Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det sämsta tidsfördrifvet. En liten tidsmålning af Betty.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
––131 -
henne sjelf, som det kan vara skadligt för hennes
nästa; men som i moraliskt hänseende är lika
afskyvärdt, emedan en qvinna, som finner nöje uti
att nedsvärta sin nästas rykte, är långt sämre än
den mest passionerade spelare; ty visserligen skadar,
ja störtar han sig sjelf, ja ofta de sina i elände,
men han skonar andra, då förtalets representanter
vanligen tvärtom göra.
Ingenting sprider sig fortare än ett elakt rykte, en
dålig nyhet; och liksom stormen vid vissa tillfällen
gifver ökad kraft åt en vådeld, så finnes det
ock menniskor, som anse som sitt lifs uppgift att
kringsprida nyheter och rykten af dålig beskaffenhet.
Så hade kaffesystrarne i Skråby ofantligt brådtom,
innan de hunno meddela alla sina ’förtrogna’ inom den
lilla staden, att herr N. måste göra cession. Men
ej nog dermed, man måste utleta egentliga orsaken
dertill. Visserligen hade herr N-ns hus varit det
gästfriaste i hela staden, och litet hvar hade njutit
af det unga värdfolkets artigheter; men nu, sedan
de icke längre kunde gifva några splendida middagar
eller lysande baler och således icke gåfvo rimligt
skäl till beröm, måste man hitta på att förtala dem
litet smått.
Visserligen anse ej de värda Systrarne det sjelfva
för förtal, att de utan ringaste skonsamhet nagelfara
sin nästas ord och handlingar; ty det, man så der,
under ’tysthetslöften’ mellan fyra å sex ögon meddelar
hvarandra i en ’förtrolig stund1, det bör nu väl ej
få namn af förtal.
Men förtroenden kunna meddelas så, att de komma till
oinvigdas öron och blifva omstöpta i sqvallrets form,
samt oigenkänliga, men så mycket förr trodda, då de
utbasuneras genom Farnas trumpet.
Så ville man nu egentligen veta, att rätta orsaken
till herr N-ns konkurs var de båda makarnes
öfverdrifna böjelse för lyx och öfverflöd, och
inan skyllde största skulden på hustrun. Ty, sade
man, nog blir det mannens ruin, när hustrun vill
öfverträffa alla andra! - Hvem har väl mäktat hafva
sådana sidenklädningar, så dyrbara schalar och moderna
hattar, som fru N. ? Visserligen var hon rik, men så
har hon också misshushållat? Hvilken fru i hela staden
har väl kunnat finna på så utsökta maträtter som
dem, man ätit vid N-ns bord? Ingen sparsamhet! Idel
öfverflöd!
Visserligen voro det några, som ville veta, att herr
N. ingått större borgensförbindelser och på dem
blifvit bedragen; men pluraliteten antog dock för
troligast, att det var hustrims fåfänga, som kommit
mannens affärer på obestånd, och så kom man till det
resultat, att man ej nog kunde beklaga den stackars
herr K, som blifvit gift med en så oförståndig
qvinna.
Detta var den qvinliga afdelningens domslut, som
vanligen dömer efter gehör, utan att ens tänka på
att kunna motivera hvad de säga.
Bland den manliga afdelningen sade man ungefär så
här:
"Skada på karl, att han skulle hafva misslyckade
spekulationer." "Förbannad skada, att han just
nu skulle komma på obestånd, då det stundar
till de långa höstaftnarne.» »Hans hus var dock
det yppersta i staden, och sjelf var han en
gästfri och präktig värd." "Hans fru en ganska
ämabel värdinna." "Ett ypperligt bord! Superba
viner! Magnifika sexor!" »Dessutom drog han gerna
sin lilla priffe, tappade och vann med samma bonhomie
alltid, så att nog var hans misére en rasande förlust
för sällskapslifvet."
Visserligen funnos de, som icke alls kommo ihåg
hans meritlista: de, hvilka trodde sig förlora på
honom. De sade så här: »Jo, nu ser man, hur det går,
då man skall spela gentleman på andras bekostnad.»
»Serra tre! det är inte svårt att vara gästfri,
då andra få släppa till fiolerna!" »Sakrament-skade
spelorre! Det är nu rent af befängdt, att man skall
göra förluster på en sådan stympare.» - - - - - -
Så dömde verlden, medan man lagade i ordning till
auktionen på all herr N-ns egendom, ’löst och fast’,
som det heter i kungörelserna.
