Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - John Campbells expedition i Indien. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
39
gudinnans välvilja vid så stora landsträckor som
möjligt. Också verkar offret endast i det fall,
att köttet redan samma dag nedkrafsas i jorden. Det
har ofta förekommit, att ilbud blifvit uppställda på
bestämda punkter; den ene öfverlemnande köttstycket
åt den andre, hvilken derpå sprang vidare såsom
en besatt; så gick det framåt, tills det slutligen
uppnådde sin långt aflägsna bestämmelseort.
För öfrigt hafva icke alla de menniskor, som khonderna
köpte af panus, fallit såsom försoningsoffer. Många
tjenade i huset såsom possia puhs eller arbetade
på fälten och betraktades som medlemmar af
familjen. Visserligen var deras öde alltid ovisst,
ty det kunde hända, att ett offer behöfdes och att
intet annat var till hands; då blefvo de använda.
I December månad år 18 3 7 började jag mitt första
korståg emot menniskooffren. Jag hade blott ett
ringa antal sibandis, ore-gelmessiga trupper; men
dessa bestodo af oförskräckta jägare, som kände
trakten. Hvar och en hade ett hedrande tillnamn;
en kallade sig »Krigets lejon», en annan »Stark
i striden» etc. Några tjenade mig till tolkar;
men en särskild nytta hade jag af en höfding från
öfra Gumser, hvilken under kriget bevarat sin trohet
och för den skull hade blifvit utnämd till bahader
backschi. Denne Sam Hissat var förslagen, ganska
ärelysten och oss fullkomligt tillgifven. Jag hade
i flera skärmytslingar kämpat vid hans sida, och
han tycktes verkligen hafva fästat sig vid mig. En
annan höfding, Penda Naik, bevisade mig likaledes
goda tjenster. Jag meddelade begge min plan, och
de skulle bereda mig ett gynnsamt emottagande hos
khonderna. Detta skedde också. Genom deras bemedling
blefvo alla höfdingarne, mutahs, inbjudne till ett
sammanträde med mig och tillsagde att medhafva sina
tolkar, digalus. Sammankomsten ägde rum vid den lilla
fästningen Bodiaglierry.
Jag var icke utan bekymmer, huru saken skulle
komma att aflöpa. Dock syntes allt gestalta sig
väl. Höfdingarne, som kände mig förut, hyste
egentligen intet misstroende; och just genom
mitt bemedlande hade de fått behålla sin rang och
titel, enligt en gammal sed som gällde hos rajahs,
och hvilken vi lemnade oantastad; höfdingarne
stadfästades i sin värdighet. Nästan alla efterkommo
min kallelse, och på bestämd dag voro omkring 3000
personer församlade omkring det stora träd, under
hvilket jag emottog dem. Höfdingarne med deras
följen bildade en halfcirkel; bakom dem uppställde
sig de öfriga khonderna, rökte tobak och lyssnade med
uppmärksamhet. De flesta voro unge män af åtskilliga
stammar.
Hos half vilda folk duger det icke att uttrycka sig
i korthet; tvärtom måste bevisningen vara så bred och
vidlyftig som möjligt, man bör göra ämnet åskådligt i
de minsta detaljer, hundrade gånger måste man återgå
till samma bevisningsgrund. Derföre var också mitt,
af Penda Naik och Sam Bissai tolkade tal öfver all
måtta vidlyftigt. Det gick ut på följande:
Det är icke fråga om att tadla, hvad som förut skett;
vi vilja bereda en bättre framtid. Engelska regeringen
har med bedröfvelse förmärkt, att menniskor årligen
offras, för att af-vända gudarnes vrede. Från ett så
omenskligt och barbariskt bruk boren j för alltid
afstå, i annat fall blifven j ju långt efter andra
folk och förblifven ociviliserade. För eder skall
en ny tid begynna. J stan icke mer under en okunnig
rajahs ok och förtryck, hvilken alls icke bekymrade
sig om er lycka, utan under den engelska regeringens
beskydd, hvilken går till väga på ett faderligt
sätt och icke gör någon skilnad emellan sina barn;
khonder och uryahs behandlar den lika, skyddar
så väl den enes som den andres lif och bestraffar
menniskomord med döden. Menniskomord tålas icke i
hela engelska riket. Och, j khonder! gäller icke
äfven hos eder den regeln: blod för blod, hufvud för
hufvud ? Hvad skullen j säga, om vedergällningsrätten
utöfvades på eder för de mordhandlingar j begån vid
den helige pålen? Sådana offer äro helt och hållet
öfverflödiga. Mitt folks förfäder i Europa hafva också
fordomdags offrat menniskor; de trodde sig genom
ett sådant förfarande afvända gudarnes vrede. Men
det var, medan de ännu voro fördjupade i råhet och
förblindelse, de voro oför-
ståndiga menniskor, icke mycket bättre än oskäliga
djur. Men detta mörker gaf plats för upplysningen, och
de der gagnlösa och afskyvärda bruken upphörde. Sedan
dess blomstrade hos oss både land och folk, vi hafva
blifvit förståndiga, stora, rika och mäktiga. Af vårt
exempel kunnen j öfvertyga eder, att de der offren
alldeles icke bidraga till edert välstånd. J tron, att
edra skördar ej skola frodas utan dessa offer? Huru
dåraktigt är det icke! Kasten blott blicken på
edra grannar, som bebo slättbygden, hafva icke de
lika goda skördar som j, äro icke deras boskapsdjur
präktigare än edra. lefva de icke i större välstånd,
än j bergsbor? J masten jakande besvara mina frågoB;
och likväl bruka de der folken på slättlandet icke
några menniskooffer.
