Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dagen - Ur qvinnans lif. Förvandtskapen med blommorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag vet en aftonstund, då lugnt Det blir å sjö och
land, Då vågen, som sig häfde tungt Och vältrade mot
strand, Sig lägger slumrande och tyst, Och vattnets
spegel står I rodnad utaf. solen kysst, Förrän till
sängs hon går, Då vinden, hvilken framfor sträng I
skog från topp till topp, Och härjande på blomsteräng
Bröt neder knopp för knopp, Och i sin kraft var hård
och vred, För att få hvila ut, På dimmans bolstrar
somnar ned I dalens famn till slut. Hur tyst och
stilla är allting! Ej ens ett darrgräs rörs, Blott
trastens sångton nejden kring På luftens vågor förs,
Liksom en minnets efterklang Ifrån hans morgondikt,
Då starkast honom känslan tvang, Och hjertat mest var
rikt. Och dagens fackla lyser röd, Dess låga flammat
ut, Och återskenet af dess glöd Si 2 minskar hvar
minut:
Här till sitt ursprung småningom
Går ljusets klara ström,
Att drömma der, hvarfrån han kom,
Igen sin morgondröm.
Och budskap från en högre verld
Förnimmas fler och fler,
Så gladt ifrån sin himlafärd,
Så vänligt de se ner.
Hur deras ögon stråla klart!
Ett ord är hvarje blick,
Som ofta och som underbart
Till menskoanden gick.
Du lifvets ljufva aftonstund,
När dagens vexling nått
Sitt slut och verldens vida rund
Sin skymningsdrägt har fått,
När englahufvu’n skymta fram
Från ändlöshetens rymd,
Som blicken, djup och allvarsam,
Ej mera finner skymd,
Hur huld breds ut din himlafamn
Att slutas deruti,
Hur lugn hon är din djupa hamn
Att färdas in deri,
När mild hörs minnets harpoton
Och hoppets englaröst,
Som sofva oron, gifva ron
Ät förr så stormigt bröst!
Claes Joh. Ljungström.
Ur qvinnans lif.
Förvandtskapen med blommorna.
innerligast och rikast, säger en modern
filosof, finna vi naturens qvinlighet uttryckt
i blomsterverlden. Blomman är den qvinliga
naturens skönaste och trognaste symbol. Språket
är här likp, så betydelsefullt, som naturen i sin
blomster-symbolik. Också säga vi med rätta Dam-flora,
likasom vi t. ex. säga Nejlikflora. De omtycktaste
blommorna benämna vi qvinligt, och der manligheten
språkligt framträder, kunde man taga det dermed
betecknade som blomster-verldens man-qvinna (vulgo:
karlavulen qvinna), ehuru den dock är predominerande
qvinna. Och liksom vi i vegetationens tusentals
former, i former, som öfverlefva århundraden, kunna
iakttaga den ofantliga varaktighet, hvilken naturen
här frambringar, observera vi i blommans bildning
företrädesvis skönheten.
Och hela mångfalden af qvinlighet, ända till
de små lieb-haberierna, lekverken och modets
oändliga nyanser, upplåter sig för vår blick i
blomsterverlden - blygsamheten och skyggheten,
oskulden och ödmjukheten, men äfven prakten och lyxen,
koketteriet och tillgjordheten, för hvilka blott
medvetandet fattas, för att man här skulle igenkänna
fåfängan och behagsjukan med hela dess hofstat.
Och söka vi till denna qvinlighet i blomsterverlden
den manliga principen, så är det solguden der uppe,
hvilken tillsänder hvarje blomma, liksom menade
han blott henne, sin kärlekspil, på det att hon må
glöda ännu mer än förut, ty blommans färg är ju
redan förhanden i ljusstrålen sjelf. Liksom vore
här i orientalisk yppighet (då solguden är en son
af morgonen) ett helt harem uppstäldt, så stå dessa
naturens sköna, blommorna, tusenfaldt grupperade och
smyckade, och vänta på, att guden må besöka dem, och
om de än ställa sig, som väntade de icke på honom, så
är likväl detta fallet; och hvar och en bär sin egen
smak och sin egen skönhet till åskådning och utandas
doftet af sina behag och koketterar med luften, och
luften koketterar med hetmc, men ändock lyster den
sköna icke efter den ljumma luften, utan efter den
glödande solguden.
Men sensitivan darrar likväl för hvarje beröring och
far förskräckt tillsamman. Ja, sjelfva tulpanen, den
afgjordaste koketten bland alla, skakar nekande på
hufvudet och vänder stolt men likväl längtansfullt
sin solfjäder emot guden, liksom ville hon från
sig afhålla det strålregn, som himlen sänder henne,
och hon kröker, rörd af luftdraget, sitt bladhvalf
ihop till en korg, liksom ville hon gifva solguden
sjelf korgen. - Lika så vaggar sig narcissen i
sin fåfänga och beter sig ändock så moderligt
lillgammalt, och fjärilen suger på hennes blad,
och hon gungar sakta det täcka barnet i sin kalk
som i en vagga, men derunder glömmer hon dock icke
att kasta en blick i bäcken, för att se, huru skön
hon ännu är. - Men solrosen, icke långt derifrån,
är icke stolt och icke inbunden, utan hon är öppen i
sin kärlek och uppriktig, hon skådar upp emot ljuset
på ett sätt, så att hela verlden kan märka, hvem hon
älskar och huru hon älskar. - Och ändtligen rosen,
hon är fullkomligt fri, efter hvad det tyckes, från
förställning och koketteri, hon är ju också suverän,
och solar sig i sitt eget majestät och rodnar icke af
blygsel, utan hennes purpur är herr-skarinnans purpur,
i hvilken hon blifvit född till drottning, och likväl
är äfven hon icke fri från fåfänga och qvinnolist,
de nålpengar inbegripna, som vi måste betala, innan
vi kunna njuta af hennes skönhet. Och slutligen se vi
murgrönan, som genom sin hängifvenhet för och behof
af ett starkare stöd, tydligen visar sig vara qvinna.
Ja, i blommorna älska och vårda qvinnorna sina egna
afbilder, sina gengångare, och liksom metamorfosen
inom växtverlden utöfvar sin förändringslust, och
liksom det, hvilket härigenom uppstår, företer sig i
städse nya och finare former, så älskar det qvinliga
könet framför allt förklädnaden och finner särdeles
inom umgängeslifvet nöje i att dermed drifva ett
skalkaktigt spel.
Ja, så nära äro fruntimmer och blommor beslägtade
eller sympatisera så mycket, att de förra genom
blommor uttrycka hela sin stolthet, hela sin
anspråkslöshet, hela sin smak, alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