Då man så der skall samla ihop allt, händer det icke
sällan, att ganska kostliga sammanställningar företes
genom den
| mängd af s. k. ’skräp’, som måste utgöra en
del af ingre-j dienserna i en auktion.
Sålunda har en gammal psalmbok, en kortlek och
en modeplansch blifvit förenade i lådan till ett
spelbord. Det är dessa, vi vilja låta förtälja en
liten sannsaga.
»Hvad är du för en gammal fuling?» sporde kortleken
föraktligt den gamla boken.
»Jag är en fridens budbärerska, om man rätt förstår
mig», svarar boken mildt.
»Du! Jo, du ser mig just ut till det, du gamla spöke!»
hånar kortleken, »med dina slitna permar och simpla
messings-smycken, ha! ha! ha!
»Åh, ytan betyder så föga, blott det inre är godt»,
svarar boken undfallande. »Min fordna egarinna, unga
herrns mor, hon såg ingenting ut för verlden hon;
men hon hade ett hjerta af guld. det vet jag bäst,
som var hennes bästa och trognaste vän.»
»Hvem bryr sig, om gamla käringar hafva hjerta eller
ej, tror du? Hjerta! Det bästa hjerta, som finns, är
det mitt, hjer-ter ess, du må tro, att det är något
till hjerta det; för resten kände jag icke gumman,
jag kom hit i huset sedan hennes död.»
»Deri har du rätt. Medan hon, den goda, fromma lefde,
spelade herr N. icke kort. Det var först efter hennes
död, han lät förleda sig till denna synd, och detta
är orsaken till hans nuvarande olycka.»
»Hvilken olycka? hvilken synd?»
»Att spela kort.»
»Ha! ha! ha!» skrattade kortleken fräckt.
»Du förstår icke du, gamla pedant, hvad du säger,
emedan du ej begriper att kort är det mäktigaste på
jorden. Visserligen är penningen mäktig, men kortens
makt är större; ty det finnes ingen passion, som kan
jemföras med den, korten förmå att frnmkalla. Fråga
spelaren, om han vet något, som mera tjusar honom,
mera berusar och fängslar hans sinne, än korten,
och d fi skall få höra, att han svarar nej, så vida
han vill tala uppriktigt. Alltså, respekt åt mig! det
mäktigaste af allt mäktigt!»
»Och det farligaste af allt farligt; ty du förmår att
af en hederlig och god man skapa en dåre, en usling,
som, insnärjd i den infernaliska tjusningsförmåga, du
besitter, blir glömsk af alla de pligter, hans heder
och hans hjerta bjuda honom, och hvars uppfyllande
tillförene utgjort hans högsta sällhet.»
»Unga N. till exempel hade en far, en redbar och
arbetsam man, som genom ihärdig sträfvan och det
förtroende, hans i redlighet förvärfvade honom,
lyckades vinna en oberoende och j aktad ställning
i samhället. Han gifte sig med en god
och from qvinna, och i deras äktenskapliga lycka
återstod intet att önska. Så kom han en afton i ett
sällskap, der man spelade kort. Man sökte öfvertala
honom att deltaga deruti; men han nekade att
deltaga i ett tidsfördrif, som han aldrig tillförene
! brukat. Då hånade man honom. Han blef het och
satte sig j till spelbordet. Han hade tur, spelade
och vann den ena sum-! man efter den andra.
I första aftonens tur insög han det gift (nemligen
begäret att fortsätta), som skulle döda all annan i
lycka för honom.
j »Han spelade sedan hvarje afton.
Först för sitt nöje.
| sedan af passion och slutligen af en sorts raseri,
då spelturen j öfvergaf honom. Då han såg sig stå på
branten af undergång och var färdig att draga ner
hustru och barn i elände, då måste han ju uppfinna
ett medel att rädda sig och dem. Han lånar en större
summa penningar utaf en af sina vänner; ty ännu hade
han sådana. För att reparera sina förra förluster
måste nu ett kraftigt medel tillgripas. Det vanliga
sällskapsspelet duger ej längre, hazard måste anlitas,
och inom få minuter är hela insatsen förlorad.
»Förtviflad rusade den förvillade ur spelsalen,
åtföljd af sina medspelares hån och skrattsalfvor.
Inom hans qvalfulla bröst rasade en hel här af
onda demoner, som förvillat det förstånd, som ännu
finnes qvar i hans förr så rediga hufvud. »Du är |
förlorad!» ropa de onda genierna. »Du är ruinerad,
Vanärad. | Du har störtat maka och barn
i armod. För dig återstår j endast att dö!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
