Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stefanskyrkan i Wien. - Skutskepparens son. Berättelse af Richard Gustafsson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är gjuten år 1711 af turkiska artilleripjeser,
väger öfver 500 centner och är den största klocka i
verlden. I det ofulländade tornet, hvari finnas två
trappor med 244 trappsteg, hänger
blott en klocka af 270 centners vigt. På spetsen
af det stora tornet varseblifver man en rörlig, af
förgyld koppar arbetad dubbelörn, öfver hvilken ett
förgyldt kors höjer sig.
-
Skutskepparens son.
Berättelse af Richard Gustafsson.
Inne i Stockholms skärgård, några mil från
hafvet, ligger "H^ä en skogbeväxt ö, som räknas
bland de större, ty den ^^" utgör nästan ensam en
hel socken. Från sjön ser man en tornspira resa
sig öfver grantopparne, talande om tro och andakt,
frid och välsignelse. På norra stranden synes några
fiskarkojor och högre upp vid skogsbrynet ligger en
tegeltäckt stuga, som tillhör skepparen Rapp. Namnet
har skepparen tagit efter sin far, som varit båtsman
tills han blef gammal och grå. Gubben hade då satt sig
i ro, efter att hafva för sina besparingar köpt en
storbåt åt sin son Anders. Nu var den gamle död för
länge sedan, och Anders hade hunnit medelåldern. Han
var en rask skeppare, och man trodde allmänt på ön,
att han var en förmögen man. Vid unga år gifte han
sig, men hustrun vandrade snart hädan och lemnade
efter sig en son åt sin make. Då hustrun var bäddad
i jorden, tog Anders en gammal qvinna i huset, för
att sköta om hushållet och pojken, medan han sjelf om
sommaren seglade med sin storbåt ’Striden’ fram och
tillbaka mellan hufvudstaden och lastageplatserna i
skärgården.
Fredrik hette Anders’ son, och han var nu tolf
år gammal. Gossen var lik sin mor, och som hon
varit vacker som en dag, så var också sonen fager
om kind, och de blåa ögonen talade om ett medfödt
godt hjerta. Hans lynne var en blandning af kraft och
vekhet; han ägde på samma gång faderns trotsiga lynne
och moderns känsliga hjerta. Ena stunden hade han
sitt största nöje af att klättra uppför de brantaste
klipporna, eller ro med fadern ut i ekan, när det gick
’gumsar’ på sjön, det vill säga, när böljorna fradgade
sig under våldsamma vindar; andra stunden satt han
helst uppe vid någon vattenpuss i bergskrefvorna och
täljde barkbåtar åt lilla Elsa. Elsa var dotter till
en förmögen bonde, som var Anders’ närmaste granne
åt skogssidan.
Under de sista åren hade Fredrik flera gånger begärt
att få följa fadern på hans segelturer, men alltid
fått nekande svar. Nu var det åter vår, och Striden
låg klargjord nere vid stranden, färdig att gå till
segels.
Det var på morgonen en solklar dag. En lätt vestlig
bris förde vågorna sakta sqvalpande mot bogen på
skutan, der matrosen redan var ombord och väntade på
Anders, som just var på väg från stranden upp till
stugan, för att hemta ner litet återstående proviant
och säga farväl åt Fredrik.
Då Anders gick förbi redskapsskjulet, som låg på
en berghäll, innan man kom upp till byggningen,
stannade han, ty han tyckte sig förnimma snyftningar
derinne. Anders gick till dörren, som stod på glänt,
och då han tittade in såg han Fredrik sittande på en
huggkubbe med ansigtet doldt i händerna, under det
att tårarne sipprade fram mellan fingrarne. Förvånad
gick Anders fram till gossen och lyftade honörn upp
på armen för att trösta honom, men han fortfor att
gråta.
»Hvad går åt dig, pojken min?» frågade Anders och
torkade gossens tårar med sin rockärm.
