Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lejongården i Alhambra - Fyndet. Novell af Lea
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 26 -
än denna lejongård. Man föreställe sig konungen
af Granada, huru han i denna gård, hvilande på
sidenkuddar - hvars fabrikation just i Granada
hade nått en betydande höjd af fullkomlighet - och
omgifven.af sina älsklingsgemåler och kurtisaner,
lyssnar till fontänens plaskande. Från gallerierna
skållade då morisk musik och skalderna reciterade
sina verser.
Då venetianaren Andrea Navagero år 1524 besökte
Alhambra, gjorde Lejongården på honom, som dock måste
hafva varit vand vid sin fädernestads skönheter, ett
mäktigt intryck. Han skildrar de särskilta delarne af
Lejongården och berättar, att, om man helt sakta
talar i munöppningen på ett lejon, j det tydligen
höres vid munnen på ett af de öfriga. Naturligt-
j vis måste vattnet då vara stilla. Nu ligger
praktbrunnen hela j året igenom torr och dammig,
och endast den 2:dre Januari, j årsdagen af Granadas
öfverlemnande åt de kristna, spruta lej o- ! nen åter
vatten.
Ännu i dag är denna patio det förnämsta mohriska
nio- j nument af dylikt slag i Spanien. Men ty värr
har också under j tidernas lopp mycket deraf blifvit
förstördt eller förderfvadt genom modernisering.
j
Då man besöker Lejongården, så försummar ledsagaren
j aldrig att genast göra främlingen uppmärksam på
några röda fläckar på brunnen och skifvorna, som
omgifva denna. Det l är Abencerragernas blod,
hvilket marmorn här har druckit, j och som
ännu i dag efter 400 års förlopp anklagar
deras j mördare. Skeptikern säger visserligen,
att detta endast är j ett slags röd rost, som
under tidens lopp uppstått på den j hvita
marmorn, och att Zegris aldrig svekfullt öfverföllo
Aben- j cerragerna. Andra gå ännu längre och påstå,
att dessa båda j familjer aldrig existerade annat
än i dikten. Dock lemna vi detta derhän och
återgifva berättelsen, sådan den lefver i folkets
mun och framställes af krönikeskrifvarne.
Zegris och Abencerragerna voro tvenne ädla
granadien-siska familjer, som dödligt hatade
hvarandra. De sednare uppträda i de moriska romanserna
under namnet Beni-Serraj, d. v. s. söner af Serraj;
denne var vid medlet af ll:te århundradet visir hos
konungen af Cordova. Men då denna stad år 1235 föll i
de kristnas händer, flydde Abencerragerna till Granada
och här hunno de till stort anseende; deras antal
tillväxte så betydligt, att man mot slutet af 15:de
århundradet räknade 500 medlemmar af denna slägt.
Zegris härstammade från Saragossa och andra städer
i Aragonien. Då äfven detta land föll i Spaniorernas
händer, drogo likaledes de sig tillbaka till Granada,
hvarest de, efter det arabiska namnet för Arragonien,
Tseglir, benämdes Tsegri eller Zegris.
Det hat, som de båda slägterna närde mot hvarandra,
stegrades särskilt genom rivaliteten mellan konung
Abdallah’s af Granada begge gemåler. Den ena,
Ayescha, var kusin till konungen. Den andra var
till börden en spaniorska, som hade antagit det
arabiska namnet Zoraya, Aftonstjernan. Enligt moriska
historieskrifvare var hon den egentliga orsaken till
Granadas undergång. Då staden Martos blef intagen
af morerna, fördes Isabella de Solis - detta var
hennes kristna namn - fången till Granada. Der kom
hon åt Abdallah’s harem, hvilken, förtjust af hennes
stora skönhet, utkorade henne till sin gemål. Ayescha
såg snart i henne en farlig fiende, mot hvilken hon
började intrigera i hemlighet, och nu bildade sig vid
hofvet och i staden tvenne partier; Abencerragerna
voro på Zorayas sida, medan Zegris förklarade sig
för Ayescha. Blodiga fejder utbröto och försvagade
konungariket, hvilket småningom gick sin undergång
till mötes.
