Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fyndet. Novell af Lea
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 27 -
de små bara fötterna. Och i det samma slog klockan 8
i storkyrkan, hvilket var en ytterligare uppmaning att
skynda sig hem. Också syntes, då det sista klockslaget
förklingat, icke mera någon sådan liten vandrare
ute. De hade alla kilat in i gränderna och uppför de
fyra kolmörka krokiga trapporna till det vindskyffe,
de kallade hem, eller smugit ned i ett fuktigt hål af
bottenvåningen, der lukten af mögel cch oset af den
i en flaskhals tronande danken stridde med hvarandra
om herraväldet.
I en af dessa trånga gränder letade sig en ensam
vandrare väg. Hans gestalt var lång och smärt,
ehuru icke väl uppburen. Det långa, lockiga håret
hängde vårdslöst öfver skuldrorna, och hans snygga,
men tarfliga klädsel tycktes till-kännagifva, att
han tillhörde arbets- eller handtverksklassen.
Hunnen till närheten af Stortorget, stannade han
utanför ett mycket högt och mycket smalt hus, hvars
oregelbundna, snedt sittande fönster utvisade, att
det var af gamla skolan.
En i hörnet placerad lykta kastade ett matt skimmer
öfver den förfallna byggnaden, som i regndusket såg
ännu hemskare ut. Det vill mod till att våga sig in
i detta spöknäste.
Den unge mannen reste sig på tå, för att vid det
osäkra lampskenet läsa husnumret.
»Riktigt", mumlade han, i det ett belåtet leende
spelade öfver hans regelbundna drag, »n:o 18; här
skall hon bo.»
Och med lätta steg skyndade han in genom den halft
förfallna porten, öfver hvilken tvenne i sten huggna
onaturliga djurhufvuden grinade, och uppför de långa
af ingen ljusstråle belysta trapporna.
Hunnen uppför den tredje, stannade han villrådig,
ty fyra dörrar uppenbarade sig för hans trefvande
händer.
På hvilkendera skulle han bulta? Han visste det
icke. Han visste blott, att inom en af dem skulle
hon finnas, som han sökte.
»Raka vägen är den bästa», tänkte vår hjelte och
försökte på dörren midt emot sig en blygsam knackning,
som dock måste upprepas, innan han förnam der innanför
långsamma, tysta f j ät.
Dörren öppnades ändtligen och i den samma visade sig
ett smalt hufvud i nattmössa, under hvilken stack fram
ett grått och dock i papiljotter upplagdt hår. Det var
ett äldre fruntimmer, som nu vid den oförmodade åsynen
af en ung man steg tre steg tillbaka, svepte den tunna
själen om sina kantiga axlar, tydligt besvärad af att
framstå i underkjol och kippande tofflor, och utbrast:
»åh, Gud bevare mig, fattig menniska!»
Nära var att vår hjelte gjort samma utrop, så litet
inbjudande syntes honom denna uppenbarelse, men han
lyfte i stället artigt på mössan, sägande: jag ber
om ursäkt, i fall jag skrämt, men jag söker en madam
Palm, som . . . som väfver mattor.
»Jaså», svarade med ett eget leende den gamla damen,
»jo, hon bor dörren till venster.»
»Jag tackar så mycket. Jag är bara så rädd att hafva
skrämt fruntimret», ursäktade sig än en gång vår
välvillige hjelte.
»Ah, det förstås att jag blef litet rädd, men inte
så farligt heller. Jag väntade min madam, som passar
upp. Men det var oförsigtigt af mig att öppna dörren,
innan jag frågat. Här springer så mycket löst och
dåligt folk, och det händer ibland att de se ut
alldeles som hederligt. Var god och bulta på hårdt,
för kanske madam Palm är i köket. Godnatt!»
»Godnatt! jag ber så mycket om förlåtelse.»
Den gamla damen slog igen sin dörr, och vår hjelte
började bearbeta madam Palms.
»Hvem der?» ropade en skarp röst inifrån.
»God vän, som vill se på mattor», svarades.
»Det bär sig illa att urskilja färgerna vid ljus»,
menade rösten, som det tycktes, något misstroget.
»Men Enberg trodde det skulle gå för sig; han har
skickat mig hit», förklarade den utestängde.
»Jaså», svarade nu rösten, tydligt blidare, »vi kan
ju försöka då.»