Fredrik svarade icke, utan fortfor att snyfta
högljudt.
»Sörjer du, för att jag far ifrån dig? Det har jag
ju gjort många gånger förr.»
Fredrik försökte tala, med orden qväfdes af
snyftnin-garne.
»Seså, var rask nu och kom ner till stranden, när vi
lägga ut.» Anders satte ned sin son, tog honom vid
handen och ledde honom ut i solskenet.
Då Fredrik kom ut och fick se vimpeln på Stridens
masttopp började hans gråt åter tilltaga. Anders
måste sätta sig ned och taga honom i knä.
»Var nu karl, min. gosse, och visa dig dugtig», sade
Anders och strök det långa ljusa håret från Fredriks
panna. »Säg mig nu, hvad du gråter för?»
»Jag ville fara med, jag. far», stammade Fredrik
mellan snyftningarne.
»Hm!» mumlade Anders och satt en stund tyst. »Vill
du fara från Elsa, du?»
»Ja, far, om jag får följa med på sjön.»
»Du ville nog strax hem igen.»
»Nej, far.»
»Och så ginge du bara i vägen.»
»Jag hjelper Per med ro’ret, när du sofver, far.»
Anders log vid denna försäkran.
»Och så ror jag ekan, när du skall i land.»
»Nå, så kom då och känn på ekluten», sade Anders
efter en stunds besinning.
Vid dessa ord flög sorgmolnet bort från Fredriks
anlete, hans ögon strålade af glädje och han slog
ihop händerna, hoppande högt af fröjd. Far och son
följdes nu åt in i stugan, för att meddela gamla
Carin den stora nyheten, och ett par timmar derefter
följdes alla tre ned till stranden. Per, matrosen,
blef icke litet förvånad öfver att Fredrik skulle
med, men han tycktes dock icke vara missnöjd med
sällskapet, ty den gamle sjöbussen log hjertligt
mot gossen, då han sträckte sina armar mot honom,
för att hjelpa honom upp ur ekan.
»Välkommen, du lille spoling», sade Per och nickade
åt Fredrik, som slog gubben af all kraft i handen och
svarade: »Jag kommer för att hjelpa dig med ro’ret,
jag.»
Per drog sin breda mun till ett ännu hjertligare
leende och sade till Anders:
»Det är en morsk kajutvakt skepparen får.»
Nu hissades storseglet. Sedan allt var klart, halades
draggen ombord och Striden gled sakta bort från
land. Så länge gamla Carin var synlig på stranden,
stod Fredrik på kajuttaket och viftade med sin mössa,
men snart loverade Striden omkring udden, och då
försvann både Carin och hemmet ur hans åsyn.
Hela den sommaren, och de tre derpå följande, var
Fredrik med på storbåten, utan att en enda gång längta
hem till gamla Carin, och blott då och då till sin
lekkamrat Elsa, som dock hade första platsen i hans
unga hjerta. Redan första sommaren blef han verklig
sjöman, åtminstone till det yttre. Han fick en blå
ylleskjorta, och när det icke blåste för hårdt,
var det han, som bräckte upp focken, när Striden
låg på kryss och vände. Mången afton satt Fredrik
på kajuttaket tillsammans med Per, och den gamle
berättade då om sina resor till främmande länder, ty
i sina unga dar hade han seglat jorden rund, fastän
han nu låg och »kattdrejade i vatten-pussarne». För
omvexlings skull lärde den gamle några visor åt
Fredrik, och hela dagen sjöng gossen, så att det gaf
eko i bergen vid stränderna. När det blåste skarpt
och vinden hven i tackel och tåg, sjöng Fredrik:
K n sjöman for på hafvet Och ville hamnen nå, Men
skeppet blef begrafvet Derner’ i böljan blå. Hos
necken sjöman gästar Och sitter vid hans bord, Men
mången gång han längtar Upp till den gröna jord.
Och när som stormen susar, Går sjömansbrud på strand;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
