Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. XXVII. Krabbefejden och Harald Stake. - En påk ibland käppar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stjerna från Wärmland, för att med gemensam styrka
fördrifva honom derifrån. Harald Stake skickades
förut med 4 korn-pagnier ryttare och jägare, för att
rekognoscera, men kunde icke vinna någon kunskap om
fienden, emedan det var tomt och öde öfverallt der han
passerade. Allmogen hade nämligen lupit till skogs
af fruktan för de annalkande Svenskarne. Sålunda
kom Stake obehindradt till Uddevalla, som var
befästad med ett pålverk och dessutom skyddades af
en väl bestyckad skans. Utom besättningen på denna
skans, förmärktes icke heller här någon fiende,
hvarföre Stake lät nedhugga pålver-ket och, oaktadt,
det våldsamma skjutandet från skansen, inträngde i
staden, der han tog ftera fångar, både af borgare och
soldater. Af dessa fick han veta, att Iv?.r Krabbe
föregående natten aftågat till Qvistrums bro, och
med denna underrättelse återvände han till Svenska
hufvudhären. Här beslöts att afskära Krabbe reträtten
öfver Svinesund, men genom antända vårdkasar varnad
för faran drog han sig skyndsamt till det nu varande
Fredrikshall, -då kalladt Hallen, tätt i spåren
förföljd af Svenskarne, som bortsnappade hans
eftertrupper. Svenskarne lyckades icke bemäktiga
sig Hallen; men besättningen på Uddevalla skans
måste gifva sig på nåd och onåd. Följande året inföll
Norska generalen Jörgen Bjelke med vid pass 6000 man i
Bohuslän och uppmanade allmogen att gripa till vapen
och afskudda sig Svenskarnes ok. Han lärer i början
haft framgång och intagit största delen af Bohuslän;
men Harald Stake blef slutligen hans öfverman, och
Norrmannen måste öfvergifva landet, efter det han
förlorat större delen af sitt folk, trossen och tre
ståndar. Nu blef Harald Stake
länets första höfding, och sedan denna tid har
Bohuslän alltjemt tillhört Sverige.
Om Harald Stakes första fru, den ofvannämda Magdalena
Sparre, berättas ännu en sägen, hvilken vi anse oss
böra här meddela. Då fru Malin, så kallades hon, en
sommarafton satt i sin säl på Hönssäter, öppnades
dörren, och in trädde en elfjungfru, ljuslätt och
fager, och hvilken anhöll att få låna fru Malins
brölloppsklädning till sitt eget bröllop, som skulle
stå följande dagen. Fru Malin hade icke hjerta att
afslå den obekantas begäran, utan gick genast efter
sin klädning och lemnade den åt flickan, som lofvade
att snart lemna den tillbaka. Tredje dagen derefter
fanns klädniugen åter i salen; men ingen hade sett
hvem som burit dit densamma. Men med förvåning såg fru
Malin klädningen fullsatt med prydnader och spännen af
finaste guld, och dessutom var vid densamma fäst en
dyrbar guldring med rika ädelstenar, hvilken sedan
länge förvarades inom slägten, alldeles som den
guldkedja, hvilken, enligt hvad vi förut berättat,
ännu i dag bäres af egaren till Engsö gård i Mälaren.
. Efter fru Malins död gifte sig Harald Stake med
Karin Bjelke, som redan förut varit gift tvänne
gånger, med Knut Ulfsparre först och sedan med Carl
Lilje, en af Stakes krigskamrater. Hennes bröllop med
Stake stod på Bohus slott. Sjelf vistades han, upphöjd
till värdighet af riksråd, men så uteslutande en
man af svärdet, att han knappt kunde läsligt skrifva
sitt namn, på Bohus ända till sin död 1677, förtjent
af att städse bibehållas i tacksamt minne såsom den,
hvilken egentligen fäste Bohuslän vid Sveriges krona.
Th.
-
En påk ibland käppar.
en hattstofferarebod voro käppar uppställda i tre
långa led utefter disken. Eljest fanns der mycket
annat att se och köpa i den butiken - ja, nästan allt
utom hattar, ty då hade hattstofferaren i sjelfva
verket varit hvad han vida beqvämare endast behöfde
gifva sig ut för att vara.
