Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fyndet. Novell af Lea
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30 -
alla fall gjort, den han lemnade efter sig åt en
häpen efterverld: han hade nemligen på afvigsidan
af sina sista trasiga byxor anbringat ett hissverk
med små messingsringar och segelgarnsändar, hvilka
sednare, öfverst försedda med små blykulor, hängde ett
qvarter utom byxfickorna och, i händelse af plötsligt
regnväder, ögonblickligt och obehindradt kunde dragas
upp, hvarigenom nedre kanten af byxorna rullades upp
öfver smalbenet, som en rullgardin - hvad säger du
om den uppfinningen?»
Nu måste Berg, så allvarlig han annars var, skratta
af hjertans lust, dervid troget biträdd af Enberg,
som till slut, sedan skrattet lagt sig, med komisk
fasa frågade sin vän: »har du ännu mod att framgå på
den banan?»
»Ännu och alltid», svarade Berg. »Kom ihåg hvad
sibyllan sade: »det skall en gång lyckas!»
»Hade jag kunnat ana», yttrade Enberg, smått
förtretad, »att du skulle sätta sådan lit till den
gamla harpan, som jag någon gång besökt, bara för
jag tycker hon är rolig, då hon spår, skulle jag
aldrig talat om henne. Du är lika svärmisk som
uppfinningsrik.»
»Kom ihåg», svarade Berg med inspirerad blick, »hvad
vi häromdagen hörde, då vi från fjerde radens höga
ståndpunkt åskådade Hamlet: ’det finns mycket mellan
himmel och jord, hvarom din filosofi icke drömmer’.»
»Du är ohjelplig», menade Enberg, »så mycket
mer som du på senare tider fått en sådan läslust
öfver dig. Jag tycker min själ, jag, att det var
vackert, dat myckna vi fingo i oss den der terminen
på teknologiska institutet, och för allt i verlden
skulle jag ej vilja öka förrådet. Man kan vara lycklig
ändå.»
»T vert om: man kan aldrig få nog», tyckte Berg och
såg med innerlig förtjusning på sin modell. »Om
jag stode ut dermed, skulle jag vilja läsa hela
nätterna.»
»Jaha», för att sedan se ut som en flugvinge om
dagarna.
»Hvad gör det, hur man set ut!» utropade Berg
ringaktande.
»Det gör min själ inte så obetydligt, det, menade
Enberg och betraktade med välbehag sitt glada,
rödblommiga ansigte i den tre qvarters höga spegeln
på väggen. Yänta bara, tills du blir kär, får du se.»
»Jag blir aldrig kär, hör du. Dykeriapparaten är
min älskarinna. Den kan tjusa och fängsla som ingen
annan. Hvad äro mot den all verldens flicksnärtor ? -
Jag orkar inte höra talas om dem. Nej, den, som vore
rik, så att man i ro och fred kunde få lefva för sin
idé! Denna önskan har på senare tider haft främsta
rummet i min själ, emedan jag inser, att jag utan dess
uppfyllande väl knappast kan komma till målet. Om jag
visste något hederligt sätt att i en hast komma åt
mycket penningar, skulle jag icke sky något medel.»
»Gift dig med en sextioårig enka på hundratusen!»
»Ja, jag vore frestad, ehuru den utvägen, strängt
taget, just icke är så hederlig. Men hvarför just en
sextioårig?»
»Jo derföre, att hon kommer att i lugn och ro sitta
och vänta på sin upplösning, under det att en ung -
förutsatt, att en sådan ville hafva dig - skulle
hafva anspråk på din tid och din älskvärdhet. Rådet
är icke oäfvet, ehuru jag för min del hellre röfvade
posten. Men det förra är mindre riskabelt, ty lagen
kan då åtminstone icke blanda sig i saken; således -
tänk på affären, du!»
»Ja», log Berg, »jag är icke säker på, att icke jag
skulle hafva mod att fria till sjelfva sibyllan Palm,
om hon ägde hundratusen. Min idé är för mig allt. Den
är så oafvislig, att jag känner mig i stånd att för
dess realiserande ombyta natur : jag, som egentligen
är tillbakadragen, skulle kunna blifva djerf, ja,
oförskämd; jag är uppriktig och skulle kunna blifva
intrigör; jag är Välvillig och skulle kunna blifva
hård som granit.»
Bergs ögon gnistrade, och han rätade upp sin smärta
gestalt.
