Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skutskepparens son. Berättelse af Richard Gustafsson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186 -
Hon hör hur vågen brusar Och slår högt upp mot
land. Min kära vän Mr döder, Hans skepp har gått i
qvaf, Med honom vill jag hvila Uti hans kalla graf.
Fredrik suckade alltid, då han slutade den visan, och
då Per frågade hvarför, svarade han, att han så gerna
ville se det ändlösa hafvet och lyssna till stormen
derute. Per omtalade gossens längtan för Anders,
men der föll det utslaget: »»Pojken får fara der jag
far, och en gång får han storbåten efter mig.»» Per
sade ingenting, men i sitt hjerta var han missnöjd
med skepparens beslut, och för att hålla Fredrik
skadeslös berättade han än mer om sina äfventyr i Ost-
och Vestindien. Gossen lyssnade med klappande hjerta,
och hans längtan till de brusande hafven växte med
hvarje dag.
Fjerde sommaren Fredrik följde med storbåten, var hans
far sinnad att afskeda den gamle matrosen, ty Fredrik
var nu sjutton år och så stor, att han kunde sköta
Pers tjenst. Men Anders var icke rätt belåten med sin
son, ty han såg väl, hur gossens håg allt mer vände
sig utåt. Han förbjöd Per att vidare berätta om sina
äfventyr på sjön, och Fredrik fick aldrig mer sjunga
de visor, han lärt af gubben. Mången aftonstund låg
Fredrik i kojen och gret i tysthet för sig sjelf,
ty ju strängare fadern förbjöd honom att tänka på
färden till främmande land, ju mer tänkte han derpå
och längtade ditut. Ofta tänkte han också på hvad
Elsa sagt, då han sist talade vid henne. Hennes ord
hade fallit så: »En sjöman vill jag ha’, men ingen
skut-skeppare.» Och då hon sade detta, såg hon på
Fredrik med en blick, som gaf honom mod att tänka:
»Till sjös skall jag, hur det än må gå.»
En afton mot slutet af sommaren hade Anders aflöst Per
och satt sjelf vid rodret. Den gamle matrosen hvilade
sig nere i kajutan och Fredrik satt på relingen,
stödd mot ena vantet. I sina tankar seglade han till
de sköna länder, der korallerna lysa röda och palmerna
stå vinkande vid stranden. Solen hade nyss gått ned
och icke en vindfläkt krusade vattenytan. Seglen
hängde slappa och storbåten rörde sig knappt ur
stället, hvarför också Anders satt med halfslutna
ögon och lutade sig mot bommen. Hans ögon slöto sig
till sist helt och hållet och han var nära att slumra
af, då han väcktes till besinning af Fredrik, som
omedvetet och drömmande började sjunga, först sakta,
men sedan allt starkare.
Anders lyssnade och hans panna mörknade allt mer vid
hvarje ord, han hörde. Fredrik sjöng:
Vinda ankaret opp, Hissa flaggan i topp! Segla ut
ifrån land Mot den främmande strand!
Gunga sedan med lust Hän till palmernas kust, Men
vänd åter igen Till din längtande vän.
Se, hon står der på strand, När du löper i hamn,
Och hon bjuder sin hand Och hon bjuder sin famn.
Men om hemma du går Mellan öar och skär, Ingen flicka
du får, Som dig vill hålla kär.
När Fredrik slutat sjunga såg han upp, och då stod
fadern framför honom med korslagda armar. Blicken ur
faderns öga kom Fredrik att darra, och hans händer
knöto sig krampaktigt om vantet, liksom fruktade han
att de vreda ögonkasten skulle störta honom öfver
religen.
»Minns du, hvad jag sagt dig, pojke?» frågade Anders,
och den undertryckta vreden gjorde hans stämma
hväsande.
Fredrik satt orörlig som en bildstod, utan att svara.
»Örn du sjunger den visan en gång till, så kastar
jag dig i sjön», sade Anders. En kort stund stod han
sedan tyst och såg på sin son, derpå vände han sig
från honom och gick förut. Sedan han kastat draggen
och firat seglen, gick han
ned i kajutan, utan att ens se åt Fredrik, som satt
stilla på sin plats och stirrade framför sig.
