Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I dalen - Sveaborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men skulle ock en gång mig sändas pröfningen,
med lugn och tålamod jag möter äfven den,
och viss, att dermed ock åsyftas blott mitt väl,
jag låter smärtan ej nedböja djupt min själ
i dalen.
Förmildrad, solens eld der bränner mindre het,
och gräset frodas der med större yppighet,
och fågeln mycket mer än på en solbränd höjd
upphöjer der sin sång af lefnadslust och fröjd
i dalen.
Derför i stilla dal min hydda byggas skall
och hvarje lifvets dag der egnas åt ett kall,
som ringa, afundsfritt till syfte äger blott
att troget främja allt som ädelt är och godt
i dalen.
X.
Sveaborg.
Hon blickar öfver haf och fjärd
Med ögon i granit,
Hon lyftar högt sitt Gustafs-Svärd
Och menar stolt: Kom hit!
Det svärdet höjs ej för att slå,
Det blixtrar och det krossar då.
Runeberg.
De olyckliga krigen i början af förra seklet, i
hvilka vårt land genom sin enväldige och nästan
till halsstarrighet envise och trotsande konung
indrogs, hade helt plötsligt från Europas karta
utplånat Sverige som stormakt, dess nyss öfverfulla
skattkammare var tömd, blomman af landets vapenföra
män hade skördats på »ärans fält» eller förgåtts
i elände under den planlösa marschen från Pultava
till Bender, eller såsom krigsfångar i det inre af
Ryssland, och – hvad som var allra värst – de gamla
skyddsmurarne [1] mot den mäktige och påträngande
östra grannen voro för alltid förlorade.
Under sådana förhållanden var det en oafvislig
nödvändighet att på något verksamt sätt söka
stäfja denna grannes åt vester, åt Östersjön,
riktade planer. De, som efter Carl XII:s död fingo
den eftersökta, men föga afundsvärda lotten att
leda Sveriges öden, insågo detta mer än väl, och
flera planer uppgjordes till vinnande af målet,
utan att man dock kunde besluta sig för någon förr
än 1748. Dröjsmålet föranleddes dels af splittringar
och kif om makten bland de svenska herrarne, dels och
kanske hufvudsakligen af brist på medel. Lyckligtvis
ägde Sverige vid denna tid åtminstone en son, som
öfver partierna ställde fäderneslandet och högre än
egen fördel aktade sitt lands tryggade framtid. Hans
namn var August Ehrensvärd.
När man genomgår den del af vårt lands historia,
som omfattar den s. k. frihetstiden, så värmer det
hjertat och gör en godt i själen, att dröja vid bilden
af denne man, som genom ädelheten i sin karakter,
renheten i sina afsigter och styrkan af sitt snille
framstår, i den tid han lefde, såsom en gigant bland
ett slägte af pygméer och för alla tider såsom en typ
för den sannskyldige fosterlandsälskande adelsmannen.
Aug. Ehrensvärd, född 1710, var son till öfversten
och kommendanten på Carlstens fästning, Johan Jacob
Ehrensvärd, (adlad 1717, hette förut Scheffer, efter
tyska föräldrar, död 1731). Aug. Ehrensvärd ville
egna sig åt studier, men tvangs af sin stjufmoder att
lemna den akademiska banan för den militära. År 1726
ingick han som volontär vid artilleriet, befordrades
snart till officer och vann sedan den ena graden
efter den andra; 1759 innehade han generallöjtnants
rang, utnämdes 1764 till general af kavalleriet och
friherre, 1771 till grefve. Året derpå, hans dödsår,
blef han fältmarskalk. Han dog på öfverstebostället
Sarris i Finland, och hans graf reddes i centrum af
den fästning, han sjelf byggt, och der hvilar ännu
hans stoft, i skygd af »ointagliga» vallar.
