Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kronhjorten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
_______ A
niskor. - I djurgårdar, hvarest hjortarne småningom
förlora sin medfödda skygghet för menniskan, blifva de
vida farligare än i fria skogen. - Binden är mera blid
till sinnes; hennes öppna och milda blick är en trogen
spegel af hennes inre. Men hon är ingalunda hjortoxen
underlägsen i klokhet, hvilket synes redan deraf,
att en hind alltid går i spetsen för flocken. Af
hennes beteende beror hela hjordens rörelser; just
de starkaste hjortarne gå alltid sist i truppen.
Hinden går drägtig fyratio till fyratioen veckor. I
slutet af Maj eller början af Juni föder hon .en kalf,
sällan två.
Då sätt-tiåen nalkas, söker binden ensamhet och
lugn i den tätaste skogen. Kalfvarne äro under de
tre första dagarna af sin tillvaro så hjelplösa,
att de icke kunna flytta sig från stället. Man kan
till och med vidröra dem med handen.
Högst sällan och endast på en kort stund lemnar
modern dem under denna tid, och till och med om hon
blifver skrämd, aflägsnar hon sig blott så mycket,
som är nödigt, för att genom en låtsad flykt afvända
den verkliga eller inbillade faran. Och med mycken
fyndighet söker hon uppnå detta ändamål, i synnerhet
då en hund eller ett rofdjur nalkas. Trots sin rädsla
för öfrigt, flyr hon icke förr och icke hastigare, än
hon nödvändigt behöfver för att undkomma - emedan hon
vet, att detta är det bästa medlet att afleda fiendens
uppmärksamhet från kalf-ven - och föra fienden vilse,
under det denne med ifver förföljer henne. Så snart
han blifvit väl aflägsnad, ilar lunden tillbaka till
den plats, hvarest hon lemnade sin älskling. Redan
då kalf-ven är en vecka
gammal, skulle
_
det vara förgäf-
Kronhjorten.
ves att söka fånga honom utan nät. Öfverallt
följer han nu modern och kastar sig genast ned i
gräset, så snart denna gifver ifrån sig ett ljud af
förskräckelse, eller med framfötterna hastigt och
häftigt stampar i marken. Intill nästa brunsttid diar
han sin moder, och denna undervisar honom under tiden
i valet af tjenlig föda.
Derefter börjar kronhjortens vexelrika lefnad. Är
kalfven af honkön, så blir han ftillvext redan
i tredje året, men en hane behöfver en följd af
år, innan han eröfrat alla en envålds-herrskares
rättigheter. I sjunde månaden af hans ålder, utvecklas
hornen för första gången, och sedan ombyter han sin
hufvudprydnad hvarje år. Anrnärkningsvärdt är, att
hvarje
frisk hjort vid hornombytet erhåller horn af
alldeles samma form, som under förra året.
Kronhjortens fiender äro vargen, lodjuret och järfven,
sällan björnen. Vargarna och lodjuren anses väl för
de farligaste. De förra förfölja honom i flockar
och jaga och utmatta honom ;. lodjuret kastar sig
ofvanifrån på halsen af den förbigående, intet ondt
anande hjorten. Men den farligaste fienden är och
förblifver under alla omständigheter menniskan,
ehuru hon för närvarande icke mera i så stor skala,
som förr, förföljer och dödar de ädla högdjuren.
Fångad såsom ung blifver kronhjorten ganska snart
tam. Hindarna bevisa sig alltid utomordentligt
älskvärda och lydiga; men oxarne blifva, såsom redan
nämndt är, med tilltagande ålder vilda och elaka,
många i så hög grad, att de blifva farliga för
hvarje menniska, som söker nalkas dem. - Man har
också gjort försök att använda de tama hjortarne. Så
for t. ex. konung August II af Polen år 1739 omkring
efter ett
spann af åtta tama hjortar. Den svaga ryggen har
icke tillåtit att använda hjorten till riddjur;
men väl har han ofta blifvit dresserad att utföra
åtskilliga konststycken och förevisad af lindansare
och beridare.
Tyvärr är den skada, kronhjorten anställer, vida
större än den nytta, han medför. Blott af denna
anledning har han på många ställen, der han fordom
förekommit, blifvit utrotad. Om också köttet, huden
och hornen vinna mycken efterfrågan, och om man än
vill uppskatta det nöje, Jagten skänker, aldrig så
högt, så förmår likväl allt detta icke uppväga den af
hjorten förorsakade skadan. Ett hjortstånd kan icke
mera förlikas med våra statsekonomiska grundsatser.
I äldre tider sysselsatte sig vidskepelsen ganska
lifligt med alla delar af hjorten. Tårkörtlarna,
inelfvorna, blodet, könsdelarna, de icke sällan i
magen förekommande bezoarerna, ja sjelfva träcken
blefvo såsom mycket lefvande, men till intet gagnande,
läkemedel hållna i stor ära. Af klöfvarne förfärdigade
man sig ringar, såsom skyddsmedel emot kramp;
tänderna infattades i guld och silfver och buros
såsom amuletter af jägarne. Om djurets lefnadssätt
berättas en mängd fabler, och till och med jägarne
trodde länge derpå, tills den noggrannare iakttagelsen
bibragte oss en närmare kännedom om hjortens karakter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
