Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fyndet. Novell af Lea. (Forts. fr. sid. 31.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Emilie såg på den goda gumman. Hennes gråsprängda,
i prydliga lockar lagda hår och hennes omsorgsfulla
klädsel för Öfrigt antydde, att hon må hända ännu
ansåg sig behöfva använda motstånd. Emilie gjorde inom
sig tyst den reflexionen, huru olika gumman nu tog sig
ut emot om morgnar och aftnar, då hon trippade omkring
i underkjol, tofflor och papiljotter, i hvilken drägt
Emilie tyckte, att hon såg särdeles plundrad ut.
Men hjertans vänlig och snäll var hon i alla fall,
och derför brydde sig ej Emilie om att utforska
anledningen till de suckar af vemod, som aldrig
uteblefvo då tanten band på en vacker brudkrona.
»Kanske har hon blifvit sviken, stackars tant,
,och tänker på det ibland», tänkte Emilie, och när
då hennes och tantens ögon möttes öfver arbetet,
nickade den förra så vänligt och upplifvande, att
gumman kände sig helt rörd och båd Gud i sitt hjerta
välsigna det kära barnet, som spridde ett så klart
solsken öfver hennes aftonväg. Och så lefde de båda
i den skönaste endrägt tillsammans.
Emellertid hade den omtalade lördagen gått och många
dagar med denna, och Berg hade funnit tillfälle
att åtskilliga gånger besöka sina nya bekantskaper,
hvilka med stort intresse omfattade honom. Gumman
Willgren började tro, att han skulle vara mäktig
att ett helt år sörja sin hustru, i fall han en gång
blefve enkeman, och denna förmodan utvisade, att han
minsann stod ganska högt i hennes tanke.
Lilla, snälla Emilie började också tro och hoppas
åtskilligt, hvilket hon dock, strålande och lycklig,
behöll för sig sjelf. Men allt lifligare uppspirade
purpurn på hennes kind och allt oftare infunno sig
under deras samtal på tu man hand, dessa plötsliga,
betydelsefulla tystnader, då blick hvilar försänkt
i blick och lemnar lapparne intet öfrigt att säga.
Till och med det gamla, intressanta skåpet,
med hvilket Emilie till en början fått dela Bergs
uppmärksamhet, fick så småningom gifva vika för den
allt varmare känsla, hvarmed han omfattade den unga
flickan.
Berg kunde knappast förklara den trollmakt, som gripit
honom: ville han nu mera i tankarne beskåda sin sköna
dröm, den oemotståndliga dykeriapparaten, såg han
den framträda, ja, ordentligt spatsera för sitt inre
öga klädd i Emilies småpric-kiga nettelduksklädning,
och såg han nogare på prickarne, tog hvarenda en
gestalt: här en myrtenqvist, der en liten Amor, här
ett hjerta, der en ring . . . Kan man tänka sig ett
större gyckelspel? Men hvad han aldrig såg, det var
Rosinas bleka bild, och detta, ehuru han nu som förr
allt emellanåt gick upp till de hederliga menniskorna,
mest för den originella »författarinnans» skull,
hvars stora godmodighet och orubbliga förtröstan på
framtiden han uppriktigt värderade.
Det var en söndagsförmiddag mot jultiden. Snön låg
bländande hvit öfver jorden och slädklockorna pinglade
muntert.
Berg hade i sinne att bjuda sina nya bekantskaper på
en liten treflig utfart på släde.
Full af förhoppningar flög han upp för de välkända
trenne trapporna, hvilka i allt sitt mörker föreföllo
honom som en himmelsstege.
Der stod Emilie i all sin ungdomsfägring och profvade
framför spegeln sin näpna vinterhatt.
»Snälla, goda mamsell Emilie», utbrast han gladt och
fattade hennes hand, »jag har en liten bön, som jag så
gerna ville se uppfylld. Skulle mamsell Willgren och
Emilie vilja fara ut och åka ett litet slag ? Vädret
är så vackert, och det skulle göra mig så lycklig,
att få ja på min anhållan!»
»Så gerna jag det skulle vilja», svarade Emilie
okonstladt, »men tant är ej hemma, och jag vet ej,
om hon återkommer före qvällen.»
»Så förtretligt!» utbrast Berg litet modfälld. »Och
till på köpet blir jag väl i anledning deraf
landsförvist för dagen. Jag undrar, om jag
dessförinnan kan få påräkna en timmas gästfrihet?»
»Jag kan aldrig tro annat», log Emilie, både glad och
förlägen, samt gick bort till skåpet, för att lägga
in sin hatt,
eller kanske snarare för att dölja den rodnad, som
glädjen framkallat på hennes kind.