Och efter en stund, under hvilken man kunde förmärka
att något stökades undan i rummet, öppnades dörren af
madam Palm sjelf i egen hög person, ett fruntimmer
af omkring sextio år, med skarpa men fina drag, ett
par kloka grå ögon och ett något listigt drag kring
munnen.
Den inträdande helsade artigt och aftog sin våta
ytterrock, samt torkade af fötterna på den lilla
mattstump, som till prof på värdinnans konstfärdighet
låg strax innanför dörren.
»Välkommen!» helsade madam Palm och förde sin gäst
fram till den lilla spjelsoffan. »Jaså, herrn känner
till herr Enberg?»
»Jo, det är säkert, det, och det är egentligen af
honom jag fått veta ... hm! . . . den stora förmåga,
som ...»
»Herrn väntar väl med mattorna till en annan gång,
kan jag tänka», log madam Palm småfinurligt; »det var
väl rand-ningen i ödets väf han egentligen ville se
. . .»
»Ja visst, ja visst!» utropade förtjust vår hjelte,
som haft svårt att komma sig för med början. Enberg
har talat om att madam Palm sagt både honom och andra
många saker som slagit in till punkt och pricka. Ack,
hvad jag skulle vara glad, om jag finge veta något
om det jag helst ville.»
»Vi ska’ försöka», log madamen uppmuntrande, gick
bort mot den grönglaserade kakelugnen, i hvilken en
trefot med sin derpå stående sotiga kittel tycktes
för beständigt hafva sin varelse, och började att
göra upp eld, hvilken snart flammade med klar låga.
Under tiden såg sig den väntande om i rummet.
Det var ett underligt, gammalt näste med nyckfulla
af-satser, bildade af sjelfva murarna, mellan hvilka
i ett hörn var inkläm dt ett stort, klumpigt ekskåp,
svartna dt af ålder och med de underligaste snirklar
och figurer. Detta skåp väckte hos vår hjelte dunkla
minnen, dem han ej strax mäktade reda. Ett sådant
skåp hade han sett förut, men om i drömmen eller
verkligheten visste han ej. På ena hörnet af skåpet
satt en uppstoppad uggla, säkert ämnad att ingifva de
besökande förtroende till värdinnans gemenskap med
naturens hemligheter, och på det andra en likaledes
uppstoppad katt. glänsande svart och med sina
ljusgula, aflånga ögon skådande ned från sin upphöjda
plats. Midt emellan båda reste sig en stor ostindisk
kruka, full af torra vexter - »undergörande örter»
- tänkte inom sig vår hjelte, som vidare lät sina
blickar vandra bort mot väfstolen, hvilken verkligen
fanns, och de deri uppsatta mattorna, som för öfrigt
för honom saknade allt intresse. Öfver sängen, också
inkilad mellan tvenne framsprang i muren, hängde en
öfverdådigt grann namnsdagsgratulation, kringgärdad
med en krans af evighetsblommor, och un: der allt
detta ett gammaldags hederligt silfverur på sin
svarta med stråperlor utbroderade dyna. Ett blåmåladt
slagbord vid ena fönstret och fyra stolar fulländade
möbleringen. Det hela såg tarfligt, men snyggt ut,
och belyst så väl af skenet från kakelugnen, som af
det tjocka talgljus madam ställt på bordet, föreföll
det åtminstone en utifrån kommen, genomvåt vandrare,
som dertill var uppfylld med bäfvande väntan att få
höra något om sitt tillkommande öde, såsom ganska
angenämt.
Snart var den ödesdigra sumpen uppvärmd, och madam
Palm föreföll vår hjelte som en riktig profetissa,
der hon sysslade framför trefoten, med en högröd
bomullsduk knuten på skånskt manér om hufvudet.
Tystnaden var högtidlig. Vår hjelte vågade icke störa
den, der han med de stora mörkblå .ögonen följde
sibyllans minsta rörelser.
Hon hällde nu af sumpen på en flat porslinstallrik
och ställde denna på kant mot kakelugnsfoten, på det
att det tunna öfverflödet måtte rinna bort.
Derefter gick hon fram till slagbordet, uppslog
klaffen och bad vår hjelte taga plats. Ur det svarta
ekskåpet framtog hon sedermera en stor bok, hvarur hon
mumlade en hel hop obegripliga saker, slog den sedan
tillsamman och framtog ur fickan en kortlek, som af
tid, flitigt begagnande och åtskilliga tillsatser
fått en färg och en tjocklek, som ingåfvo respekt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
