Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. XXXVIII. Tvenne dagar i Erfurt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
––-66––-
Detta gjorde Erfurts borgare mera medgörliga. Följande
dagen kom konungen sjelf till staden. Han talade
till menigheten om de uppoffringar, han gjort
för den evangeliska saken och om den framgång,
som Gud förlänat hans vapen, men framhöll tillika
nödvändigheten för en hvar att i sin mån bidraga
till det allmänna bästa. Sjelf kunde han hafva
slutit en förmånlig fred med kejsaren, men han
ville ej öfvergifva sina trosförvandter. Sedan han
derpå visat nödvändigheten af att rusta sig till
motvärn emot fienden, hvilken icke tänkte på annat
än att godtgöra sina lidna förluster, talade han om
den framtid af glädje, välstånd och oberoende, som
staden kunde vänta. Det var ej hans sed att bringa
i träldom de städer, som öfverlemnade sig åt honom,
eller inskränka deras rättigheter, och för främjandet
af Erfurts handel ville konungen icke underlåta något,
- Erfurt svor Sveriges rike och konung trohet för så
lång tid, som kriget varade. En krigsgärd pålades,
och staden mottog svensk besättning, till hvars
underhåll dock äfven den kringliggande trakten
skulle bidraga. Hertig Wilhelm af Weimar utnämdes
till öfverbefälhafvare i Timringen och Erfurt, och
under honom en grefve Löwenstein.
Det katolska presterskapet måste svärja särskilt
trohetsed, liksom ock munkordnarna; jesuiterna erhöllo
skarpa förebråelser för deras inblandning i politiken
och de rankor, som de smedo. Det protestantiska
presterskapet erhöll deremot många bevis på konungens
bevågenhet och välvilja. Så medgaf han dess medlemmar
frihet från krigsgärden och inqvar-tering. Men hela
staden erhöll ett bevis på konungens förtroende, då
han valde den till uppehållsort för sin drottning,
hvilken om sommaren detta år kommit öfver till
Tyskland.
Men det gick, såsom vi nämt, helt annorlunda,
än som konungen hade i sinnet, då han dagarne
närmast efter segern öfver Tilly bestämde Erfurt
till sitt högqvarter. Han synes till en början
ej fullt hafva uppskattat segerns följder i hela
deras vidd. Länge dröjde det dock icke, förrän han
fattade den, och med detsamma uppgafs också planen
att stanna i Erfurt. Att denna ändring skulle ske,
insågo äfven de af hans omgifning, hvilka voro i
tillfälle att taga en öfverblick af ställningen. Medan
de svenska regementena vid fackelsken genomtågade
Thtiringerskogens trånga vägar söderut nedåt det
rika och af kriget jemförelsevis oberörda Franken,
skref Adler Salvius, som då i konungens ärenden
befann sig i Hamburg, till ett hemmavarande riksråd:
»Hans majestät ernade fuller hafva sitt vintermagasin
i Erfurt och ditbeibrdra hennes majestät drottningen
. . . Men efter allt går så lyckligen hans majestät
i hand deruppe (i öfre Tyskland), dess Gud ske lof,
. . . tviflar jag, om hans majestät stannar i vinter
i Erfurt.^ Detta bref är skrifvet den 24 Oktober,
och några dagar förut bröt konungen med hären upp
från Erfurt.
Sedan följde den svenske konungens segertåg nedåt
Franken, Schwaben och Bayern. Ett år förrann efter
konungens vistelse i Erfurt, hvarunder Europa
genljöd af hans beröm, och Tysklands furstar och
städer hade slutit sig till honom. I slutet af
Oktober 1632 nalkades han åter Erfurt. Ett ilbud
från Axel Oxenstjerna hade träffat konungen, just
som han stod färdig att börja belägringen af det
fasta Ingolstadt, och de underrättelser, som han då
erhöll, bestämde honom att genast bryta upp mot norr,
till Saxen, dit Wallenstein inbrutit. I Nurnberg,
hvars trogna borgare konungen nu helsade för sista
gången, sammanträffade han med Axel Oxenstjerna, som
sedan följde honom på färden norrut. Konungen förde
endast med sig sin lifvakt, trehundra Smålands ryttare
under öfverste Fredrik Stenbock. Den öfriga styrkan
tågade på olika vägar norrut. I staden Schleusingen
träffade konungen hertig Bernhard af Weimar, hvilken
mottog honom med påfallande köld, emedan han hade
önskat att ensam få skörda äran af Saxens räddning,
- en ära, som nu skulle blifva konungens. Han följde
konungen öfver Thiiringerskogen till Arnstadt, der
Gustaf Adolf dröjde i sex dagar, eller till den 27
Oktober. Då anlände hans regementen och brigader,
och då bröt han upp mot Erfurt, tryckande sista
gången den bepröfvade vännens, Axel Oxenstjernas,
hand. Denne begaf sig sorn konungens full-
myndige legat tillbaka till södra Tyskland. Det
skulle icke dröja länge, förrän han skulle få det
sorgebudskap, som kostade honom hans första sömnlösa
natt.