Men Berg följde henne.
»Snälla mamsell Emilie», började han, »det der
skåpet...»
»Ja», sade Emilie och vände sig hastigt om emot Berg,
i det ett skälmaktigt leende gled öfver hennes
ansigte, »hvad är der för en fantasi herr Berg
egentligen har för det der gamla skåpet? Jag har nog
sett, hur ofta herr Berg betraktat det, alldeles som
om herr Berg velat se tvärt igenom det.»
»Ack, mamsell Emilie, jag önskar ingenting högre.»
»Nej, verkligen! Men hvad i all verlden tror
då herr Berg finns der inne - någon förtrollad
prinsessa? Någon oerhörd skatt? Ja ja, hvem vet! Huset
är fyra hundra år gam-melt och skåpen kanske lika
så. Under tiden hafva här bott många underliga
figurer. Hvem vet, hvad de kunna hafva för hemligheter
inneslutna. Jag börjar just blifva nyfiken sjelf!»
»Gud gifve det vore allvar!»
»Det är allvar. Kanske finnes der någon lönlåda;
jag har en märkvärdig böjelse för allting underbart.»
»Herre Gud, mamsell Emilie! Låt mig nu få säga,
hvad jag många gånger tänkt, men aldrig vågat:
Jag är öfvertygad, att inom detta gamla skåp finnes
en hemlighet - jag har mina skäl att tro det - och
jag kan ej säga, huru tacksam jag skulle vara, för
att en enda gång få genom en noggrann undersökning
öfvertyga mig derom. Goda, snälla mamsell Emilie! Låt
oss gemensamt undersöka, och tro mig, då jag säger,
att derpå beror - om ej hela lifvets lycka - dock en
mycket stor del deraf.»
Berg fattade Emilies båda händer och såg på henne med
en blick, så bedjande, att den gjorde henne helt vek
om hjertat.
»Icke behöfver herr Berg bedja så mycket om en så
enkel sak», sade hon vänligt. »Jag skulle långt för
detta uppfyllt denna önskan, om jag bara vetat af
den. Se här! Hjelp mig nu att slå upp bordet här,
så lägga vi ut allt linnet derpå - det finns nästan
intet annat än linne der inne och litet glas och
koppar; det är snart utröjdt.»
Berg hade så när omfamnat Emilie i sin glädje att få
sin önskan uppfylld. Han nöjde sig emellertid med att
tills vidare kyssa hennes hand, och inom några minuter
var skåpet, deri nyss den skönaste ordning herrskat,
alldeles tomt.
Med feberaktig häftighet begärde Berg en hammare;
han bultade, han kände, han lyssnade efter något
ihåligt ljud, och Emilie stod der bredvid som det
lefvande intresset, med kinderna högröda af oro och
ögonen glänsande af nyfikenhet.
En half timma förgick; intet resultat. De ungas
blickar började blifva mindre lifliga, Ännu en qvart
under ifriga forskningar . . . ytterligare en - allt
förgäfves. Emilie såg derunder, att Berg verkligen
talat allvar; han arbetade med kropp och själ, ögonen
hade en nästan öfvernaturlig glans, han hade ej
blick för annat än skåpet, ådrorna svällde i pannan,
stora svettdroppar perlade fram, och till slut, då
han trodde allt fåfängt, nedsjönk han, utmattad af
själsansträngningar och bedragen väntan, på en stol
med båda händerna för pannan.
Det kändes så underligt i Emilies hjerta. Hon såg, att
han led och skulle så gerna velat säga ett tröstande
ord, men det var så svårt att finna det rätta. Att
beklaga honom anstod ingen af dem, det kände hon. Då
fick hon i hast en lycklig ingifvelse:
»Vänta», utropade hon med en ton, hvars hoppfulla
klang hon endast lånade af sitt varma intresse för
Berg, ty inom sig var hon öfvertygad, att ingenting
hemlighetsfullt stod till att upptäcka; »vänta! Vi
hafva ej undersökt den der tjocka skulpterade kransen
ofvanom skåpet. Den kan dölja tio lönnlådor, så massiv
är den. Nu är det min tur att söka ...»
Emilie flög upp på en stol och med hammaren i sin
lilla, fasta hand slog hon ett enda djerft slag i
ena hörnet, utan beräkning, utan förhoppning, men
kraftigt och med innerlig önskan att det skulle låta
väl i Bergs öra.
Ett hastigt rop af Emilie kom denne att rusa upp,
han trodde, hon gjort sig illa, och var inom en sekund
uppe på en annan stol vid hennes sida.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
