Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - forts. Historiska Bilder. XXVIII. Den siste Königsmark. - Ortolansparfven. - Leksand och Siljan i Dalarne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mig, och det undrar jag inte heller på, ty jag är
ju så bildad och talar bara franska . . . Men nog
kunna de, som förstå inig, hafva både utilité och
agrément af mig. Hvilka charmanta kostumer och
graciösa attituder kan man ej ernå om man blott
följer mina råd? - Se en grann yta, det är just,
hvad som är mest i ögonen fallande. Kläderna göra så
ofantligt mycket här i verlden, ty ’som man är klädd,
så är man hädd’, sade alltid fruns kammarjungfru,
och deruti hade hon allt rätt. Du gamla kortlek, du
yttrade nyss, att du var den mäktigaste hos männen. -
Låt vara. - Men så är jag en allsmäktig genius inom
den qvinliga verlden. Och det tillkommer alltså dig -
ifall du eljest äger någon hyfsning - att böja dig
i stoftet för mig.»
»Du!» utropar kortleken lakoniskt - »du, en qvinna! -
Vet du då ej att jag är den starke, att din frid och
lycka,
0 qvinna! beror just af mig - endast och allenast
af mig?
1 en tid, då männen anse mig för sitt
högsta nöje, då de dyrka mig, som hedningarne sina
afgudar. - Ha, inbilska toka!»
»Du är min erkefiende. Jag hatar dig!» var
modejournalens svar.
»Se så», sade boken, inblandande sig i tvisten,
eller rättare, sökande medla fred. »Se så, tigen nu
och våren stilla! J hafven båda två orätt; ty j ären
båda felaktiga och ären, just j bada, upphofvet till
många sorger, många olyckor och mycket lidande.»
Auktionen tog sin början, och det gamla spelbordet
ropades först upp. Det såldes för en spottstyfver;
ty på konkursauktioner är det ej så noga. En gammal
väninna till herr N-ns mor stannade för ropet. Glad
blef den gamla frun,
j då hon undersökte bordslådan och fann den gamla
psalmbo-I ken med sin väninnas namn uti.
j »Den skall jag skicka till bokbindaren
och gifva ett nytt
l band, sedan skall det blifva min största glädje
att läsa i den ! kära boken», sada gumman och sökte
vidare. j »Se der en modejournal, den skall
mina barnbarn få att
j leka med. En leksak för barn eller
- fåfängan. Men se j der. Usch då! En
kortlek! Hu! Jag ryser vid dess åsyn, vid | tanken
på, att det är genom kortspel både gamle och unge
N. blifvit ruinerade och olyckliga.» Och
den gamla kastade kortleken in i kakelugnen,
der det för tillfället brann en munter brasa,
hvilken snart med sina eldtungor förtärde den
’mäktige.’
»Korten hafva varit mannens och fåfängan hustruns fel,
de
äro båda straffade; men, tänkte den gamla, hade icke
korten
varit, hade törhända mannen funnit en varaktigare
trefnad i
hemmet. Hustrun hade lärt att älska sina
husmoderliga plig-
j ter; i stället för att finna sina triumfer i granna
kläder, hade
i hon funnit dem inom hemmets fridlysta områda.
Den svaga
måste stödjas af den starke. Alltså, icke bör
man klandra
den förra, om hon faller med den sednare? -
Besynnerligt»,
återtog gumman eftertänksamt. - »Besynnerligt, att
dessa tre
saker: en psalmbok, en modejournal och en kortlek,
skulle af
en händelse föras i samma gömma. - Tyst!
de kunna ju,
j dessa tre, representera vår tids största
svagheter - korten,
den allt förvillande passionen, modejournalen,
den rådande
| fåfängan och slutligen den gamla förgätna psalmboken
en bild
af religionen, som af vår tids moderna åsigter blifver
allt mer
och mer - förgäten.
-
Ortolansparfven.
trädgårds- eller Ortolansparfven (Emberiza
hortulanä) ! (se s^’ 132) är något mindre än
gulsparfven. Hans längd utgör 6 tum, vingbredden 10
till 10^ tum. Honan är något svagare byggd än hanen.
