Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I de ryska östersjöprovinserna. II. Från Memel till Riga och Dorpat. - Mina drömmar. Den första och den sista. - Hvilken blef bäst? Ur verkligheten, af Betty. (Forts. från sid. 351.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den lilla floden Embach, som utfaller i
Peipus-sjön. Denna af ålder gråa stad, som i
striderna mellan Ryssland, svärdsrid-darne, Polen
och Sverige lidit mycket och ännu mera genom tvenne
eldsvådor, hvaraf den under förra århundradet
härjades, består af den egentliga staden och två
förstäder. Af anmärkningsvärda byggnadsverk må
nämnas: den gamla öfver floden ledande stenbron,
den vackra och rymliga universitetsbyggnaden samt
domen på en fordom befästad kulle, en till en del
återställd ruin, i hvilken universitets-biblioteket
funnit en ganska ändamålsenlig uppställning. Fordom
var Dorpat också en betydande handelsstad, som
utgjorde en medlare för handeln mellan det inre
Ryssland och Östersjön, och för den skull tillhörde
hanseförbundet. Dess nyare lyftning daterar sig
från den andra Katarinas tid. Ännu märkvärdigare än
stadens öde är universitetets, hvilket har Gustaf
Adolf att tacka för sin uppkomst; sin närvarande
herrliga utstyrsel erhöll det af Alexander I. Det
är visserligen närmast bestämdt endast för de tre
Östersjöprovinserna, men dess betydelse går vida utom
denna krets. Detta universitet, vid hvilket
för öfrigt flera ryssar inhämta sin bildning,
utskickar lärda och embetsmän öfver alla delar af
det vidsträckta ryska riket. Näst det i Moskau
är Dorpats det mest besökta ryska universitet;
det räknar 600 studenter och öfver 80 lärare. En
för detta lärdomssäte utmärkande egendomlighet
är det så kallade »professors-institutet». Detta
emottager unga ryssar, som visa synnerlig förmåga
och äro beredvilliga att här studera på regeringens
bekostnad, mot vilkor att framdeles låta använda sig
såsom professorer på platser, hvarest regeringen
finner lämpligt. Vanligen blifva dessa så kallade
kronstudenter dessutom, för att fullborda sin
utbildning, skickade till universiteter utomlands,
i synnerhet till Berlin. Ryska regeringen fann sig
föranledd till vidtagande af dylika mått och steg,
alldenstund inhemska, så väl som främmande lärda
ogerna emottogo anställningar i det inre af Ryssland,
i synnerhet i rikets mindre provinsstäder, till följe
hvaraf lärarepersonalen vid många ryska högskolor
och gymnasier förblef ofullständig.
-
Mina drömmar.
Den första och den sista.
slutat drömma -
(Den sälla tiden jag öfverlefvat)
Men kan ej glömma De gyckelbilder, som för mig
sväfvat. Fast de mig narrat alltjemt, - ha, ha! –Jag
tänker gerna på dem ändå.
Den första drömmen
Mig gjorde rikast och störst bland männer.
Champagneströmmen
Fick ständigt flöda för mina vänner.
Fortuna gaf mig i ymnighet
Af makt och ära och ryktbarhet.
Jag vänskap egde;
Men Selmas kärlek, mitt hjertas fägnad,
Dock öfvervägde
Hvar annan känsla, som blef mig egnad.
Jag gladt och lustigt tog hvarje dag
Och fann i lifvet ett stort behag.
Min dröm, den sista,
Fast mera sansad, uti min lycka
Lät intet brista:
Jag rik mig kände, när jag fick trycka
Min hulda flicka, min bästa tröst,
Intill mitt älskande trogna bröst.
Låg var min koja;
Men ej jag visste, en hind i skogen,
Af någon boja.
En vän jag ägde, och han var trogen.
Bemärkt af ingen, förnöjd jag såg
Mitt lif förflyta, en stilla våg.
Nu har jag vaknat
Utur min villa. I verkligheten
Jag allting saknat
Af den inbillade herrligheten:
Min mö, hon tillhör min falska vän,
Och jag - är skyldig för hyran än ...
O, när jag sitter
Och allt begrundar här i min kupa,
Då blir jag bitter.
Jag vore färdig att hufvudstupa
Igenom fönstret bege mig - Nej!
En tår i flaskan . . . Jag lefver, hej! -
Jag slutat drömma -
(Den sälla tiden jag öfverlefvat)
Men kan ej glömma
De gyckelbilder, som för mig sväfvat.
Fast de mig narrat alltjemt, - ha, ha! -
Jag tänker gerna på dem ändå.
Isidor K.
-
Hvilken blef bäst?
Ur verkligheten, af Betty.
(Forts. från sid. 351.)
J W
ylölnart stod Gustaf i grefvinnan Z**s salong. I
rummet be-Jjfpg funno sig tvenne fruntimmer, grefvinna
sjelf, hvilken tyck-tes vara temmeligen till åren
kommen, samt en ung dam, en aflägsen slägting till
grefvinnan, fröken Blenda von P**. Den unga flickan
var ingen skönhet - strängt taget knappast vacker;
men det låg liksom en gloria af oskuld och godhet i
hennes milda anletsdrag, och hennes vackra blå ögon
af-speglade den skönaste själ. För öfrigt buro alla
hennes rörelser vittne om täckhet och grace.
Rak och förnäm satt enkegrefvinnan i sin soffa. Blenda
läste högt för henne ur en bok, som hon slog igen,
då den unge handtverkaren inträdde.
»Fru grefvinnan har låtit kalla mig", sade Gustaf
frimodigt, utan att af vakta, det den nobla damen
skulle tilltala honom.
»Jaså, ni är från herr Hjuls verkstad?» sade
grefvinnan högdraget. *
»Jag är hans son, fru grefvinna», svarade Gustaf
rodnande.
»Såå! Och ni har valt er fars yrke?»
»Ja, fru grefvinna!»
»Har ni ej en bror, som är löjtnant?»
»Jo, han har nyligen blifvit utnämd till underlöjtnant
vi hans majestäts garde.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
