Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Leksand och Siljan i Dalarne. - Den stumma af Portici.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
selsätta oss med en af dessa socknar, Leksand,
ämna vi likväl icke uppehålla oss med de historiska
minnena, hvilka vi förutsätta som allmänt bekanta,
utan hufvudsakligen fästa oss vid naturen och
befolkningen, hvilka också onekligen förtjena sitt
kapitel. Från provinsens hufvudstad, Falun, leda
tvänne hufvudvägar, den ena 4 ^, den andra 5 J mil,
till Leksand. Den sednare vägen, öfver Smedsbo,
Gagnbro och Komtillmåtta, är visserligen en mil
längre, men också oändligen mycket vackrare än den
förra, och i närheten af Komtillmåtta bildas den
stora Dalelfven genom bägge elfgrenarnas, Öster-
och Yester-Dalelf-vens, förening. Från Komtillmåtta
till Leksand, hvilket sannolikt härleder sitt namn
från den lösa, gula, liksom till lek för vindarna
utlagda sanden på Öster-Dalelfvens strand, passerar
man trenne gånger denna elf på dessa för Dalarne
egendomliga flottbroar af otäljda timmerstockar,
hvilka på ett ställe äro försedda med ett slags
sluss för flodfartygens genomgång - en sluss, helt
konstlös till sin struktur och bestående endast af ett
löst stycke flottbro, som skjutes undan, då fartyget
passerar. Den tredje och sista af dessa broar passeras
vid Leksands kyrkoby, som ligger på näset vid elfvens
utlopp från en af Siljans sydliga vikar, och redan på
afstånd urskiljes genom kyrkans hvita torn, som höjer
sig öfver träden. När man hunnit öfver bron, mellan
hvars runda stockar vattnet sqval-par upp för hvarje
rullning af hjulen, kommer man genom en h ål väg upp
till motsatta stranden, hvilken snart vidgar sig till
en ansenlig öppen plats med sin majstång midtpå och
omgifven på ena sidan af kyrkan, dit en allé leder, på
den andra af den vidsträckta byn, hufvudorten i den af
16,000 menniskor bebodda socknen, som med en längd af
7 och en bredd af 3 mil omfattar en areal, motsvarande
månget tyskt furstendöme. Och Leksands kyrkoby är
icke heller liten; utom prest-och klockargård samt en
ganska god gästgifvargård, med goda varor och billiga
priser, ehuru till det yttre icke så storståtlig
som »hotellet" i Mora kyrkoby, hyser den både
doktor och apotekare, handelsmän och handtverkare,
särdeles garfvare, hvilka hafva sin rikliga utkomst
på denna ort, der skinnben-kläderna och förskinnen
ännu florera, och der både »masens» rensel och
»kullans» påse, hvari modern på ryggen bär sitt barn,
vittna om garfvarens konstfärdighet. Leksands kyrka,
uppförd af sten och synnerligen gammal, förtjenar
äfven att uppmärksammas. Hon ligger på en sandig
udde vid elfven och har mot dennas utskärningar måst
skyddas med pålning, anbragt för att hindra sandens
nedrasande. Kyrkan är visserligen rymlig, men ändock
otillräcklig för socknens stora folkmängd. Talrika
grafminnen öfver utmärkta prestman, deribland Elof
Terserus, Troilius, Helsingius och flera andra
kyrkoherdar i församlingen, pryda henne. Här hvilar
också Terseri
maka, Anna Danielsdotter, »Stör-Moder i Dalom», enligt
grafskriftens ord, »from, gudelig, för andra dägelig,
mild och i sång ljuflig».