- I afseende på färgen förekommer obetydlig skilnad
emellan de båda könen. Ett vackert röd- j
aktigt brunt, som hos hanen är något klarare
än hos honan, utgör grundfärgen. Hufvudet
och halsen ofvantill äro grå, strupen gul.
En fläck kring ögonen äfvensom ett från hvardera
näbbviken löpande streck hafva också sistnämda
färg. j Ryggen är tecknad med längsgående svarta
fläckar. Vingarne j äro svartbruna, kantade
med brungrått. Stjerten har nästan samma färg
som vingarne. Honans färger äro, såsom redan
blifvit nämdt, mindre lysande. Hon liknar hanen
i höstdrägt. j
Ortolansparfven är utbredd öfver en stor del af
Europa. Dock gifves det många trakter, hvarest han
förekommer blott högst sällan. I Sverige och
Norge är han allmän. I Tyskland träffas han i
somliga trakter, i andra icke; men i södra Europa,
isynnerhet Italien och östra delen af
Spanien förekommer han talrikt. Dessutom har
man funnit honom i Hol- j land, England, Frankrike,
Ryssland och i mellersta Asien ända j till Altai.
I norra Afrika deremot är han sällsynt; i Egypten
! lärer han ej förekomma.
Ortolansparfven, som hos oss är flyttfågel,
infinner sig j här i landet i början af Maj månad,
då han i småskogarne, |
hvilka han föredrager såsom vistelseort, låter höra
sin välljudande stämma. Locktonen kan återgifvas med
»gif», »gerr», ömhetstonen är ett mildt »gi» eller
ett föga hörbart »pick» ; ett högt »gerk» betecknar,
att fågeln är uppretad.
Under sitt vistande hos oss torde Ortolansparfven
hufvudsakligen, om icke uteslutande, lefva af insekter
och larfver, hvarmed han äfven uppföder ungarne. Sitt
bo lägger den bland gräset under en buske. Det
består af grässtrån. Äggen, 4 å 5 till antalet, äro
ljusgråa med svarta fläckar och punkter. Under den
tid, ungarne uppfödas, låter fågeln ej höra sin sång;
men sedan dessa kunna sköta sig sjelfva, klinga åter
hans behagliga toner. Hos oss stannar ortolanen till
i slutet af Augusti eller början af September, då
han lemnar våra trakter, för att öfvervintra längre
i söder.
Ortolansparfven har blifvit särdeles ryktbar såsom
en läckerbit för bordet. Redan de gamla romarne
visste att uppskatta hans välsmakande kött och gödde
fågeln i dertill särskildt inrättade burar, hvilka
om natten upplystes genom lampsken, på det han skulle
äta desto mer. Samma förfarande lärer ännu användas i
Italien, södra Frankrike och särskildt på de grekiska
öarne. Der fångar man fåglarna i massor, slagtar
dem, sedan5 de blifvit tillräckligt feta, förväller
dem i hett vatten samt inlägger dem i kryddor och
ättika. Sålunda beredd betalas Ortolansparfven ganska
dyrt.
-
Leksand och Siljan i Dalarne.
uVid Leksand möter man Siljanom, Den sjö sig så vida
utsprider I fyra de dalar, som löpa rundtorn; Men
österut Rättviken vrider",
heter det i den gamla Dalvisan, som lofprisar
Dalarnas skönhet, framför allt landets »öga», den
herrliga sjön, och i hvilken hvarje vers slutar med
att tillönska Guds välsignelse åt »de män, som der bo,
vid elfvom, på berg och i dalom». Vi
hafva redan åtskilliga gången haft tillfälle att i
denna tidskrift för våra läsare framställa bilder
från Dalarne och Siljan, den fem mil långa och
tre mil breda sjön, i hvilken »vår sol sig bildat
en ö», - för att nyttja visans ord om Sollerön, -
och på hvars stränder de i fäderneslandets historia
ryktbara socknarna ligga, Leksand, Rättvik och Mora,
från hvilka i nödens stund så mången gång modiga män
utgått att rädda det gemensamma fäderneslandet. Då
vi nu skola särskildt sys-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
