Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det sämsta tidsfördrifvet. En liten tidsmålning af Betty. - Ortolansparfven (se sid. 134.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Ännu några ögonblick af besinning, och i minnets
kosnio-rama upprullas en leende tafla af hans fordna
husliga sällhet, då han ännu fann sin högsta lycka
i skötet af sin familj. Men, i medvetandet, att
han sjelf skjutit denna lycka ifrån sig, förvirras
åter hans förstånd och de onda makterna öfvermanna
honom. De hviska ordet sjelfmord, och den olycklige
jagar en kula genom sin panna.
«För makan och barnen återstår endast sorg och
bekymmer; ty fattigdomen har intagit det förra
välståndets plats. De fordna vännerna, som i
medgångens dagar funno det gäst-vänliga huset
angenämt, vända nu de arma, enkan och hennes barn
ryggen; ty man måste vara mån om sitt anseende och
icke låtsa om någon bekantskap med sjelfspillingens
anhöriga. Man är sig ju sjelf närmast, etc. etc.
»Då enkan ser sig öfvergifven af verlden, flyr hon
till de tröstemedel, som äfven i medgångens dagar
varit henne bekanta, nämligen Guds ord. - Jag",
säger den gamla boken - »har upphämtat mången tår,
som fallit från min väninnas ögon. Men också var
jag ju hennes enda vän, sedan alla öfvergifvit
henne. Jag var vittne till, huru hon förmanade sin
son till gudsfruktan och en redlig vandel. Jag var
ock vittne till den ed, han svor att icke spela
kort, så länge modern lefde. Och han höll eden -
så länge hans mor var vid lif. - Men så kom döden
och rykte henne bort. Jag var ännu eu tid ett af de
käraste minnen, som den unge mannen ägde efter sin
värderade mor. Men småningom blef äfven jag allt
oftare förgäten. Han kom ej längre att hvarje afton
läsa sin moders favoritpsalmer. Sällskapsbröder kommo
och drogo honom med ut i verldens hvimmel. Han drogs
in i deras cirklar. Måste för att undgå hån och spe
deltaga i deras tidsfördrif och förströelser. Hans
mor var nu död, och eden, som han svurit henne,
var icke längre bindande. Han började att spela
kort - han som andra, blott för sitt nöje eller
att det skulle så vara; - men småningom fann han
allt mera behag deruti, och slutligen blef det ett
behof för honom att hvarje afton söka sin lycka vid
spelbordet. Men så blef han gift med en rik, vacker
flicka, bortfjösad och bortklcmmad, men god ändå,
och som af hela sitt hjerta älskade sin make. Och
hon skulle hafva blifvit en utmärkt qvinna, om mannen
förstått att gifva hennes tankar den riktning, som en
förfelad uppfostran gjort skef - dess rätta syftning.
»De voro emellertid till en början lyckliga, mycket
lyckliga; ty kärlek och välstånd visade dem en ljus
framtidstafla; men lyckan är nyckfull. Slutligen
började herr N-ns vänner och kamrater finna, att
smekmånaden varat allt för länge. De uppsökte den unge
mannen, som, nu rik och oberoende, var en medlem,
som män icke så lätt kund esläppa ifrån sig. Och så
blef han åter indragen i den gamla förledande cirkeln,
och det hände allt oftare, att den unge mannen kom
hem midt på nätterna eller tidigt på morgnarne till
sin unga hustru, som,
undrande häröfver, gjorde frågor, hvilka vresigt
besvarades. Om mannen velat läsa i sin hustrus
rödgråtna ögon, skulle han märkt, att der stod en
kärleksfull förebråelse, som hennes läppar ännu ej
hade uttalat; men män i allmänhet tycka ej om att se
qvinnans tårar - synnerligast då en inre röst säger
dem, att de sjelfva framkallat dessa.
»Från flera små, ofta förnyade missnöjen är ett
lätt öfvergående - endast ett helt litet steg till
osämja. - Man söker att öfvertyga den älskade, att
han har orätt, utan att vilja förebrå. - Men huru
finna passande ord härtill ? - Och blir han då het
och uttalar ord som såra, - är sjelf beherrsk-ningen
slut och den första osämjan uppstår.
»Mannen är för sjelfvisk att kunna - äfven för den
qvinna, han älskar - erkänna, att han haft orätt,
äfven om han inom sig erkänner det.
»Han tål ej varningar, böner, tårar - eller
påpekningar
i afseende på sina egna fel.
_s^– =^––^-_ -
En hustru, som gråter
och moraliserar är - tråkig, och tråkigheten undflyr
man.
Herr K liknade de flesta Adams söner. Han fann
sin hustru odräglig, då hon bad honom afstå från
sina spelpartier; lemnade henne då vanligen med
missnöje och fördröjde sig ännu längre qvar i de
glada brödernas krets. Till att börja med fällde den
unga ina-kan många bittra, bränn-heta tårar under sin
ensamhet; men hon var ung, vacker, rik och firad. -
Hvarföre nöta bort sin tid med klagan och förstöra
sitt vackra utseende med tårar, då man kunde fördrifva
tiden angenämare ? Den unga qvinnan var för oerfaren,
för vekligt uppfostrad, att finna tillfredsställelse
i husliga göromål och sina pligters uppfyllande i
hemmet. Denna verkningskrets var henne främmande. Hon
hade blifvit uppfostrad för detta glada och sysslolösa
lif, hvartill döttrarne af förnäma eller rika hus
nu uppfostras. Hon älskade nöjet och hon beslöt att
torka bort tårarne och - roa sig. Då mannen åter såg
sin hustru glad och leende, trodde han också att hon
var lycklig - och icke kunde han neka sin hustru att
söka nöjen utom hemmet, då han sjelf gjorde detsamma,
»Man började alltmer lefva på ’stor fot’. Allt gick
gentilt till. Lika som förnämt folk skötte man och
hustru sina nöjen; men på olika sätt.
»Mannen försummade ofta sina affärer för nöjet
att kasta sig ner vid ett spelbord bland lifvade
dryckesbröder.
* Hustrun försummade sina husmoderliga pligter för
skötandet af sina nöjen och moderna toiletter.»
»Ja, det vet jag bäst», inföll nu den gamla
modejournalen. - »Det vet jag bäst-ty jag togs
alltid fram då herrn gick bort och lemnade unga frun
ensam. Först grät hon; men så torkade hon bort tårarna
och så betraktade hon mig, och det undrar jag icke
på, ty jag är både vacker och modern och har god smak
och goda råd att skänka, så nog kan man hafva sämre
sällskap alltid, fast icke alla kunna begripa
Ortolansparfven (se sid. 134.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
