Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zigenarne i Granada - I dalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gitanos hafva en smärt och behaglig växt och visa en
fullkomligt egendomlig hållning vid sin gång. Det
gifves bland dem bländande skönheter med stora
mörka ögon och skalkaktiga blickar, korpsvart hår
och bländande hvita tänder. En hufvudindustri för
zigenarqvinnorna är spådomen (baji, la buena ventura),
och chiromantien, konsten att spå af linierna i
handen, inbringar rätt vackra styfrar. Så lefde de
redan i 16:de århundradet, då Covarrubias skildrade
dem som »ett förloradt vagabondfolk, ett oroligt,
lögnaktigt och bedrägligt pack, som spådde af handens
linier." (Gente perdida y vagamurida, inquieta,
engannadora y embustidora; dicen la buena ventura
por las rayas de los manos.)
Deras dans är ojemförlig; huru ofta man än har
skildrat honom, slår den dock alltid an på så
väl inhemska som främlingar. Vanligen infinna
sig zigenarne på värdshusen, och kaptenen, som har
ledningen öfver sällskapet, måste arrangera balletten,
armar el baile, och spela gitarren. Dessa dansar,
som äro rent af konstnärliga och reflekterade,
hafva dock ingalunda äkta zigeniskt ursprung;
men så uppföras de för penningar. Den äkta, naiva,
uråldriga zigenardansen ser man blott på Monte sacro;
den uppföres endast bland zigenarne sjelfva eller
undantagsvis för goda vänner och närmare bekanta,
och till dessa hörde Doré och hans följeslagare
Davil-lier. Huru förträffligt togo icke der
danserskorna sig ut i sina eländiga trasor, och
huru muntert och otåligt skramlade de icke med
castagnetterna, innan man framtagit gitarrerna och
pandaretos, med hvilka den improviserade dansen skulle
ledas! Derpå börjades musiken i egendomliga melodier,
hvilka äfven sjöngos med snöflande ton. Sällsamma
skådespel! En gammal zigenarqvinna, en riktig hexa,
som på Monte sacro spelar en vigtig roll, satt vid en
vägg; öfver henne hängde en stor förtorkad flädermus,
hvilken förträffligt Öfverensstämde med käringens
sataniska ansigtsuttryck. Hon tog en stor pan-dero och
slog med fingrarne på det brynta, öfver denna tamburin
utspända skinnet, och kopparbjellrorna klingade och
de kringstående ropade: »Anda, vieja, anda, revieja!»
Nu framträdde en välbildad flicka, hvilken man
kallade la Pelra, och dansade zorongo med tjusande
behag; hennes obeklädda fötter vidrörde marken så
lätt, som om hon haft de finaste tiljor att trampa
på. Gitarrens klang blef hög-Ijuddare och lifligare;
alla närvarande ropade: »Juy! ole, ole! Alza!» Man
applauderade och den sköna gitanilla’n var i sjelfva
verket förtjusande. Hennes rörelser blefvo allt mer
och mer
lifliga, håret upplöste sig och fladdrade ned öfver
de bruna skuldrorna. Nu sprang en ung gitano upp
till henne och tog henne vid handen, tvenne andra par
gjorde likaledes och ännu andra följde exemplet, och
nu fortsattes dansen, tills slutligen gitarrspelarne
läto armarne sjunka.
Efter en paus uppträdde tvenne åtta- till
tioåriga zigenarflickor, för att efterhärma sin
äldre syster. Begge voro behängda med jemmerliga
slarfvor. Den ena beskref kretsar med armarne och
slog takten med castignetter; den andra lyftade med
ena handen i den trasiga beklädnaden, intog utmanande
ställningar, vände hufvudet fram och åter, kastade
det stolt bakåt, satte den ena handen i sidan och
vred sig horisontelt, hvilket beteende man kallar
zarandeo, emedan man jemför det med ett såll, som
vrides fram och åter. Fadren, en mycket mörkbrun
man, stod der bredvid; öfver duken, som han svept om
hufvudet, satt en zigenarhatt, som-brero calannes. Med
tummen slog han på tamburinen, och den bredvid honom
sittande modren blickade med välbehag på de små. Den
gamla hexan, revieja’n, måste hafva erinrat sig sin
barndom; äfven hon fattade castignetterna, skramlade,
uppmuntrade de små danserskorna med ord, stampade
takten och ropade flera gånger: »Mer zarandeo, små
flickor, mer zarandeo!»
Åter en annan bild: ännu en danserska uppträdde,
en gitanilla af vid pass 15 års ålder, med skygg
och svårmodig blick, litet hufvud och utomordentligt
tjockt hår. Ögonhåren voro särdeles långa och gåfvo
hela företeelsen någonting vildt; de ganska små och
täcka fötterna bevisade, att flickan var af en ren
oförfalskad zigenarras. Växten syntes fullkomligt
idealisk; rörelserna vid dansen hade ingenting af de
öfriga gita-nas’ stormande rörlighet; denna flyttade
sig knappt från stället, rörde armarne med behaglig
vårdslöshet, böjde hufvudet sirligt ned mot axlarne;
hon dansade egentligen blotts» med hufvud, armar och
höfter; men aldrig har man väl sett en skönare dans.
En gynnsam händelse fogade, att Davillier och
Doré. hvilka ofta besökte Monte sacro, en gång
öfverraskade den förut nämda hexan, revieja’n,
just då hon var sysselsatt med utöfvandet af sin
spådomskonst. Fyra unga, elegant klädda damer hade
ingått i hålan, för att mot kontant ersättning få
höra hvad de tyckte om. Den yngsta af dem satt på en
poyo, en stenbänk, och höll solfjädern för ansigtet;
de öfriga stodo bredvid. Förunderliga saker passera
hos trodoglyterna på Monte sacro i Granada!
-
I dalen.
Uti en stilla dal, der skall min hydda stå, der icke
stormens ras, ej blixten henne nå. Jag lugnet älskar
högt, och friden är mig kär; de skola följa mig och
alltid trifvas der, i dalen.
Omkring mitt tysta tjäll skall stå en skuggrik
lund, så herrligt doftande i sommarqvällens stund,
der skall i almars skygd jag hvila mången gång, och
hjertat klappa varmt vid fågellek och sång i dalen.
Der utanför en bäck skall sakta slingra sig, i gröna
alars hägn framgår dess dunkla stig. Der spritter
mörten yr, och gäddan, allvarsam, sin lugna bana går
i klara böljan fram i dalen.
Ej hittar ovän arg ner till mitt låga tjell, men
kommer nödens barn och söker skygd, en qväll, ej
slutes dörren till, ej nekas honom bröd, ty hjertat
klappar ömt för arma likars nöd i dalen.
Och kommer trofast vän, han möter hjerta der, som
trogen vänskaps guld alltid inom sig bär. Ej trifvas
list och svek, ej trolöshet och flärd i låga hyddan
bo, vid tarflighetens härd i dalen.
På lifvets höjder gå de, smilande, alltid, och
hat och afund der föröda själens frid. Ej känner
slottets son uppå sin kala höjd den lilla kojans ro,
dess oskattbara fröjd i dalen.
Och blommor odlar jag och skänker dem min vård och
dväljes, öfversäll, i doftrik blomstergård. Af deras
rena drägt förtjusas ögats blick, ty ljuflig är den
prakt, som enkla blomman fick i dalen.
Min lilla teg jag sår och glades åt min lott, och
skörden väntar jag af himlens godhet blott, samt
hoppas en gång få en riklig mödans lön och lugnt
förbidar den i arbete och bön i dalen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