Kriget måste ersätta Ehrensvärd hvad han förlorat
genom att nödgas öfvergifva de vetenskapliga
studierna, och han egnade sig äfven deråt med
sin själs hela energi och det blef för honom en
vetenskap. Man har om Ehrensvärd en gång för alla
uttalat det omdöme, att han var ett bland de förnämsta
militäriska snillen, som Sverige någonsin ägt. Af
sina samtida
beskrifves han som mycket ordfattig, men
tankrik, vänfast, välvillig, uppoffrande och med
en sällsynt ädel karakter. I den tid af korruption
och karakterslöshet, af partihat och egennyttiga
sträfvanden, hvari han lefde, gick han ren och
fläckfri, aktande rikedom ringa emot en tadelfri
vandel, och dog fattig, sedan han under sin lifstid
disponerat öfver millioner af statens medel – fattig,
men med ett namn af den renaste guldklang, med ett
minne, som skall hållas i vördnad till sednaste
tider. – Han var fader till den, som konstfilosof
och genialisk resebeskrifvare, sedan namnkunnige Carl
August Ehrensvärd.
Ehrensvärd var en af dem, för hvilka knappast finnas
några omöjligheter. Han hade, snart sagdt, af ett
intet skapat en skärgårdsflotta åt sitt fädernesland;
han ville nu på sju kala klippholmar, kallade
Vargskären, vid inloppet till Finlands förnämsta hamn
vid Helsingfors och omkring 3/4 mil derifrån, bygga en
ointaglig fästning. År 1749 grep han verket an, och
ej fullt trettio år derefter var fästningen färdig
och i det omfång, hvari den ännu befinnes. Den hade
då kostat omkring 25 millioner riksdaler.
Denna fästning fick snart och har allt sedan,
oaktadt hon ej haft att motstå några anmärkningsvärda
anfall, bibehållit sitt rykte att vara ointaglig,
och nämnes gerna: »Nordens Gibraltar». Sant är, att
Ehrensvärds snille gjorde Sveaborg till ett mästerverk
i befästningskonst. – Till dess fullständiga bemanning
fordras 10,000 man, och omkring 900 kanoner ligga på
dess vallar, färdiga att hålla en trotsande angripare
på afstånd.
Hufvudfästningen är anlagd på de fyra holmarna
Vargön, Stora Öster-Svartö, Lilla Öster-Svartö och
Vester-Svartö. Mellan dessa sistnämda holmar ligger
fästningsverket Löwen, och ett stycke vesterut
derifrån utanverket Långörn, som skall skydda
fästningen på denna sida. Söder om hufvudfästningen
framskjuter det starka utanverket Gustafs-Svärd,
bestyckadt med kanoner, flera hvarf ofvanför
hvarandra, här, liksom i de öfriga fästningsverken,
dels i kasematter, dels på öppen vallgång. Deremellan
och den nära intill belägna Båkholmen, som är
begrafningsplats för fästningens garnison, går den
enda smala farled, på hvilken större fartyg kunna
komma till Helsingfors. Mellan Långörn och fasta
landet, äfvensom längre österut mellan holmarne,
finnas väl flera sund, men dessa äro endast farbara
för mindre fartyg och kunna, i ofredstider, lätt
afstängas genom försänkningar, hvarigenom ingen
från sjösidan kan nalkas staden annorlunda, än under
Sveaborgs kanoner.
Man ser häraf, att läget är i alla afseenden ytterst
gynsamt för denna fästning, hvars hamn dessutom är
så rymlig, att der kunna ligga 70 à 80 linieskepp.
Det torde ursäktas, om vi ej närmare inlåta oss på
beskrifningen af fästningens arkitektur, dess inre och
yttre utseende, i synnerhet som detta för flertalet
af våra läsare skulle erbjuda föga af intresse;
vi vilja i stället, äfven med fara att på ett och
annat håll omildt beröra gamla, ännu ej ärrade sår,
flyktigt teckna hufvuddragen af Sveaborgs historia.
Något öfver trettio år stod Sveaborg, »drottningen af
sjön», fullrustad och väntade förgäfves på att få göra
något annat, än salutera på kungliga namnsdagar. Det
vigtiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
