Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hvilken blef bäst? Ur verkligheten, af Betty. (Forts. från sid. 351.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
371 -
Blenda tappade sin brodérsax; men hvarken
grefvinnan j eller Gustaf anade, att det var för
att få böja sig ner och dölja en förrädisk rodnad,
som hon gjorde det.
»Ni har äfven en syster?» sporde Blenda.
»Ja, min fröken!"
»En vacker flicka - jag har sett henne på en
Carl-bergsbal. »
»Såå, hafva handtverkaredöttrar tillträde till dylika
baler?» frågade grefvinnan högdraget.
»Hvarför ej, då handtverkaresöner hafva det?» frågade
Gustaf med flammande blick.
»Du kan följa den unge mannen in i kabinettet, der
pendylen finnes, som jag önskar att få lagad», sade
grefvinnan af bry t ande.
Blenda reste sig och sväfvade före Gustaf genom ett
par rum. Då de befunno sig i kabinettet sade Blenda:
»Ni tyckes vara en god och hederlig menniska,
hvarför jag icke drar i betänkande att förtro
mig åt er tystlåtenhet. Vill ni framskaffa denna
biljett till er bror, utan att han får en aning om,
att det är ni, som framburit den. Jag hoppas att
rätt snart kunna gifva er en nöjaktig förklaring
öfver mitt handlingssätt, som ni med skäl kan anse
klandervärdt. Jag har i tvenne dagar väntat på ett
tillfälle att afsända biljetten, men ej funnit det. En
lycklig händelse fogade, att ni gick hit sjelf och
ej skickade någon af edra arbetare. Säg - kan jag
lita på er tystlåtenhet?»
»Fullkomligt, lika säkert som på er sjelf, min
fröken», svarade Gustaf och betraktade med en högst
besynnerlig blick den täcka flickan.
Sedan Gustaf undersökt pendylen förklarade han,
att den ej kunde lagas, om han ej fick taga den
med sig hem. Naturligtvis gick grefvinnan in derpå,
och Gustaf aflägsnade sig med den samme.
»Hvad tusan kommer åt dig, Gustaf?» frågade en
af kamraterna, några dagar efter det att Gustaf
hämtat pendylen uppe hos grefvinnan? »Du sitter ju
och stirrar och drömmer, som du vore förryckt! Du,
som brukar vara sjelfva glädjen? Är du kär, eller
hvad f-n tar vid dig?»
Gustaf blef blossande röd.
»Kär! hvem skulle jag, den simple urmakaregesällen,
våga att förälska mig uti?» frågade han suckande.
»Ja, det är, som jag trodde, du är kär, stackars
gosse! Men hvad är det för dumt tal, att du ej
vågar? Du är ju en stadgad hygglig ungdom, beläsen,
vacker och - hvad som är allra bäst - fabrikör Hjuls
son. Gubben är ju ansedd att vara rik. Annat är det
för mig stackars sate - som kanske vågat lyfta ögonen
för högt; men ännu har jag inte förlorat hoppet ...»
»Såå Erikson, står det så till med ditt hjerta? Ej
under då, att du inbillar dig, att det är samma
förhållande med mig.»
»Inbillar sade du?»
Gustaf rodnade och svarade med frågan:
»Känner jag henne, som du flammar för?»
»Mycket väl - har du ingenting märkt?w
»Nej jag bedyrar - det kan väl ej vara möjligt,
att du älskar syster min?»
»Möjligt säger du?»
»Ja, emedan, om jag vore i dina kläder, jag icke
skulle kunna förälska mig i ett sådant modehöns.»
»Gustaf, det är ovärdigt utaf dig att tala så om din
syster.»
»Jag talar sanning, min bror, och så gerna jag skulle
vilja hafva dig till svåger, så ... önskar jag dig
en bättre lott . . . Flickan har fått en förfelad
uppfostran, det är allt Hon har dessutom blifvit
bortklemmad och kurtiserad, hvaraf följden blifvit,
att hon är högmodig och fåfäng och passar minst af
allt till en hederlig handtverkares hustru.»
»Du dömer din egen syster bra strängt, min
vän.»