På den sköna slätten ej långt från Erfurt mönstrade
konungen sin här, som utgjorde 12,000 man till fot och
6,500 till häst. Men hela den svenska krigsmakten, som
då var spridd på olika ställen i Tyskland, utgjorde
öfver 100,000 man, hvaruti dock icke kurfurstarnes af
Saxen och Brandenburg krigsfolk är inbegripet. Gustaf
Adolf hade beräknat att här i Thuringen hafva samlad
en styrka om 30,000, men detta hans hopp slog fel,
och sedan han ytterligare lemnat besättningar i
Weissenfels och Naumburg, var hans hela styrka vid
Lutzen icke större än omkring 18,000 man.
Det var om aftonen den 28 Oktober, som konungen nu
höll sitt intåg i Erfurt. Hertig Wilhelm af Weimar låg
sjuk, och konungen besökte honom, men red efter en
stunds samtal upp till torget. Här kom drottningen,
den sköna Maria Eleonora, honom till mötes med sina
hoffruntimmer. Konungen sprang af hästen och skyndade
emot sin drottning, hvilken han kärleksfullt helsade
samt ledsagade till den boning, som var bestämd
för dem. Snabbt försvunno ögonblicken. Konungen var
mera allvarsam, än som han brukade i sin drottnings
närvaro. Månget leende, månget skämteord, som
lekte på drottningens läppar, dog bort, när hon
såg, att hennes herre icke märkte hvarken det ena
eller det andra, och dystra aningar grepo hennes
lättrörda sinne. Konungens tankar voro upptagna
af den förestående striden och alla anordningar,
som den kräfde. Efter måltiden begaf sig konungen
genast till sina rum, och största delen af natten
tillbragtes med att läsa bref och inlupna rapporter,
utfärda befallningar och affärda kurirer. Tidigt
följande morgon var han det oaktadt uppe och ute för
att se till, att allt i staden var, som sig borde. Han
hade nämligen beslutat att här lemna sin drottning,
och en af hans tappre fältöfverstar Taupadel fick
befallning att som kommendant qvarstanna i staden med
tillräcklig besättning. Sedan han återkommit till sin
boning, intog han i drottningens sällskap en lätt
frukost. Men äfven nu bemärkte man hos konungen en
viss nedslagenhet, som äfven utöfvade inflytande på
alla de närvarande. Maria Eleonora följde med ängslig
oro hvarje den obetydligaste rörelse i konungens
anletsdrag, och hon kunde knappt tillbakahålla
sina tårar. Efter frukosten skulle konungen lemna
staden. Hans häst stod redan sadlad, och hans lifvakt
var redo att följa honom.
Då anmäldes stadens rådsherrar, som konungen låtit
kalla. Han tilltalade dem med värma. »Jag öfverlemnar
härmedelst i eder vård», sade han, »det dyrbaraste,
jag äger på jorden, min älskade drottning. J veten,
gode herrar, att all’ting äro underkastade vexlande
skiften, framför allt kriget, detta plågoris, som Gud
ådömt menniskorna för deras ondska. Snart nog kan
också jag träffas af olyckan, måhända af döden. Om
detta är Herrens vilja, så bevisen min älskade
maka samma trohet, som j mig vid alla tillfällen
visat!» Konungen blef allt mera rörd, under det han
talade. Drottningen smälte i tårar.
Tårar fuktade äfven konungens kind, när han sedan slöt
Maria Eleonora i sin famn och öfver henne nedkallade
Guds välsignelse och beskydd. »Yi skola hvarandra
återse-?, sade han, »om ock aldrig mer i detta
förgängliga lifvet; dock en gång förr eller senare i
den eviga sällheten!» Med dessa ord frigjorde han sig
från drottningens omfamning och lemnade rummet. Några
ögonblick derefter hörde man honom rida bort emot
stadsporten på väg till Naumburg och Lutzen.
Många dagar förflöto icke, så kom underrättelsen
till Erfurt om konungens död och om segern, som
hertig Bernhard af Weimar, hvilkens ädla hjerta här
glömde sitt orättvisa missnöje mot konungen, vunnit
öfver fienden. Om qvällen efter slagets slut lät
han söka efter konungens lik, som slutligen fanns
under en hög af döda. Det fördes till Weissenfels,
och här återsåg Maria Eleonora stofthyddan af honom,
som hon ! älskat högst af allt på jorden.
Men kriget rullade under många år sina vågor öfver det
arma Tyskland. Först sexton år efter hjeltekonungens
död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
