Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. XXXVIII. Tvenne dagar i Erfurt - Narhvalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slöts freden. Etthundratrettio år voro då förflutna,
sedan Luther riktade första hugget mot de fjättrar,
hvilka höllo menniskoanden bunden; - himdratrettio
års arbete och strider
och blod och tårar, och likväl låta de sig öfverblicka
som en enda tilldragelse, en af dessa öar, kring
hvilka tidens böljor rulla, en blixt på mensklighetens
himmel. St.
-
Narhvalen.
vår åsigt representerar Narhvalen (Monodon Mo-noceros)
en särskilt familj inom hvalarnes ordning. Han är
en hval af 12 till J 6, kanske 20 fots längd, men
utmärker sig framför alla öfriga genom den egendomligt
beväpnade öfverkäften. Ur denna frambryta nämligen
tvenne väldiga 6 till 10 fot långa, ihåliga,
skrufformigt från höger till venster vridna,
elfenbensartade hörntänder, af hvilka vanligen
den ena (den högra), som i allmänhet blifver mindre
utvecklad, vid högre ålder går förlorad. Dessa tänder
utlöpa vågrätt från båda sidorna af öfverkäken. Hos
honan qvarblifva de vanligen båda i tandhålan. För
öfrigt förefaller narhvalen som ett medelting emellan
skalar och delfiner. Hufvudet är jemförelsevis litet,
halsen ganska kort och tjock, kroppen långsträckt,
stjertfenan ganska stor, temmeligen djupt inskuren i
midten, på båda sidorna glatt, bröstfenorna deremot
jemförelsevis små. Den nakna, glatta, sammetsartade,
mjuka och glänsande huden är jemförelsevis tunn,
öfverhuden icke tjockare än papper, slemhuden icke
fyllest en half tum tjock och äfven läderhuden är
tunn, ehuru fast. Efter ålder och kön är färgen
något olika. Hos hannen är den hvita eller gulaktigt
hvita grundfärgen beströdd med talrika, aflånga,
oregelmessigt formade, hvita och bruna fläckar; hos
honan förekomma också dylika, men mera stötande i
brunt. Dessa fläckar äro tätast på ryggen och glesast
på buksidan. På hufvudet sammanflyta de ofta helt
och hållet. Helt unga djur sakna fläckar och hafva
en enformigt blågrå eller skifferblå färgton; hos
medelåldriga djur förekomma fläckarnc ganska tätt och
äro mörkare, än hos gamla. Tanden är gulaktigt hvit,
men i spetsen krithvit, dock först efter det man har
rengjort densamma, ty hos den lefvande narhvalen är
hon alltid smutsig.
Det bör icke förundra oss, att alla möjliga fabler
angående narhvalen voro gängse hos de gamle. Ett
så egendomligt bildadt djur väcker ovilkorligen
förvåning hos menniskan, och så länge vetenskapen
icke uttalat sitt afgörande ord, har fantasien en kär
sysselsättning, l synnerhet angående tanden har man
haft hvarjehanda gissningar, och uppriktigt sagdt,
gissar inan ännu; ty ända till närvarande dag göra
ändamåls-enlighetspredikanterna sig all möda att
förklara dess nytta. Redan den gamle Strabo talar
om en hafs-oryx, som är ganska stor och ofta i
hvalfiskens sällskap ströfvar omkring i närheten
af Spanien. Albertus Magnus berättar mera om detta
djur. Han kallar det en fisk, som bär ett horn i
pannan, med hvilket han kan genomborra fiskar och
åtskilliga fartyg; men han är så trög, att de, hvilka
han angriper, lätt kunna undfly honom. En sednare,
obekant författare försäkrar, att nämde hafsvidunder
kan genomborra och förstöra stora skepp och derigenom
förgöra många menniskor; dock har skaparens kärlek
gifvit djuret så långsamma rörelser, att fartygen,
då det kommer i sigte, lätt kunna undfly. Hoggefort
gifver den första ordentliga afbildning af djuret och
berättar, att narhvalen använder sitt horn vid strider
mot andra hvalar, men att han äfven begagnar det att
sönderkrossa isen med. Fördenskull påträffar man flera
med afbrutna tänder. Först Fabricius betviflar den
åsigten, att narhvalen skulle med tanden genomstinga
de flundror och andra fiskar, som utgöra hans föda
och derpå rikta nosen uppåt, tills bytet småningom
glede ned mot munnen, så att han omsider kunde fatta
det med tungan. Scoresby slutligen stämmer öfverens
med dem, som anse nar-hvalens hörntand såsom ett
nödvändigt verktyg till isens sönderkrossande. Yi
å vår sida våga i tanden endast se ett vapen, som
så ofta utmärker hankönet till skillnad från honen;
åtminstone kunde vi icke eljest förklara oss, huru
den stackars obeväpnade honan skulle kunna hjelpa
sig, om de af nämde skriftställare antagna nödfall
inträffade.
