Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fyndet. Novell af Lea
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
29
»Mamma!» utropade ynglingen ocji omfamnade lifligt
sin mor, låt ölosten blifva iskall, om han vill,
hvad gör det mig! Jag vet nu, att min uppfinning
skall lyckas.»
»Herre Gud, gosse», sade modern bekymrad och såg på
hans strålande ögon och blossande kinder, »jag tror
sannerligen, att du har druckit!»
»Det är bara ett glädjerus, mamma, men jag önskar
att det aldrig måtte gå öfver», svarade ynglingen och
kastade sig ned på den hårda träsoffan, försjunkande
i ljufva drömmerier, deri madam Palm, rykte, ära
och hemlighetsfulla grafvar på ett underbart sätt
blandades om hvartannat.
»Gud bevare hans förstånd för de välsignade
uppfinningarna!» bad hans mor, medan hon sysslade
med aftonvarden, hvarpå sonen svarade, talande mera
för sig sjelf än till modern: »det skall lyckas,
det skatt lyckas - hon har sagt det».
Trenne år hade förflutit.
Läsaren minnes kan hända den lösen vår hjelte, Erik
Berg, begagnade för att slippa in hos sibyllan Palm.
Det var ordet Enberg, som för honom öppnade edens
port.
Enberg arbetade, likasom Berg, på en mekanisk
verkstad, och de båda ynglingarne voro barndomsvänner,
samt tillbringade nästan hvarje ledig stund
tillsammans.
Just nu hade de en sådan, der de uppe på Enbergs
rum sutto vid ett framför fönstret uppslaget bord,
belastadt med ritningar och en hop underliga figurer
af trä och metall.
Berg’s gestalt hade blifvit längre och mera utbildad,
men det fina, vackra ansigtet var ännu alltjemt
blekt, och då han någon gång log, var hans leende
vemodigt. Det rika bugtiga håret var vårdslösadt och
fick falla, som det ville och kunde.
Han funderade ännu och alltid på sin uppfinning:
ett slags förbättrad dykeriapparat, och egnade åt
denna och åt sjelfstudier hvarje stund, han hade
ledig från arbetet på verkstaden.
Enberg deremot anfäktades af inga dylika
funderingar. Han var frisk och frodig, godmodig och
torr-rolig och för resten en tålmodig afledare för
vännens alla drömmar och svärmiska fantasier.
Tusen gånger hade Berg förargat sig öfver hans flegma,
hans oförmåga att intressera sig för en stor idé.
Men då hade Enberg, hur det var, någonting i sina
ögon, som med underbar makt drog Berg till sig
igen, och summan var den, att de voro omistliga för
hvarandra.
»Ser du nu här», sade Berg, och hopsatte en mängd
bitar af allahanda underbara former, »ungefär så här
kommer min dykeri-apparat att se ut.»
»Jaha, jag ser«, svarade Enberg och tittade på den
uppställda modellen.
»Ser, ja, härmades Berg, men du skall Jcke allenast
se med ögonen; du skall se med hela din själ.»
»Kors, jaha bevars, jag gör så äfven, men själen
är inte så stor, förstår du, och derför så ... nå,
du tänker naturligtvis med den der fiska upp perlor
från hafvets botten?»
»Förstår sig; om de också inte vore större än
ettknapp-nålshufvud. Men, allvarsamt taladt, tänker
jag gå på hafsbottnen, som en ann7 på torra landet,
och intet skall undgå mina ögon. Jag skall med mina
fynd rikta mitt fädernesland och hölja mig sjelf med
ära. Namnet Berg skall öfver-glänsa tusentals andra
både grannare och hittills ryktbarare, och jag skall
blifva rik och min mor skall blifva ...»
»Mäkta förvånad, hon, liksom jag och många andra. Yi
slå oss i kompani om förvåningen allesammans, så blir
det en stor firma.«
»Du är odräglig med ditt skämt, Enberg, då du hör, att
jag menar allvar. Jag skulle kunna blifva ond, om jag
inte visste, att du ändå hölle af mig. Men ser du nu,
för att återgå till ämnet, vill jag bara säga dig, att
inom några månader har jag min uppfinning fullkomligt
färdig och sedan begär jag patent på den.»
