Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den vanlottade. Skizz af Betty
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Vår dotter, hvilken utaf dem?»
»Gabriella, naturligtvis; nu, sedan du blifvit
grosshandlare, går det icke gerna an att försumma
flickans uppfostran. Hon har, tack vare Gud, så
ovanliga och utmärkta anlag, att det är vår pligt,
att genom en bildad uppfostran utveckla dem.»
»Nå väl, flickan går ju dagligen i skolan.»
»Ack, min vän, den skolan är allt för ringa för så
lofvande anlag. Gabriella brås på mig; hos henne
finnes en törst efter bildning, som ej kan släckas
i vår lilla stads skolinrättningar; men det förstår
du icke, min gubbe.»
»Hm! skulle ej förstå, att det är förnämare barn än
våra, som gå i samma skola som våra flickor.»
»Kan väl vara, men dock inga rikare.»
»Pah! men det kniper efter kassan, att skicka dem
till Stockholm».
»Dem, säger du. Det var endast fråga om Gabriella.»
»Än Maria då, skulle hon blifva hemma?»
»Ja visst; det stackars vanlottade barnet skulle ej
löna mödan att skicka någonstädes.»
»Stackars Maria; jag tror ej, att hon är så dum,
som det låter ibland.»
»Det tror du, käre Boden, derför att flickan är så
lik dig.»
»Du skulle således mena, att jag är dum?»
»Nej, visst icke, min söta gubbe; jag menar, att hon
till utseendet är lik dig.»
»Ja så, det kan väl vara, hm! det är sant, och
Gabriella liknar dig - - ja ha! Men hvad var det nu
jag skulle komma! - - jo, till Stockholm - det vill
säga, du vill, att Gabriella skall till Stockholm.»
»Ja, och jag är säker på att du också vill det,
min söta Jejin.»
»Åh, jeanga mig icke - jag orkar ej att höra annat
än Johan, som jag ärligen fått i dopet.»
»Men Gabriella säger, att Johan heter, Jean på
franska.»
»Det frågar jag tusan efter. Du är alltid svag för
det, som låter; men hvad var det nu jag skulle komma
igen! Jo, till Stockholm. Huru mycket tror du, det
skulle kosta att hålla flickorna der?»
»Minst ett tusen riksdaler om året.»
»Har du blifvit galen, Anna! tusen riksdaler om
året! Sade du ett tusen?»
»Ja visst, min söta gubbe. Icke är det så farligt. Vi
gifva vår dotter en präktig uppfostran. Flickan är
vacker, och om några år kommer hon att göra ett
lysande parti. Tänk bara, min vän, hvilken afund
det skall väcka bland våra bekanta, då de få höra,
att rika Bodens dotter är förlofvad med en baron,
eller i lyckligaste fallet grefve!»
»Hi, hi, hi! du har rätt, Annette - hi, hi, hi! rika
Bodens dotter förlofvad med en grefve - jo det skulle
klinga det! Du är en slug qvinna, Anna, en förtänksam
och förståndig qvinna! Besynnerligt, att jag sjelf
icke kommit att tänka härpå, men ett tusen riksdaler
om året är pengar det
- .-ohm!»
»Åh, hvad gör det dig nu, sedan du börjat göra i
gross ? ’Man måste lefva efter sina tillgångar’,
sade alltid hennes nåd
- stjerna, då mannen ville spara, och så säger jag
också.»
»Det är allt nyttigt att i ungdomen umgås med förnämt
folk. Det synes så väl på dig, söta Anna, att du varit
kammarjungfru hos en förnäm dam. Du ser sjelf ut som
en hennes nåd.»
»Tyst, kära du, det der hör icke hit. Jag är nu lika
ansedd som min förra matmoder.»
»Sedan du blef rika Bodens fru! Jo jo, säga hvad
man vill, men penningen är min själ det förnämsta
adelskapet, hi, hi, hi! icke illa, penningen är det
förnämsta adelskapet, ha, ha, ha! liksom Johan Boden
icke skulle kunna hitta på en qvickhet. Vänta bara,
när jag kommer på klubben i qväll
- - hur var det nu? - - adelskapet är den
förnämsta penn - - nej för tusan! penningen är det
förnämsta adelskapet - - det skall blifva mitt
valspråk.» Och med ett sjelfbelåtet grin strök
vår grossör sig om sin digra haka.
Resultatet af makarnes samtal blef, att unga mamsell
Gabriella Boden en vacker dag, åtföljd af fru mamma,
afreste till hufvudstaden.
