Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Igelkotten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
––100––
Dervid leka de ofta ganska småtäckt med hvarandra,
reta och jaga hvarandra ömsesidigt, med ett ord,
de pjollra liksom tvänne älskande. Är platsen
fullkomligt säker, ser man understundom de båda
makarne äfven om dagen leka och skämta, men på
högländta ställen visa de sig blott nattetid. Man hör,
såsom vi ofvan antydt, ett prasslande i lofven och
ser igelkotten marschera fram med trippande steg,
dock långsamt och temmeligen ovigt. Dervid vädrar
han beständigt på marken och luktar på hvarje
föremål, som ligger honom i vägen. Får vår lilla
hjelte under sin vandring höra någonting misstänkt,
så stannar han, lyssnar och vädrar, och man märker
dervid tydligt att luktsinnet är det skarpaste,
åtminstone i jemförelse med synen. Icke sällan
förekommer, att en igelkott springer rakt framför
jägarens fötter, men då stannar han plötsligt,
fnyser och tager skyndsamt till flykten, så vida han
icke föredrager att genast bruka sitt skydds vapen,
nämligen att sammanrulla sig till ett klot. I sådan
form har han ett egendomligt utseende. Af djurets
förra gestalt märker man ingenting mer. Hela figuren
bildar snarare en ägg-formig klump, som på ena sidan
har en fördjupning, men för öfrigt är rundt omkring
temmeligen re-gelmessigt bildad. I denna fördjupning
ligga nosen, benen och den korta svansen hårdt tryckta
, intill djurets buk. Emellan laggarne har luften
obehindradt tillträde, till följe hvaraf det blifver
igelkotten lätt att en längre stund bibehålla denna
ställning. Denna sam-
manrullning förorsakar honom ingen ansträngning, ty
hudmusklerna, hvarigenom densamma åstadkommes, hafva
hos honom en utbildning, hvartill man ej finner
motstycke hos andra djur. Med en sådan kraft verka
dessa muskler, att man måste rent af bruka våld,
om man vill med händerna upprulla den sammankrympte
igelkotten. Taggarne lägga också hinder i vägen
för ett sådant företag. Då djuret rör sig ostördt,
synes den taggiga beklädnaden helt slät, och de
tusende spetsarne ligga såsom ordnade taktegel jemt
öfver hvarandra; men då det deremot antager den runda
formen, resa taggarna sig åt alla håll och gifva det
utseende af ett med farliga taggar betäckt klot. För
den, som är någorlunda öfvad, är det likväl icke svårt
att äfven då taga igelkotten i händerna. Man sätter
klotet i det läge, som djuret måste innehafva for att
kunna gå, och man kan då utan olägenhet stryka det
öfver ryggen. Vill man nu roa sig med igelkotten,
så sätter man honom på ett trädgårdsbord och sig
sjelf i all tysthet der bredvid för att se, hur han
går till väga, då han åter upprullar sig.
Igelkotten (Erinaceus europoeiis).
Icke lätt kan man upptäcka större omvexling i
anletsdragen, än man här finner. Ehuru själen
naturligtvis har föga att skaffa ined dessa
ansigtsuttryckets förändringar, tycker man sig dock
på ganska kort tid kunna uti igelkottens fysionomi
läsa de mest olikartade uttryck af känslor, från den
dystraste missbelåtenhet till den mest uppsluppna
glädje. Förhåller man sig stilla, så börjar den
sammanrullade igelkotten efter en stunds förlopp att
maka sig i väg. Ett egendomligt ryckande i huden
förkunnar början till hans rörelse. Han skiljer
småningom den främre och bakre delen af taggpansaret
från hvarandra, sänker fötterna försigtigt och
framsträcker nu helt sakta den lilla spetsiga
nosen. Ännu är hufvudhuden tätt veckad och " mörk
vrede synes hvila på hans låga panna; till och med
det eljest så vänliga ögat ligger doldt under buskiga
ögonbryn. Mer och mer jemnas hans ansigtsfåror,
framskjutes nosen, till-bakatryckes pansaret, och
slutligen ser man på en gång den godlynta fysionomien
i dess vanliga lugn, och i detta ögonblick
börjar igelkotten sin vandring, alldeles som om han
aldrig haft någon fara att frukta. Stör man honom
åter, så rullar han sig blixtsnabbt tills amma
n s igen och förblifver i den ställningen något
längre än förra gången. Ganska eget beter han sig,
om man efter korta uppehåll utstöter afbrutna, korta
rop. Ljudet berör honom såsom ett elektriskt sia g,
h a n spritter till för hvart och ett, äfven om man
upprepade samma rop tio gånger i minuten. Men fortfar
man längre med skämtet, så ledsnar han derpå, och
anT tingen sammanrullar han sig för en längre stund,
eller ock bryr han sig ej mera derom, liksom om
han visste, att man blott ville narra honom. Annat
blifver förhållandet, om man besvärar hans öra med
klingande ljud. Ringer man med en liten klocka vid
igelkottens ena öra, så drager han pansaret åt den
sidan hvarifrån han hör det starka ljudet; men märker
han det på längre afstånd, så drager han pannhuden
så långt ner som möjligt. Råkar han ut för någon af
sina hufvudfiender, en hund eller en räf^ så antager
han genast den runda formen och förändrar ej denna
ställning, förr än han åter anser sig säker. Det
gifves dock medel, hvarigenom man ögonblickligen
kan få igelkotten att -räta på sig. Om man nämligen
öfvergjuter honom med vatten eller kastar honom i
vatten, så utsträcker han sig genast; detta förstår
icke blott den skälmen mickel, utan äfven mången hund
att använda till igelkottens olycka. Tobaksrök har
samma verkan; han blifver deraf berusad, utsträcker
sig ögonblickligen, sätter nosen uppåt och lemnar
platsen med väck-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