»Det är alldeles i sin ordning. Du skall bara inte
glömma att först låna penningar till patentet. För
resten vill jag bara
göra dig uppmärksam på en sak, nämligen att det är
nu ett par års tid, under hvilken du ständigt trott
dig stå nära målet och ännu . . . herre Gud, Berg,
hvad det är synd att du, som i alla andra fall är en
så klok och hederlig pojke, kommit på den fördömda
idéen om den der apparaten. Du, en skicklig och
flitig arbetare, skulle ju ändå kunna få en ganska
god framtid, kunna t. ex. blifva verkmästare på ett
bruk, kanske en gång medintressent - hvem vet ? Du
har så vackra ögon, att dottern till någon stenrik
brukspatron nog gör din lycka, om du annars ej är för
stolt att taga emot den. Ge hin den gamla apparaten;
den förstör både dig och hela din framtid, och det
grämer mig in i själen.»
»M förstå inte ni, hvardagsmenniskor, att här finnes
andar, som måste kämpa, måste strida och som skola
segra.»
»Eller duka under. Du får medgifva, att det är en
möjlighet, äfven det.»
»Hvad mer! De hafva dock lefvat och dött för en
idé. Deras lif har icke förflutit overksamt. De hafva
måhända gifvit klafven till hvad en annan efter dem
skall lösa. Det är en ära, det.
»Som bör fägna dem ofantligt der de ligga med näsan i
vädret. Tacka vet jag ett sundt och klart förstånd!»
»Farisé; vänta, tills jag lyckats!»
»Jo, då min själ fick jag vänta. Nej, jag vill säga
dig nu, innan du alldeles förspillt din tid och din
möda, att jag hört genom bekanta, huru som en sådan
der fix idé förr en gång fört sin man till dårhuset.»
»Svaga hjernor!»
»Det bli de alla genom grubbel. Den ene af de två,
jag hört omtalas, förstörde en hel förmögenhet på
uppfinningen af en högst sinnrikt inrättad lastvagn,
som skulle gå lika fort uppför och utför höjder, ila
öfver slättmarker och kila öfver alla hinder. Hästar
och ånga voro lyx, förstås. En enda person skulle
sköta hela spelverket.»
»Nåh?»
»Jo, så byggde han en modell på den lilla gårdsplanen
af sitt likaledes lilla hus.»
»Nåh?»
»Jo bevars. Der gick en hel hop dumma timmermän
och hamrade år ut och år in, ehuru han, liksom du,
beständigt trodde, att han skulle få allting färdigt
’i nästa månad’.»
»Nå vidare, skynda dig litet!»
»Jaha; ändtligen blef han färdig.»
»Ser du, ser du!»
»Ja, jag ser; han hade också sett . . . sett i stort
sina höjder och dalar, sina fält och vägar . . . han
hade byggt med hela sin själ utanför det område, der
hans kropp och hans modell befunno sig, och följden
blef den, att när vagnen skulle ut och försökas i
det fria, ville han inte ut om porten. Den småsaken,
att denna var för liten hade den store uppfinnaren
aldrig tagit i beräkning.
»Åskådarnes skratt släckte den sista gnistan af hans
vett (ursäkta! men jag har aldrig haft stor tanke
om uppfinnare i allmänhet) och efter den betan stod
han sjelf med utbredda armar i porten dag och natt
och inbillade sig att han var vagnen som skulle
ut och inte kunde komma, och så fick han slutligen
fribröd på Wadstena. Dit förde honom hans smak för
uppfinningar.»
»Dit förde honom hans dumhet och hans sårade fåfänga»,
skall du säga. »Men jag känner inom mig, att jag
har mod, mod att trotsa både smädelse, hånskratt och
försakelser af alla slag, tills jag en gång uppnått
målet.»
»Lycka till! De der grannlåterna lära icke uteblifva,
men om du får fatt i målet, det är en annan sak.
»Den andra berättelsen lutar litet åt det komiska,
och derför kan du få den ofvanpå som desert:
»Det var en stackare, som i all sin tid bara funderat
och tagit patent på den ena uppfinningen efter den
andra och så småningom dermed ruinerat sina två
hederliga gamla tanter, hvilka i honom sågo något
utomordentligt. Slutligen blef han efter hand litet
fjoskig, en sorg för tanterna och en begab-belse för
stadens gatpojkar. Men en uppfinning hade han i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