Något i norr från kyrkobyn befinnes i skogen en
klyfta, omgifven med uråldriga mossiga granar,
i hvilkas toppar trasten slår sina slag, medan
mellan markens grästufvor Linnean slingrar sina
refvor och myser med sina blå blommor; genom denna
klyfta leder vägen ned till Siljan, hvars breda
vattenspegel på alla håll omgifves, af rika åkerfält,
af höjder och berg med ständigt grönskande skogar. Men
mellan fälten och höjderna ligga socknens byar och
gårdar, under veckan ett hem för den ansträngdaste
flit, men hvilkas invånare på söndagen man grannt
församlas kring dess medelpunkt, kyrkan, för att fira
gudstjensten och öfriga gudstjenstliga handlingar,
barndop, brudvigsel, begrafning. På dessa högtidliga
dagar utbytes mot en svart drägt den eljest vanliga
Leksandsdrägten, som för karlarne är en blå rock
med rödt foder och röda armkappor med broderier
på axlarna samt de bekanta blå skobanden med röda
tofsar, för qvinnorna den vanliga yllekjolen och
förklädet. Qvinnornas söndagsdrägt består i svart
kjol och svart lifstycke med korta lintygsärmar och
halsduk, sammanhållen af ett messingsspänne; men på
hufvudbonaden urskiljer man, huruvida bärarinnan är
»kulla» (flicka) eller »kjelling» (hustru). Denna
hufvudbonad består af en hvit mössa, kantad med
spetsar, ^om hos hustrurna betäcker hela hufvudet,
men hos kullorna är öppen baktill och låter den med
band prydda hårflätan synas. Denna öppna mössa är
den så kallade »timben». Oskiljaktig från kjorteln
är »magden», förklädet, hvilket hos sörjande är gult
till färgen, och aldrig visar sig en Dalqvinna utan
den rikt broderade väskan, som hänger vid höften,
och vanligtvis beledsagas af en knif i sin slida
- ett vapen, hvilket, dock af större dimensioner,
likaledes alltid bäres af karlarne utom hus. I denna
drägt klädda män och qvinnor ser man på söndagarna i
hundratals båtar, ofta rodda med ända till tolf par
åror samt utsirade med löf och blommor, från alla
håll öfver Siljans blåa spegel stäfva till Leksands
kyrkoby, der hela flottan lägger till och landsätter
sin lefvande laddning. Sedan alla landstigit och
samlat sig, ordnas klädseln, och nu vandrar man parvis
upp till kyrkan, hvars klockor redan kallande ljudit
de anländande till mötes. En sådan kyrkofärd, vi(J
hvilken man ofta räknat mer än femtusen menniskor
samlade, bör turisten icke försumma att åse; han får
derigenom en inblick i det trohjertade, gudfruktiga
Dalfolkets inre lif och kan om detta folks karakter
och lynne göra sig en föreställning, vida tydligare än
den, som vinnes genom besök i de enskilda hemmen, huru
mycket af intresse än äfven dessa hafva att erbjuda.
Th.
-
Den stumma af Portici.
alla moderna operahjeltar är Masaniello,
hufvudper-sonen i Aubers berömda opera, kanske den
mest populäre. Masaniello - den stumma af Portici -
den sköna fiskarsången, barcarolen - sömn-arian -
gifvas för operavännen minnen, mera melodiska och
romantiska än dessa?
Och likväl har Scribe i sin libretto nästan helt
och hållet skildrat verkligheten. Denna Masaniello,
hvilken än i dag så lätt vinner vår sympati, särdeles
när han äger en vacker baryton, har verkligen
funnits till en gång, och det, som vi nu beundra på
teatern, fiskarfolkets djerfva resning, lazzaronernas
sammansvärjning, stormningen af vicekonungens palats,
allt har tilldragit sig i Neapel. Låtom oss söka
berätta hvad som härvid är historiskt och bevisligen
sant.
Under det Tyskland led af det tretioåriga krigets
fasor, suckade Neapolitanarne under de tunga
skattebördor, som spanska regeringen pålade
dem. Massan förbittrades i synnerhet öfver den
dryga tull, som måste betalas för lifsmedlen, och
som spanska vicekonungen, hertigen af Arcos var nog
oför-sigtig att höja genom en ny skatt på frukter. Af
frukt lefde
ju till största delen det neapolitanska folket;
det var vändt att utan ansträngningar af en mild
natur emottaga söderns mognade frukter, att för några
kopparslantar erhålla den näring, som erfordrades till
dess uppehälle. Och skulle det väl nu betala frukten
dyrt? Neapolitanarne s heta blod kom i svallning och
intet under, att hertigen af Arcos blef föremålet
för dess förbittring.
Vid Neapels hamn har hvarje djerf och vacker
lazzaron sitt parti. Fiskare och båtförare, tiggare
och banditer, för öfrigt, på några knifstyng när,
hederligt folk, hafva från lång tid tillbaka haft
sitt tillhåll i Neapel. Thomas Aniello, för-kortadt
Mas-Aniello ansågs nu som den förnämste af det
Neapolitanska hamnfolket; han var ung, mellan 24
och 27 år gammal, en skön och rask yngling, en djerf
fiskare från Amalfi. | Han hade särskild anledning att
vara förbittrad på vicekonungen och hans styrelse;
hans unga hustru hade blifvit groft förolämpad af
tulitjenstemännen, och genom en orättvis dom hade han
förlorat sin lilla förmögenhet. Liflig och törstande
efter hämd, uppviglade han vännerna vid hamnen,
och deri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