Yår kännedom om den som ett »hafsvidunder» utskrikna
hvalens lefnadssätt lemnar mycket öfrigt att önska. Yi
veta hittills ungefärligen följande: Narhvalen
bebor de nordliga hafven och anträffas oftast mellan
70:de och 80:de nordliga breddgraderna, i Davissund,
i Baffinsviken. I Prins-Regentsbugten, i Ishafvet
mellan Grönland och Island, omkring Novaja-Semlja och
vidare i de nordsibiriska hafven är han talrik. Söder
om polkretsen förekommer han blott sällan. Så känner
man endast fyra fall, då narhvalen har strandat vid
kusten af Storbrittan-nien, och så långt söderut som
vid tyska kusterna har man blott år 1736 anträffat
honom, men tvenne särskilta gånger. Narhvalen undviker
land och älskar de djupare hafven. Kanske vandrar han,
liksom många andra hvalar, från vester till öster
och härifrån tillbaka; dock beror denna uppgift
hufvudsakligen endast på grönländarnes berättelser.
Sällan ser man denna hval ensam. Sjöfarande få
vanligen syn på en trupp af 15 till 20 stycken, i
allmänhet djur af samma kön. I höga norden lära de
till och med förena sig i flockar af hundradetal, i
synnerhet i sådana trakter, der det på långa sträckor
isbetäckta hafvet har några öppna ställen. Så vidt man
hittills kunnat upptäcka, äro narhvalarne fredliga,
oförargliga djur, som hvarken tvista sinsemellan,
eller strida med hvalfisken. Flockarna simma så
tätt, att en hane alltid lägger tanden på ryggen
af den framför honom bcfintlige. Ofta förekommer
det också, att två eller tre korsa hörntänderna
med hvarandra, Beträffande den genom skaparens
godhet, till hvarje rättskaffens adamssons fromma
narhvalen förlänade långsamhet, hafva nyare tiders
sjöfarande ingenting upptäckt; de beteckna tvärtom
denna hval som ett ganska muntert, vigt djur, som
simmar med utomordentlig snabbhet och genom sitt
ofta upprepade upp- och neddykande förstår att lifva
hafvet och fängsla betraktarens uppmärksamhet. Med
ett enda kraftigt slag af sin stjertfena förmår
narhvalen utföra vändningar åt hvilken sida som
helst; endast en svängning inom en trång krets
blifver honom svår. Hvarje gång han stiger upp,
utstöter han med häftighet luft och vatten genom
näsan, till följe hvaraf ett vida hörbart fnysande
uppkommer. Då en flock hastigt simmar förbi, hör man
äfven rosslande ljud, hvilka frambringas derigenom,
att tillika med luften utstötes vatten, som inträngt
i näsöppningarna.
Sjöborrar, nakna blötdjur och fiskar utgöra den
egendomliga varelsens föda. Scoresby fann i hans
mage rockor, som voro nära tre gånger så breda
som hans mun, och förundrar sig öfver, huru det är
honom möjligt att med den tandlösa munnen fasthålla
och döda ett så stort byte; han tror derföre att
narhvaleu först med sin tand har genomborrat dessa
rockor och derefter, sedan de sålunda blifvit dödade,
uppslukat dem. Men den ohöflige sjömannen glömmer
dervid åter den stackars honan, hvilken dock äfven
vill lefva. Sannolikt är, att narhvalen simmande
griper sitt byte och genom munnens sammantryckning
dödar detsamma; - våra fångna skälhundar sammanvika
också först flundrorna, innan de anse den breda
munsbiten lämplig att passera genom svalget.
Beträffande våra djurs fortplantning veta vi ända
hittills så godt som ingenting: parningstiden är
obekant, och man känner hvarken, huru länge honan
går drägtig, eller vid hvilken tid hon framföder
sina ungar. I Juni månad har man i en gammal hona
påträffat en nästan fullständigt utbildad unge.
Man jagar narhvalen på grund af den stora nytta man
kan draga af honom. Dock är menniskan kanske icke
hans hufvudsakligaste fiende. Icke blott svärdfisken
och hajen förfölja honom: - äfven sjelfva hafvet
blifver honom förderfligt. Af inga andra hvaldjur
finner man så många qvarlefvor, som af narhvalen. I
många trakter, hvarest han för öfrigt är gån-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