Så hårda ord hade Fredrik aldrig hört från sin faders
mun, och derför klappade hans hjerta nu våldsammare
än någonsin. Månne far är orättvis mot mig? frågade
han sig sjelf flera gånger och fick jakande svar. Att
neka honom se, hur himlen förenar sig med hafvet, hur
böljorna torna upp sig som långsträckta bergskullar,
det var orätt; att hålla honom innestängd i den
trånga skärgården, då han ville segla till stränder,
der aldrig isen täcker vattnet och der han hela året
om kunde få lefva på sjön, det var orätt, och att
förbjuda honom att sjunga om all denna herrlighet, det
var ännu mera orätt. Så tänkte Fredrik och till dessa
tankar slöto sig Eisas ord. När det led in på natten,
födde dessa tankar en annan - det vore lätt för honom
att ro i land. Snart kunde han vara i Stockholm,
och väl der skulle han taga hyra på ett fartyg, som
gick ut på långresa. Planen att fly mognade omsider,
och Fredrik beslöt att ännu samma natt ro i land.
Sakta smög han sig akterut, för att komma till båten,
men på vägen råkade han att stöta till en mot relingen
upprest spak, och när den föll stannade han, rädd
att bullret skulle hafva väckt fadern eller gamle
Per. Med återhållen andedrägt lyssnade han en stund,
men då han icke hörde något smög han med tysta fjät
upp på kajuttaket, fram till knapen, der båtlinan
var fästad. Skyndsamt kastade han loss ändan och
beredde sig att stiga ned i båten, men stannade
orörlig, ty han tyckte sig höra faderns röst uttala
sitt namn. En stund af ångest förflöt, men allt var
tyst. Barnakärleken i Fredriks själ var nära att
segra, men så tänkte han på det lockande hafvet och
på Elsas ord, och med ett raskt hopp var han nere i
båten. Med kraftiga årtag rodde han mot land, liksom
fruktade han att vara förföljd, och väl kommen upp på
stranden började han att springa. Länge skyndade han
framåt öfver stenar och stubbar, än på stranden, än
uppe i skogen. Trädens grenar slogo honom i ansigtet
och refvo sönder hans händer, hela hans kropp skalf
de och bröstet flämtade tungt; men oupphörligt jagade
han framåt, ty han tyckte att någon följde honom i
fjäten. Slutligen sjönk han utmattad ned på mossan,
och när morgonsolen tittade in mellan träden, ryste
den på Fredrik, som ännu låg qvar, försänkt i orolig
slummer.
Fem år sednare, en sommardag, ligger skeppet
Cecilia i Stockholms skärgård, på insegling till
hufvudstaden. Skeppet länsar undan för god vind,
och flera af besättningen stå förut, med glädje
betraktande fosterlandets kära stränder, som många af
dem icke sett på flera år. Lutad mot relingen, och
med blicken ständigt fästad vid en tegeltäckt stuga
i skogsbrynet, står en ung smärt gestalt, klädd i
blå klädeströja och en bredskyggig rothatt. Det är en
vacker yngling med brunt knoiiigt hår och väl vårdadt
hakskägg. Han är andre styrman ombord och hans namn är
- Fredrik Rapp. Ja, det är han, skutskepparens son,
som flydde från far och hem för fem år sedan. Nu
står han och ser med tårade ögon sitt barndomshem,
dit han många gånger längtat från sina äfventyrliga
färder, men dit han icke velat återvända förr, än
han kommit ett steg framåt på den bana, han beträdt
emot faderns vilja. Hans hjerta klappar nu högt vid
tanken på återseendet. Helt säkert skall fadern öppa
sin famn för den förlorade sonen, och då skall allt
blifva bra. Sedan skall han gå till Elsa, hvars bild
ännu innehar första platsen i hans hjerta, och till
henne skall han säga, att han nu är en verklig sjöman
och ingen skutskeppare. Med ett ord, han skall njuta
af den lycka, han under fem långa års försakelser
arbetat för.
Förgäfves spejade Fredrik under resan i skärgården
efter Striden. Så snart skeppet ankrat på Stockholms
ström och fått allt klart till lossning, gick Fredrik
i land för att med bästa lägenhet resa ut till sitt
barndomshem, der han skulle få veta, hvar fadern
stod att träffa. Han steg ombord på en fiskarbåt och
anlände efter en dags segelfärd till ön, der hemmet
var beläget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
