Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Godt hufvud - De varmaste tårarne - Den Ledes fint
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
varit ämnade till och under välgörande yttre
inflytelser kunnat ernå. Derföre gå dessa
undäntagsmenniskor långt; derföre lysa de som klara
stjernor hland menniskoslägtet på mindre ljusa
medvandrare, hvars längre afstånd från centralsolen
– religion, bildning, humanitet, förnuft,
passionfrihet - eller allt det, som kan förädla den
dödlige under banan här nere, gör, att deras ljus
är mindre i ögonen fallande; men alla lysa de ändå.
G.
De varmaste tårarne.
yngling kom, han svor en flicka tro, ^y Och såsom
biet gästar blommans blad,
t snabbt och surrande det drar åstad, Som fjäriln
älskar att hos rosen bo, Så kom till henne han,
och som minuten, Så timman gick, när, »intill henne
sluten, Han kände hennes hjerta slå, och fann, Hur
kyssens låga på hans läppar brann; - Men tro och
kärlek glömmas innan kort, Och flickan blir en blomma,
vissnad bort.
Då gråter hon. De tårar äro heta som glöd.
Ett enda barn en moder ägde qvar, Dess blick mot henne
såg, som blomstret ser Mot solen, när dess strålar
strömma ner; Hon lifvets fullhet kände, när hon bar
Sin älskling på sin arm och honom tryckte Emot sitt
bröst, med kyssar öfverlyckte Dess ansigte, och hennes
framtidshopp, Vid barnet fästadt steg allt högre opp;
- Men hoppets stjerna allt för snart går ner, Död,
hennes älskling ej mot henne ler.
Då gråter hon. De tårar äro heta som glöd.
Der satt en fattig qvinna med små barn, Hon nyss
blef enka, barnen utan far, Och mörk blef hennes dag,
förrut så klar; Ett yrke blott hon lärt: att spinna
garn, Och hennes spinnrock var förnämsta skatten I
hennes boning, och den halfva natten Den hela dagen
om den flitigt gick, Och dermed bröd åt sig och barn
hon fick; - Men hennes krafter svika mer och mer,
Sjelf hungrande, hon barnen hungra ser.
Då gråter hon. De tårar äro heta som glöd.
Jag såg ett hem, der lyckan bosatt var, Der frid och
sällhet, syskonparet gladt, Med hand i hand beständigt
inne satt Och syntes alltid vilja dröja qvar; Två
makar bodde der i ljuf förening, En tvådelt stam,
från hvilken i förgrening En flock af späda skott
sköt ut, men njöt Sin näring af den saft i stammen
flöt; - Men döden kommer, och sin skörd han skär,
Med moderlösa barn står mannen der.
Då gråter han. De tårar äro heta som glöd.
I nattens mörker nejden insvept var;
Blott blixten lyste, då han ormlik for
Igenom molnen, stormens mantel stor,
Då gick en bof, som hämndens känsla bar
I skadelystet hjerta, och antände
Sin grannes gård, som snart till aska brände;
En ärlig man just samma natten gick
Den samma väg, - för dådet skuld han fick; -
Nu, hvar han är, han skys, och vittnet, som
Hans oskuld vet, vet ingen annan om.
Då gråter han. De tårar äro heta som glöd.
Det var en man, hvars ord liksom ett spjut
Igenomborrade hvad argt som var
Emot hans fäders land; hans handling snar
Var att allt lågt och uselt mana ut,
Ej smickrets honung i sitt tal han lade,
Förtalets huggormstand han Icke hade,
Det ädla goda, han i hjertat bar,
Det lyste fram ur blicken ren och klar; -
Men han förvisas från sitt fosterland
Och brinner ner uti sitt hjertas brand.
Då gråter han. De tårar äro heta som glöd.
Claes Joh. Ljungström.
Den Ledes fint.
Gud skapat menniskan, och djefvulen såg hans beläte
spegla sig i detta hans verk och der njuta sin lycka
i den oskuld, som blifvit dess himmelska arfvedel,
rörde det sig i hans sinne, och afunden dök upp ur
det svarta djupet. »Hvad skall jag få med af dessa
väsenden?» frågade han. »Inte låter jag mig nöja
med min andel i den själlösa naturen, metallerna,
plantorna och djuren. Nej i dessa menniskor vill och
måste jag hafva min del!» Han såg sig i en källas
spegel och fortfor: »Förhatliga fulhet! Du är min
förbannelse, ty du är sanningen af mitt väsende! För
din skull skall menniskan fly mig; det är du, som
skall göra henne till min fiende. Förbannad vare
sanningen!» Djefvulen blef vred, men dermed förmådde
han intet mot Gud och intet mot menniskan i hennes
oskuld. Då blef han missmodig och grubblande. Han kröp
in i den mörkaste skrymslan af sin mörka boning och
bråkade sin hjerna i 1000 år. - Då hade verlden sin
gyllene ålder. - Derefter kröp ban fram och sade:
»Hemligheten är funnen! Dårskapen skall blifva min
bundsförvandt. För att förföra
menniskorna måste man bedåra dem!» Och han
klappade i sina svarta händer.
Från denna tid har han med konseqvens fullföljt
sitt mål, och menniskorna med lika konseqvens gått
det till mötes. Öfverallt på lifvets bana hänger
han ut skyltar med denna prunkande lock-skrift:
Här är lyckan att finna! och slägte efter slägte
h angifva sig menniskorna till tro på dessa aldrig
uppfyllda löften. En lockas af guldets glans. För
att vinna penningar skyr han inga medel och spar
ingen möda. Han ger sig ingen ro hvarken dag eller
natt; han offrar sin tid och sin frid, och när han
slutligen inkrusterat sig i den älskade metallen,
hvad har han? Stegrade behof och en mera outsläcklig
guldtörst! En annan drages af äran. För att komma upp
på dess trappa kröker han sin rygg och ockrar med
sin öfvertygelse. Hans kind gulnar och hans hjerta
krymper, men pä det sjunkande bröstet hänga stjernor
och band. Luil, lull! Är du nöjd, du fåfängans
dåre? Nej, dina håliga ögon speja, om icke mera står
för dig att vinna. En tredje berusas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
