta ögonblick inne sin
häst framför sin brorsdotters räddare och i stället
för att gifva honom en vänlig tacksägelse för hans
raska handling rynkade han bistert ögonbrynen och
frågade med inqvisitorisk min:
»Hvarföre bär du detta vapen?»
»Den fallne örnen torde upplysa eder derom, herre»,
svarade vår jägare lugnt.
»Du ljuger. Jagten är blott en mask för list och
forsat», återtog herr Peder strängt. Du skulle
säkerligen icke begära bättre än att lönligen kunna
bereda mig örnens öde.»
»Yäl hade j förtjent det, herre», svarade jägaren
frimodigt. »Men Erik Svensson har icke för sed att
genom ett lönnmord nå hvad han hoppas att snart vinna
i ärlig fejd.»
»Huru! Du djerfves att öppet tala till mig sådana
rebelliska ord. - Knektar! gripen den nidingen»,
ropade Peder Hjorth, skummande af vrede.
Redan hade några af knektarne sutit af samt afväpnat
den dristige skytten, då Mechtild bedjande lade sin
hand på sin farbroders arm och utbrast:
»Icke vill du så löna den, som nyss räddade mitt
lif.»
Herr Peder höll verkligen af den unga flickan och det
intresse hennes rikedomar ingåfvo honom talade väl
äfven ett tyst, men derföre icke mindre inflytelserikt
språk, då han, efter något betänkande, yttrade till
Erik Svensson:
»Välan! du är fri. Men se till att jag icke träffar
dig ännu en gång på min väg, ty dä sätter jag dig
der hvarken sol eller måne lyser.»
»Ännu en gång skola vi råkas och då inom Hjortnäs
murar», svarade skytten, i det han med en utmanande
blick lemnade det förvånade sällskapet.
I ett af tornrummen på Hjortnäs vandrade herr Peder
fram och tillbaka med ett bref i handen, då Christian
inträdde i rummet.
»Du ser så mörk ut, min far», yttrade Christian. »Har
du fått några ledsamma underrättelser?»
»Dalkarlarne samla sig åter under upprorsmakaren
En-gelbrecht Engelbrechtsson, denna gång för att söka
förstöra alla våra borgar och fördrifva alla danska
män. Vid Belze-bub! ännu står dock Hjortnäs fast och
så länge jag har en enda krigare qvar, så skola dess
portar ej öppnas för detta fördömda pack. Den gamle
Sven Svensson lärer redan hafva träffat anstalt om
väpnandet af folket här i nejden. Hade jag den gamle
orostiftaren här, så skulle jag fästa hans hvita
hufvud öfver slottsporten, de andra till en hotande
varnagel.»
»För att bespara Mechtild fasorna af den stundande
striden, vore det bäst att låta henne resa ned till
Wadstena kloster, der hon kunde erhålla en fristad
under de oroliga tider, som nu nalkas. Frånvaron af
henne skulle ock stärka vår kraft att längre uthärda
en belägring.»
»Jag har tänkt detsamma, min son. Redan i morgon skall
flickan få anträda sin resa till klostret. Jag önskar
att jag sjelf vore der undan dessa fördömda ulfvar.»
Den sista meningen behöll herr Peder dock visligen
för sig sjelf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
