Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den vanlottade. Skizz af Betty - Logogryf - Rebus - Uttydning af Charad-Logogryfen i föregående häfte - Uttydning af Charaderna i föregående häfte - Upplösning af Rebus i föregående häfte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
«Ja, hon är ett underbarn», smickrade skolfrun.
»Jag är i sanning ’echaufferad1 af ert omdöme,
min bästa fru; men hvad säger ni om vår lilla
’malplacerade’ Maria?»
Skolfrun var visserligen icke sjelf så särdeles »djup»
i franskan; men här fann hon, att hon måste hålla
god min, och med ett återhållet leende svarade hon:
»Åh jo, det är ingen fara med henne, fast jag spår,
att hon icke kommer att gå långt. Hvad lotterna
utfalla olika! Att tvenne systrar kunna vara så
olika!»
»Ja, det är visserligen högst besynnerligt»,
instämde modern; »men det kan nu ingen menniska
hjelpa, att det stackars barnet blifvit så
vanlottadt. Gabriella har blifvit så mycket
rikare utrustad, och får hon skänka sina föräldrar
glädje både för sig sjelf och systern. Jag hyser
de största förhoppningar på hennes edukation.»
(Forts.)
-
Logogryf.
Mitt helas natur är afundsjuk,
Och hvad som kan döljas, han strängt fördöljer;
Han är som en gammal allongeperuk, Som tinning och
hjessa och nacke höljer. Bland ljusets fiender är
han en: Han tål, ej att solen är framme och tittar,
Han afskyr gasens bländande sken, Och alltid på
råd han mot sådant hittar. Han är till finnandes
öfverallt - I stad och på land, i slott och i stuga,
I vexlande yppig och arm gestalt, Än smidd i guld,
än tillhåll för fluga. Men just hans afund är ock hans
dygd, - Att rota ut den, vi nog oss akta. Och nu hans
resning, pä sexkant bygd, Yi skola för ro skull närmre
betrakta. Yi grunden skaka, och ur dess fall Yi hämta
spillror till nya byggen: Således först nu sig visa
skall, Hvad zebran bär på den fina ryggen; Dernäst
en valknut från ren till ren som minsta barn kan lösa
och binda; Och sedan hvad detta är för en, Som djerft
kilar fram i svartklädd skrinda; En kyssens broder,
ett löftesbref Med guldbokstäfver på snöhvit botten;
Det, hvarför han svag med tiden blef, Den gamle narr,
som på slutet fått’en; Ett samband emellan hög och
låg, Som aldrig vårt land förstår att knyta; En
torrhetens vän, som man stundom såg Med samma verkan
som solens skryta;
Hvad utaf storhet det stundom fanns
Hos den, der man mist det kunde ana;
Hvad gerna han ville, den unge Hans,
Som tänkte göra en krigisk bana;
Hvad den kan taga, som hufvud har
Och svindlar ej, Mimers brunn att loda;
Hvad vägen är, som till vännen drar;
Hvad jordisk glans för den verkligt goda;
Och hvad som denne så sällan ser
Hos grannen, om ock det för andra skymmer;
Prefix, som förändring åt grunden ger
Och åt en scholaris månget bekymmer;
Ett namn på en luftrymd, vi aldrig sett;
Ett annat desslikes på landtliga tärnan;
Hvad den ej bör bli, som fått bättre vett,
Om ock det kan snurra omkring i hjernan;
Hvad den säges göra, som aldrig ger
En skärf åt en nödställd och hungrig like;
Hvad hviskar du rörd, då dig älskarn ber
Om trohet och kärlek förutan like;
Gudinna, hvars stålblanka, sköna sal
Med fall-luckors mängd är försåtligt späckad;
Små afstånd i lifvets skuggiga dal,
Der vandrarn så ofta sig finner gäckad;
En mjölkhvit perla i barnets mun;
En grönklädd skyltvakt, på post i norden;
Hvad apan förstår sig på i grund,
Om än ibland menniskor hemtam vorden;
Hvad, när man ifrån Bernhardina stal,
Hon dock fick behålla af gunst och lycka.
Nu tror jag, vi krossa det skrumpna skal,
Det finnes ej mera deri, kan jag tycka.
Lea.
Rebus.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