För att störta Zoraya, beslöto Zegris att anklaga
henne för äktenskapsbrott med en Abencerrag. Abdallah
trodde deras påstående och beslöt att genom Zegris
mörda alla Abencerragerna och att låta bränna
drottningen. De tappre Abencerragerna hade vid
samma tid i Yega segrande kämpat mot de kristna,
ur hvilken strid de hemförde tvenne eröfrade fanor
och 30 afskurna hufvuden. Konungen låtsade vara glad
öfver underrättelsen och lät kalla dem, en i sencler,
åt Lejongården. Der stodo Zegris och deras slägtingar,
Gomelas och Masas, beredda till lönnmord. Det
första offret var Aben-carrax; då han hade inträdt,
stängde man dörrarne efter honom, och från alla
sidor öfverfallen, nedgjordes han ögonblickligen,
utan att hans utanför stående vänner anade någonting
om mordet. Derpå inkallades den sköne Halbinhamad,
hvilken var beskylld för äktenskapsbrottet med
drottningen. Det gick honom som hans företrädare, och
34 andra ädla Abencerra-ger färgade Lejongårdens hvita
marmorskifvor med sitt blod. Då fogade händelsen,
att en liten Abencerragpage nyfiket tittade in genom
porten efter sin herre. Med förskräckelse upptäckte
han det blodiga skådespelet och störtade skyndsamt
tillbaka, för att varna de öfriga Abencerragerna för
det åt dem beredda förderfvet. Deras general Musa
lät blåsa i anafilerna, de der starkt skrällande
moriska krigstrumpeterna, och samtliga Abencerragerna
samlades på Bibarambla-platsen, för att hämnas de
mördade. I vildt raseri trängde de med stormande
hand in i Alhambra, och öfver 500 Zegris, Gomelas
och Masas föllo för deras hugg. Detta är berättelsen
om Abencerragerna och Zegris. Åt de äldre spanska
krönikeskrifvarne måste vi öfverlemna att ansvara
för dess sannfärdighet.
Fyndet,
Novell af Lea.
var en ruskig höstafton för omkring tjugo år
sedan. >/LVp Regnet duggade ned tätt och fint; grå
var himlen h^"^ 0^ gr£ var jorden. Stundom kom en
skarp il och kindpustade de brådskande vandrarne,
hvilka med rockkragen uppdragen öfver de rödkylda
öronen intresselöst skyndade förbi hvarandra. Små
tillskrynklade papperslappar dansade utåt gatorna,
uppbjudna af ilen, eller seglade för förlig vind i de
porlande rännstenarna, åtföljda af stickor och strån,
hvilka också ville passa på tillfället att njuta
sitt sorgfria väsen. Paraplyer korsade hvarandra
oupphörligt och ett hastigt uttaladt: »ursäkta!»
eller »f-n besitta!» förrådde ett tillfälligt möte
mellan en sangviniker och en cholericus.
De upplysta butikfönstren på Yesterlånggatan utsände
breda strimmor af ljus, hvilket endast gjorde de till
gatan utmynnande gränderna så mycket mörkare. I dem
försvunno småningom grupper af små trasvargar, som
med halfva mössskärmen afsliten, med de små blåfrusna
händerna dolda i de trasiga fickorna, eller - om det
var små flickbytingar - under det urblekta förklädet,
för en stund glömt kölden och
eländet der hemma och den lilla på armen dinglande
korgen med de hoptiggda slantarna och brödbitarna
i, för att med kroppen utanför och själen inom
butikfönstren beundra och tjusas af all den oerhörda
grannlåt, som der utbredde sig för j ögat.
i Hängde icke der på guttaperchatrådar
dockor i lysande
jackor, hvilka hoppade och skuttade värre än de små
trasbyltena sjelfva, då »pappa» kom full hem och
slog i högen. Och : der en eldröd halsduk, hvars
ägande skulle gjort en af de små lika lycklig,
som det blå bandet något stort barn vid hof-j vet.
Och bollar sedan i alla regnbågens färger, och
trumpe-| ter med gröna snören och tofsar! Hade
bara en engel stått | innanför disken i stället
för den väl friserade, artige bodbe-| tjenten,
skulle de små otvifvelaktigt drömt sig vara i
himlen, om hvilken mamma och mormor någon gång talat
för att trö-i sta dem, då pappa varit allt för svår.
; Men nu stod bodbetjenten der och påminte,
så söt han
i var, ändå om jorden, och det samma gjorde regnet
och blåsten j och de kalla, smutsiga gatstenarna,
som ödmjukt kysstes af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