»Inte för strängt; flickan har nog sina förtjenster
och hade kunnat blifva en bra qvinna - ty hon hade
godt hjerta
och goda anlag - men det förhåller sig, som jag säger,
med hennes uppfostran. De, som haft hand dermed
hafva icke plockat upp ogräset eller utsått god säd
i den goda jordmånen. Nej, Erik! kasta bort dylika
griller. Du förtjenar en lyckligare lott!»
»Men jag älskar - tillber henne! Hon är ju så skön
... så älsklig, och dessutom - mot mig är hon ej
högmodig . . .»
»Hvarför! Jo, emedan du är vacker och har ett finare
sätt att vara, än som vanligen är fallet med gossar
ur vår klass. Du behagar henne. Hon ser nog, att du
beundrar hennes skönhet, och det är nog att väcka
hennes intresse. Det är endast en famille du sett
henne. Men vänta, om hon vore omgifven af löjtnanter
eller andra sprättar . . . hon skulle ej egna dig en
enda blick. Yar viss derpå. Du har inte sett henne i
sällskap med Axels kamrater, som han tar med sig hem,
då han vet, att hvarken jag eller du äro hågade att
lemna verkstaden.»
»Jag skulle en gång vilja se henne i deras sällskap,
för att blifva riktigt öfvertygad ...»
»Det blir svårt nog; ty både min mor och Axel skulle
vara generade af vårt sällskap, om vi uppträdde,
då de der uniformsklädda dockorna äro närvarande.»
»Så, du tror det?»
»Ja, min vän! Jag har sagt allt detta för att varna
dig. Vore min syster annorlunda, d. v. s. en enkel,
anspråkslös flicka, skulle du få se, att jag skulle
göra allt, för att befrämja framgången af din
kärlek. Nu deremot önskar jag af hela min själ,
att du vänder din håg till en flicka, som är dig
mera värdig. Af den uppriktighet, hvarmed jag nu
talat, kan du mäta vidden af min vänskap. Jag älskar
visserligen min syster; men jag föraktar och beklagar
hennes dårskaper - med ett ord: du är min bäste vän,
och jag unnar dig en högre lycka, än att blifva min
systers man.»
»Tack, Gustaf för din välmening! Men jag kan ej tro
annat, än att du öfverdrifver. Att din syster är litet
flärd-full, medgifver jag, dock ej i så hög grad, som
du beskrifvit. Men låtom oss ej orda vidare härom! Det
blir tids nog, då jag kommer i den ställning, att jag
kan våga erbjuda henne dela lifvets glädje och sorger
med mig. Tala nu om ditt eget hjertas angelägenheter,
vän Gustaf!»
»Nej, Eriksson! inte nu kan jag gifva dig något
förtroende - kanske aldrig.»
»Du älskar således utan särdeles hopp, stackars vän!»
sade Eriksson och torkade oförmärkt bort en tår,
som glimmade i hans ärliga ögon.
»Vet du hvad, Eriksson?» ropade Gustaf med ett
tvunget leende. Vi äro just ena riktiga stackare,
båda två, som kunna sätta oss till att gifva hvarandra
förtroenden om kärlek som . . . som ...»
»Som?» frågade Eriksson.
»Som ej kan blifva något bevändt med.»
»Prat! hvad menar du, att vi äro förena stackare,
eftersom du tror, att jlet ej är bevändt med vår
kärlek?»
»Jag menade väl egentligen inte så; men då vi älska,
utan att få tala derom med föremålet för vår kärlek,
så ...»
»Ja, du kan hafva rätt; men så får det ej blifva
länge! Jag måste säga henne, att jag älskar henne,
att jag vill arbeta och sträfva för att rätt snart
kunna blifva mästare - blifva oberoende. Men på det
att ingen annan skall komma och knipa bort henne, så
måste jag låta henne veta mina tankar. Dina föräldras
samtycke hoppas jag kunna vinna; ty, som du vet,
får jag med säkerhet ärfva en icke obetydlig summa,
när min farbror, juveleraren dör.»
»Ja, jag vet - och jag tror mig också veta, att min
far ej skulle hafva något emot att få dig till måg;
svårare blir det att vinna min mor - ifall flickan
är dig bevågen. Men låtom oss nu tala om en annan
sak! Vet du, min vän, jag har funderat på att ingå
vid en mekanisk verkstad. Du vet, jag har fallenhet
för dylikt - skulle du ej hafva lust att följa mitt
exempel?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