Käpparne stodo nedträdda hvar och en i sitt särskilta
hål, så att den ene icke kunde hoppa öfver skrankorna
till den andre. Detta var också fullkomligt på
sin plats, emedan käppens frihet bör vara strängt
begränsad i ett ordnadt samhälle. Huru skulle det
t. ex. gå om knölpåkarne släpptes lösa? Hvad hade
då de fina promenadkäpparne att betyda; dessa, som
med de smidigaste rörelser sprätta damm i ögonen
på oss, utan att det generar oss det ringaste? Nej,
grobia-nerna måste hållas i styr, att icke styrkans
»naturliga rätt»» skall göra sig gällande.
Bland käpparne rådde stor olikhet. Främst sågs
en spansk-rörskrycka med ciseleradt handtag,
förgyldt på galvanisk .väg. Denna togs af mången
för en guldkrycka, och det borde hon icke hafva
någonting emot. Bredvid henne var ställd en krycka
med handtag af elfenben. Dessa utgjorde ett par: den
ytliga glansen och den bleka verkligheten. Dernäst
voro sammanställda ett bamburör med en råbocksklöf
till knapp och en käpp, -som utgafs för att vara
af kanelträd, med knapp liknande en svinklöf. Sedan
följde i ordningen en käpp med knappen formad efter
vaden af det aldra lilla näpnaste, mest öfverjordiskt
sväfvande Taglioni- eller Fanny Cerito-ben. Vidare,
vänslades emot oss på en käpp ett klokt hundhufvud,
eller framsträckte en gås sin näbb, eller visade en
varg tänderna, eller erbjöd sig en rik drufklase,
eller grimaserade ett vidrigt gubbansigte. Ändtligen
hade man framför sig en samling fiskbenskäppar med
förnäma krökningar, smärta som vidjor och böjliga som
de, samt ridspön; men ridspöna stodo upp och nedvända,
ty de voro icke käppar såsom de andra. Slutligen
fanns ett ansenligt lager kryckor af sämre rör och
af gulfer-nissade ektelningar. Sist upptäckte man i
en vrå vid dörren en påk af masurbjörk med en grof
skinnrem om halsen och en fruktansvärd jerndoppsko
på foten.
Sålunda stodo käpparne någorlunda äfven efter
priserna. Somliga - de på yttersta högern från disken
räknadt - kostade nämligen flera riksdaler; andra -
de i midten - två; åtskilliga på sin höjd en; för
att icke tala om dem - ytterst till venster - hvilka
ej öfverstege öresberäkningen. Och likväl gjorde
den dyraste käppen mången gång mindre nytta än den
billigaste. Kanske torde detsamma vara förhållandet
äfven bland dem, som begagna käpp.
’ Dessa besökte hattstofferareboden ganska flitigt
och till-handlade sig käppar.
Aktningsvärda familjfäder utan förmögenhet,
men med giftasvuxna döttrar, köpte kryckorna med
förgylda handtaget, hvarigenom de gåfvo sig sken
af en viss borgerlig välmåga. Käpparne med knapp,
föreställande en råbocks- eller svin-klöf funno
köpare i jagtvänner och landtbrukare. Taglionibenet,
den formfulländade Fanny Cerito-vaden lät ingen
beundrare af balletten gå sig ur händerna. De
smidiga fiskbenskäpparne upphandlades af kavaljerer,
hvilka pläga hemta sin verlds-åskådning genom
lornjetten. Ridspön hade sina afnömare bland det
stolta promenadrytteriet. De simplare kryckorna af
rör eller ektelningar vunno efterfrågan af gesäller
och fattiga studerande. Masurpåken ... vi få tillfälle
att yttra oss om honom framdeles.
På .detta sett gjorde hattstofferaren de bästa affärer
i - käppar. Han ansågs också som stadens rikaste
köpman. Derföre, när en käpp ur hans butik kom att
jemföras med en käpp ur någon annans, tillerkändes
alltid företräde åt den förre, fastän käpparne voro
lika goda samt utgångna från samma fabrikant i första
hand.
Alla käppar, de finare så väl som de gröfre,
kände den lifligaste åtrå efter befrielse. Boden,
och isynnerhet hålen, hvari de stodo nedträdda,
kändes dem för trånga. De längtade ut i verlden och
efter äfventyr. Sedan befrielsens timma slagit,
hade denna äfventyrarhåg ledt många af dem i
förderfvet. Antingen, och i lyckligaste fall, hade de
för någon obetydligare skada måst undergå reparation,
eller hade de lidit fullkomligt afbräck och blifvit
såsom oduglige till allt vidare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