»Det måtte vara rysligt att regeras af en sådan mara»,
förmodade Enberg och gäspade oförbehållsamt. »Få se,
om inte
något dunstar bort, nä£ du nu för fabrikens räkning
reser ned åt landsorten på några veckor. Det der är
allt ett stort förtroende, och om du inte vore så
galen med din idé, som du är, tycker jag det skulle
glädja dig.»
»Det gör det också till en viss del. Dock, hvad är
allt annat, när det högsta och enda måste försakas!»
»Nu orkar jag inte höra mer gallimatias i qväll. Följ
nu med mig ut ett slag - jag bjuder. Du får inte sitta
inne och grubbla på det här sättet. Se så! ihop nu med
alla dessa dyrbarheter; vi lägga dem i lådan här, så
kommer ingen åt dem, och nyckeln tar jag i fickan.»
Halft motvilligt följde Berg sin vän, hvars förtjenst
det helt och hållet var, att den förre icke blef »en
genomskinlig kammarherre», en »mögelfläck», som den
sednare skämtsamt yttrade sig.
Enberg slog igen dörren med en kraft, som vittnade
om den glädje, han kände öfver sin seger, att hafva
kunnat locka vännen ut och hämta frisk luft, och
gnolande en munter sång, tog han Bergs arm under sin
och skyndade utför den branta trappan.
Det var ytterligare trenne år härefter och en klar
höstdag, till och med så klar, att han förmådde
sprida en viss glans öfver det gamla ruinaktiga huset,
som nämdes i berättelsens början.
I ett af rummen derinne, ett långsmalt, dystert
kryp-in, för tillfället hugnadt med det sparsamma
och ovanliga besöket af några solstrålar, satt ett
äldre fruntimmer och skref ifrigt vid ett rankigt
bord. Hennes klädsel var i hög grad vårdslös och så
var äfven rummets anordning. En svart tyll-negligé
satt på ena örat och den slitna schalen hopfästades
i damens halsgrop förmedelst en hårnål, hvilken
tydligen redan förut ofta tjenstgjort som broch,
att döma af de många hålen i schalen. Men dylika
småsaker, äfven som det, att öfverallt på stolar och
soffor lågo kringspridda diverse obehöriga saker,
tycktes ej det ringaste störa den skrifvande, som med
inspirerad blick och ett par svartbågade glasögon på
den tunna | näsan med förtjusning tycktes fortsätta
sitt arbete. j »Rosina», sade hon efter en
stund till ett yngre frun-
! timmer om några och tjugo år, som tyst sysslade
framför ka-! kelugnen, i hvilken en tynande eld brann,
»är kaffet snart | färdigt?»
! »Kaffet», upprepade denna med en viss
sorgsen retlig-
| het, »mamma vet ju, att vi inte ha något kaffe
hemma.»
»Jaså, det var sant, kära du! Nånå, man kan väl inte
hänga sig för det. Koka litet choklad i stället -
här är så kallt.»
»Yi hafva ju inte socker heller.» »Tag på kredit i
kryddboden så länge, barn lilla!» »Yi få inteeför ett
öre, förr än vi betalt det andra, sa’ kryddkrämarn
i går.»
»Sa’ han det? Det är en plump menniska; vi ska1 taga
vår handel ifrån honom.»
»Ja», sade Rosina, hvilken i parentes sagdt såg ut
sorn ett vissnadt blad, »det lär han litet bry sig
om.»
»Me, ja», medgaf damen. »Men när vi en gång komma i
en annan ställning . .. när jag sålt mitt manuskript,
då skall han häpna!»
»Ja, då kan hvem som helst häpna», mumlade Rosina
och insatte i kakelugnen en liten panna med mjölk,
hvarefter hon började af rödja ena hörnet af
bordet framför soffan, för att uppduka den tarfliga
frukosten.
»Om jag ändå hade den glädjen att se dig intresserad
af mitt arbete», önskade den äldre damen, i det
hon blåste i de stela fingrarne för att hålla dem
varma. »Just nu till exempel kommer en scen, som skall
göra ypperlig effekt: älskaren räddar svärfadern,
den obeveklige, från det brinnande skeppet, just som
denne lyfter sin hand till en förbannelse . . . tänk
du! en annan, vanlig menniska hade räddat sin kärleks
föremål och låtit den grymma svärfadern förgås; men
dennes handling åter . . . hur ovanlig, hur ädel,
hur storsinnad - är den inte?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