Denna jemförelse utbredde jag ganska vidlyftigt och
anmärkte dessutom, det de väl visste, att jag var
deras vän och önskade att vara dem nyttig: jag var
regeringens vikarie och dem skulle bevisas all ynnest,
men blott då de hade afskaffat menniskooffren. Det var
alls icke fråga om att göra intrång i deras religion,
men de der offren stredo emot både gudomliga och
menskliga lagar. Afskaffen dem derföre, lefven i fred
och förlikens med edra grannar. Rådgören nu om saken.
Hela församlingen hade hört mig med lugn och
uppmärksamhet. Nu skiljde den sig i grupper, hvilka
hvar för sig höllo sina rådplägningar. Med en viss
farhåga afväntade jag resultatet, ty man hade förut
berättat mig, att de skulle fordra, det jag skulle
tillåta åtminstone ett offer årligen för samtliga
khonderna i hela landskapet Gumser. Derpå hade jag
naturligtvis ej kunnat ingå.
Efter rådplägningens slut kommo sex åldriga och
inflytelserika höfdingar upp till mig. Ganska
kallblodigt och med ledig tunga framställde de för
mig följande:
Vi hafva alltid offrat menniskor och ärft bruket
från våra fäder. De ansågo sig icke dermed göra
något ondt; icke heller vi. Tvärtom, vi trodde, att
vi dermed uppfyllde en pligt. Förr voro vi rajah’ns
af Gumser undersåter; nu stå vi under den stora
regeringens välde och måste lyda dess befallning. Om
vi hädanefter erhålla dåliga skördar, om sjukdomar
utbryta, så blir skulden icke vår. Vi vilja alltså
afstå ifrån menniskooffren och, om det tillätes,
offra djur, såsom bruket är på slättbygden.
Hufvudändamålet var således uppnådt, och det vida
lättare, än jag vågat hoppas. Vid samma tillfälle
beslutades, att ett nytt möte skulle hållas följande
dagen, då jag skulle emottaga de meriahs, som nu
blifvit befriade från offerdöden. Detta skedde;
khonderna inställde sig på dag och timma och medförde
vid pass 100 manliga och qvinliga meriahs. Jag höll
åter ett tal och understöddes af flera höfdingar,
hvilka starkt betonade, att samtliga khonderna voro
skyldiga att lyda regeringen.
Nu följde edgången efter i landet öflig
sed. Höfdingarne satte sig på tigerhudar; i händerna
höll hvar och en något jord och fuktadt ris; derpå
uttalades följande ord: »Jorden må förneka mig sina
frukter och riset må qväfva mig, vattnet fördränka
mig, tigern uppsluka mig och mina barn, om jag
icke håller den ed, som jag här i dag aflägger: -
jag afsäger mig och mitt folk mennisko offret för
alltid.»
Derefter gjorde min sabel en rundresa; hvarje höfding
tog honom i handen. Det var från deras sida ett
tecken till underdånighet, från ’min sida ett bevis
på välvilligt beskydd. Sedermera utdelades skänker,
och alla gingo hem till sina byar. Således hade äfven
min andra rådplägning blifvit lyckligt afslutad.
Några höfdingar för aflägset boende stammar dröjde
i början att aflemna sina meriahs, men det goda
exemplet verkade på dem, och efter en månads förlopp
voro öfver 500 i mitt våld, och nu ålåg det mig att
sörja för dem. Ett betydligt antal lät jag återföra
till deras familjer på slättbygden, andra öfverlemnade
jag åt handtverkare eller anförtrodde dem åtskilliga
personer i låglandet. Vid pass ett dussin behöll jag
qvar såsom tjenare, och de skulle tjena mig såsom
tolkar vid mitt umgänge med khonderna. Jag besökte
byarne, umgicks mycket med khonderna och bemödade
mig att blifva så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
