Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Thorvaldsen och hans "Alexandertåg"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Thorvaldsen och hans "Alexandertåg",
I. Konstnärens bild,
IT tid är underverkens - finnas de, som säga, och vi
måste erkänna detta som en sanning, vid skådandet af
de förvånande företeelser, de otroliga upptäckter,
hvilka tillhöra den nyare tiden, förnämligast dock det
nittonde århundradet. Dessa snillets uppenbarelser på
så många skilda banor inom den menskliga kulturen,
hvarpå innevarande sekel lemnar så många prof,
förekomma oss som ett slutligt förverkligande af hvad
den gamla tidens siareblick, genom sina hänförande
och poetiska drömmars aningar, skådar i de taflor,
hvilka skimra i sångens och sagans fantastiskt
glänsande väfnad.
Vi föras härtill, när vi erinra oss de klassiska
folkens föreställningar om den aflägsna Norden,
hvilken för deras inbillning hägrade som ett hemvist
för de rättfärdige, lycksalige Hy-perboreerna, hvilka,
i ständig beröring med Gudarne, kringvandra på evigt
grönskande ängar, under en ständigt leende himmel;
en solens lustgård, dit ljuset, solens, konstens och
sångens Gud, Apollo bortfört sin brud . . . Dessa
Söderns begrepp om Norden finna vi ock idealiter
förverkligade då vi se en Nordanlandenes son framstå
som den nya konstens främste heros, frammanande till
nytt lif den i tusenårig dvala slumrande grekiska
konstanden, och just i Norden resa ett det skönas
tempel - ett tempel, hvars like verlden tillförene
ej skådat!
Sålunda blef det först vår tid förbehållet
att finna sanning i de gamles saga och skåda detta
öfverraskande fenomen, huru den från Greklands leende
nejder flyktade konstens Gudom hvälfver sin himmel
öfver trakter, så närgränsande till de med evig is
och snö höljda polarländerna.
Men denne heros - deri från Island bördige Albert
Thorvaldsen - och detta tempel - »Thorvaldsens
museum»*) - vilja vi här nedan närmare omtala.
Om ock vårt brödraland Danmarks hufvudstad äger
den obestridliga äran af att vara platsen för
den store konstnärens vagga och graf, att vid sin
konstskola hafva ledt och vårdat hans första fjät
på konstnärsbanan, och ehuru det sålunda blifvit
det danska folket förbehållet att lemna det första
kraftiga stödet för utvecklingen af de underbara
anlagen hos detta, den pånyttfödda plastikens
sekularsnille - härigenom, samt såsom ägande sjelfva
»tempelrunden», häfdande åt den danska hufvud-
Albert Thorvaldsen,
staden den välförtjenta benämningen af »Nordens Athen»
– så räkna vi likväl som en särskildt ära för hela
den Skandinaviska Norden namnet Thorvaldsen, ett namn
som utgått från det för det gemensamma Skandinaviens
andliga utveckling och historia, dess språk, dess
poesi och saga, så betydelsefulla Island.
Väl hafva de lärde sökt utforska Thorvaldsens ättartal
ända från konung Harald Hildetand, men likväl blickade
ej, vid hans inträde i lifvet, vår konstnärs öga kring
sig uti praktfulla gemak, och icke vunno glänsande
furstliga anor åt honom tronen (de vinna den ej åt
någon! -) i konstens och det skönas
allherrskande rike.
Ja, fattigdom och brist, okunnighet och mörker
utestängde alla gracer från den låga hydda, under
hvars tak sjelfva gracernas mästare framlefde sin
första ungdom. Det »uhyggelige Familieliv», som
Thorvaldsen tillbragte i sina föräldrars hem, synes
redan från barndomen hos honom hafva rotfästadt ett
visst vemod, som under hans sednare lif någon gång
frambröt, och då något hejdade hans konstnärliga
andes fria skaparkraft. Den grundstämning, som,
genom de yttre förhållandenas vidrighet, tryckte
hans unga ande, karakteriseras tillräckligt genom ett
yttrande, som han, tjugoårig och då ännu tillhörande
föräldrahemmet, fällde i ett samqväm af något glädtiga
ungdomsvänner. Just som glädjen nått sin höjdpunkt
bland den lef-nadsglada skaran, utbrast Thorvaldsen
plötsligen: »jag kan
icke rätt förstå, huru en fullvuxen menniska någonsin
kan skratta!»
Oaktadt den disharmoni, som rådde mellan föräldrarne,
var dock deras förhållande till sonen ett innerligt
och ömt, och som af denne sednare tillfullo
motsvarades. Då en vän till den unge konstnären vid
ett tillfälle kostnadsfritt erbjöd honom en annan
och bättre bostad, än den han hade hos föräldrarne,
för att han derigenom mera ostörd skulle kunna få
egna sig åt sitt arbete, afslog han tillbudet med
detta svar: »Man skulle kunna tro, att jag föraktade
mina fattiga föräldrar.»
Yi talade om denna svårmodighet, som med sina bojor
ibland tryckte vår konstnärs själ, men detta hände
dock företrädesvis under den tidigare perioden af
hans konstnärsbana, då striderna voro svårare; sedan,
när segrarne kommo allt
Afbildningar af Thorvaldsens museum återfinnas
i IV Bandet af denna Tidskrift sid. 136 - 137.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