Grossör Bodens voro, som vi redan af dem sjelfva hört,
ganska förmögna. Boden var en uppkomling, som i sin
ungdom först varit bodpojke och sedan bokhållare
i en diversehandel. Sedan han sjelf öppnade bod
i en liten landsortsstad, tycktes lyckan städse
vara honom bevågen; ty utan kunskaper och hufvud
gingo likväl alla hans företag framåt. Rikedom
var det mål, han sträfvade efter, och rik blef
han. Visserligen hviskades om, att han haft
affärer af dunkel beskaffenhet; men man kunde ej
säga något med säkerhet, och då Boden blef en af
de rikaste handlande i den lilla staden, blef han
snart en af dess anseddaste män. Fru Boden hade
varit kammarjungfru hos en adelsman. Under denna
tid hade hon uppsnappat ett och annat, som kom
henne till pass, då hon sjelf, som rik fru, skulle
göra les honneurs i eget hus. Utan att förstå dess
betydelse, hade hon lärt sig flera fransyska ord,
som hon nu använde likt och olikt. Såsom varande en
af de rikaste fruarne i det lilla samhället, trodde
hon sig äfven vara den tongifvande och gjorde och
sade alltså, hvad hon behagade. Då man mången gång
skrattade på hennes bekostnad, antingen öfver hennes
skryt eller hennes misslyckade franska, tog hon detta
för gillande, eller ock trodde hon att hon sagt något
rätt qvickt. Fru Boden hade varit mycket vacker, och
affekterade ännu att synas ung, emedan tiden farit
varligt med hennes utseende. Hennes äldsta dotter,
Gabriella, var en fullkomlig afbild af sin mor. Att
fru Boden således i sin fåfänga såg hos sin älskling
alla möjliga anlag, må ingen förtänka henne.
Gabriella hade, från det hon började fatta, ideligen
hört sin lilla person berömmas; ej under då, att hon
var egenkär och bortskämd samt hyste stora tankar
om sitt jag. Alltid hette det: »Hvad hon är söt,
den Gabriella! Hvilka ögon! hvilken liten rosenknopp
till mun! hvilken charmant figur hon redan har!» Och
öppnade den lilla »rosenknoppen» sig för att tala,
straxt ljöd det: »O, hvad hon är qvick!»
Mamma Boden yttrade sällan något om sin afbild, utan
att det var åtföljdt af en interjektion af beundran,
Maria, den yngsta dottern, ett år yngre än Gabriella,
var raka motsatsen till sin syster. Hon var mycket
ful, och hennes mor påstod, att hon också var
ofantligt dum. Om Maria hette det: »Hvad det arma
barnet har blifvit vanlottadt! Hvad hennes ögon äro
ljusa och själlösa! Håret linfärgadt! det brås hon
då på sin far med, och så klumpig och dum hon är
sedan!» Gabriella skrattade då åt sin syster, gjorde
narr af hennes hvita hår, under det hon höjde sig på
tåspetsarne, för att ordna sina mörka lockar framför
spegeln. Maria suckade, men var så van att höra, det
hon var ful och dum, att hon icke ansåg sig annat än
i allt underlägsen sin syster.
Då de båda flickorna skulle gå i skola, sade fru
Boden till föreståndarinnan för skolan, att hon
skulle låta Gabriella, som var qvick, lära allt
hvad hon kunde meddela henne; då deremot Maria,
»det stackars vanlottade kräket», ej behöfde läsa
annat än katekesen och sy slätsöm. Skolfrun kastade
en medlidsam blick på den »vanlottade», som stod der
med nedslagen blick för att dölja de tårar, som summo
i hennes ögon. Gabriella deremot blickade frimodigt
upp i sin lärarinnas ansigte, och denna smekte henne
och berömde hennes vackra hår.
Och Gabriella blef snart »högsta hönset» i skolan,
fick göra hvad hon behagade. Kunde hon ej sina
lexor, öfversåg man med henne, ty fru Boden var ju
så innerligen artig och gen-til vid namnsdagar och
dylikt. Och icke kunde man hålla rike Bodens flicka
så strängt. Icke behöfde hon, som blef så rik,
lära något grundligt; utan då fru Boden någon gång
besökte skolan, hette det alltid: »Vet lilla nådiga
grossörskan, jag spår, att det med tiden blifver något
alldeles utomordentligt af den qvicka Gabriella -
och så vacker hon redan är!»
»Ja, jag spår äfven sjelf, att det blifver något
ovanligt med tiden af det barnet; ty hon har varit
ovanligt ’syspensjös’, jag må säga, nästan ända
sedan hon kom till verlden.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
