Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. XXXI. Svante Sture och biskop Ingemar - Dagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
makt, att han sjelf (Svante) icke vågat sig längre
ned än till Wimmerby. Att han bland dessa hemliga
danskvänner tänkte sig biskop Ingemar, är både
förlåtligt och begripligt. Han skyndade att skrifva
till Stockholms stad, för att förtaga det onda ryktet
all verkan, och med oförtröttad ifver och oförslappad
kraft pådref han belägringsarbetena kring slottet. Men
han var fortfarande förstämd till sinnes, och hans
misstankar ökades till visshet, då ett tal kom för
hans öron, att tienden ämnade med svek vinna Bergqvara
slott.
Detta var ett fast slott i Wärend vid Helgasjön,
ej långt från Wexiö och biskop Ingemars slott
Kronoberg. Erik Trolle hade det i förläning och
hade gifvit riksföreståndaren sitt öppna bref på,
»att fienden der icke skulle erhålla tillflykt eller
beskydd." Svante Nilssons ärliga, rättframma sinne
kunde icke ett ögonblick tänka på förräderi hos denne
man, utan vände sig med hela sin ovilja mot biskop
Ingemar, som redan på våren gifvit honom anledning
till klagomål. Just som han gick i sådana tankar
och medan vreden blossade på hans kinder, inträdde
en hans tjenare och anmälde en s ven från biskop
Ingemar. Riksföreståndaren sprang upp och mötte den
bugande svennen med blixtrande ögon. Svennen lemnade
honom ett bref från sin herre.
Brefvet innehöll fullständiga underrättelser om
de ränker, som spunnos, för att vinna Bergqvara
slott och sålunda få fast fot i Wärend samt hota
riksföreståndaren i ryggen. Bisko-
pen hade fått reda på hela anläggningen genom en vän,
som bodde i Blengstorp, alldeles vid gränsen, och
hvars bref han sände riksföreståndaren inneslutet
i sitt. En dansk hade kommit till Bergqvara och
der blifvit gjord till »portnär» (portvakt), som
sedan skulle upplåta porten för herr Joachim Trolle
(Erik Trolles broder) och hans män, hvilka skulle
komma dit, förklädda till bönder. Dessutom innehöll
biskopens bref många andra underrättelser af vigt,
hvilket allt tydligt visade, att han, långt ifrån
att vara en förrädare, tvärtom var att räkna bland
fosterlandets tillförlitliga vänner.
Riksföreståndaren skref genast till en sven på
Bergqvara vid namn Gustaf, som han kunde lita på, och
befalde honom sätta portvakten i fängelse, så att hela
fiendens anslag derigenom gick om intet. Men till den
förorättade biskop Ingemar, genom hvars trohet slottet
blifvit räddadt, skref han ett tacksägelsebref. »Så
länge han lefde» - skref han, »ville han visa biskopen
sin välvilja.» Det var, som om ny kraft och nytt
mod tändts i hans själ vid den visshet, han vann,
att fosterlandets sak hade ett stöd mera.
Den fromme biskopen öfverlefde både Svante och hans
son Sten Sture den yngre och var den ende af Sveriges
bi-skopar, som vid och efter unionstidens slut fick
någorlunda i ro behålla sin biskopsstol. Han dog
ungefär ett årtionde efter den sistnämde.
St.
Dagen.
^ag vet en morgonstund, som är Helt lugn och ljuf
och blid, Då himlen sig i ljusdrägt klär,
Då inga vindars strid
Och inga åskors vilda dån
Förkunna farors hot,
Då daggen skimrar i de strån,
Som burit Elfans fot,
Då stjernorna, som tända stått
I nattens dunkla sal,
Bortblekna, och då månen gått
Sin väg bak skog och dal,
Och dimman ligger som en ull
På vattnets blåa sköt,
Hvaröfver solen utsår gull
Af mängd, som aldrig tröt,
Då verlden vaknar upp och ser
Sig nymorgnad omkring,
Och ögat strålar, munnen ler,
Sig fröjdar hvarje ting,
Då liflig hvarje åder slår,
Och spritter hvarje nerv,
Och gladt och lätt hvart väsen går
Att sköta dagens värf.
Du lifvets morgonstund hur skön,
Hur ljuf, hur blid du är,
Då barnets oskuldsfromma bön
Den skära drägten bär,
Då minnet från det landet, som
Var andens hem förut,
Står klart och än’ ej småningom
Af tiden plånats ut;
Hur lugn du är, hur full af frid,
Din himmel huru ren,
Med famnen såsom verlden vid
Och i förklaringssken!
Om glädje sjungs i hvarje topp,
Om lust på hvarje gren,
Om lycka hviskar hvarje knopp
På grönklädd åker-ren.
Jag vet en middagsstund, som käns Helt qvalmuppfylld
och qvaf, Då solen med sin stråle br ans, Och blomman
tynar af Och allt mer vissnar ned uti Den mull,
som henne närt, Och hennes fägring blir förbi, Som
morgonen beskärt. Men bränner icke solens glöd Från
fästet kopparsmidt Och bådar blytung missväxtnöd,
Som likväl händer tidt, Och kommer ej deri heta
flägt Med öknens yrda sand, Som hvirfvcln ur dess
dvala väckt, Att qväfva hvarje grand, Så skockar sig
den ena skyn Den andra till, och snart Ett åskmoln
står vid himlens bryn Och skjuter fram med fart,
Orkanen det i manteln har Till skada och förderf, Och
blixten ur dess sköte far Att sköta dödens värf. Och
middagsögat stundom ser Med kärlek i sin blick. Och
himlen lik en moder ler, Som huld bland barnen gick,
Och endast lätta skyar gå Med vänlig skugga fram,
Och stilla regn från blad och strå Bortskölja stoft
och dam. Men svettig mödans panna är, Och trött
blir flitens arm, Och foten vandrar med besvär. Sig
hafver andfådd barm, Och skuldrans börda kännes tung,
Och vägen tyckes lång, Och pulsen slår ej mera ung,
Som slog så friskt en gång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
