Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf II Adolfs kyller. (Ur Illust. Zeitung.) - Fyndet. Novell af Lea (Forts. fr. sid.62.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utskuret. Af nämda sår uppkomna blodfläckar visa
sig ännu tydligt på venstra bakskörtet inunder det
ställe, hvaröfver nedersta delen af värjgehänget
varit placerad.
I jemnhöjd med höftsömmen visar den venstra ärmen
en efter allt utseende af ett styng uppkommen
öppning. Enligt kapten Leitners vetenskapliga
pröfning är det en skråma af en skarp knif,
sannolikt handterad af en i sin operation störd
kuriositetssamlare. Casparus, apotekare i Weissenfels,
hvilken ombesörjde likets balsamering, berättar
dessutom blott om ett sticksår. Verkligen visar sig
också på venstra bröstsidan ett
fyrkantigt hål, sannolikt förorsakadt af en fyrkantig
pansarstickare, hvilket vapen under trettioåriga
kriget företrädesvis fördes af det ungerska
rytteriet.
En andra kula, i alla händelser af dödlig verkan,
träffade konungen i ryggen, nära det ställe,
hvarest lefvern är belägen. Det af kulan förorsakade
hålet mäter i lodrät diameter 18 och i vågrät 15
millimeter. Dessa dimensioner bevisa otvifvelaktigt,
att skottet blifvit lossadt från en musköt, samt på
ringa afstånd, alldenstund hålets kanter synas helt
förbrända.
<b>Fyndet.</b<
Novell af Lea. (Forts. fr. sid. 62.)
Vi återfinna således vårt sällskap vid ett
rikt försedt middagsbord.
Drufvans ädla safter hade till och med framkallat
några flyktiga höstrosor på de gamla damernas
kinder. Emilies glödde af kärlekens trollskimmer. Berg
såg ut som en se-gerhjelte, der han vid hennes sida
och med det perlande champagneglaset framför sig
talade sålunda:
»Jag är skyldig er alla, mina vänner, en
förklaring, och jag är glad att nu kunna afgifva
den fullständigt. Jag har i flera år svärmat för en
uppfinning, för hvilken jag ej i detalj kan göra er
reda, dels emedan jag tyvärr ej ännu sjelf kommit
till det önskade resultatet, dels emedan ni ändå ej
skulle hafva någon glädje deraf, derföre att sådana
saker ej kunna intressera er.
Idéen föresväfvade mig emellertid dag och natt; för
den sträfvade jag, för den läste och arbetade jag,
och om följden blef en helt annan, än jag beräknat, så
voro emellertid mina studier icke förgäfves. Min flit
och mitt stilla lefnadssätt gjorde, att mina förmän
fastade uppmärksamhet vid mig; jag kom genom dem i
tillfälle att lära mera och mera; de gåfvo mig sitt
förtroende, jag fick göra affärsresor för fabrikens
räkning och innehar nu en plats, som tillåter mig
att med lugn och glädje emotse framtiden.»
Härvid fick lilla Emilie en blick så varm, att fru
Schelin suckade i sitt hjerta:
»Gud vare lof, att Rosina icke är här! Hennes bjudning
till landet var en lycka; hon skulle hafva lidit,
stackars barn.»
»Men», fortsatte Berg, »innan jag uppnådde denna
ställning, och äfven sedermera, insåg och inser jag,
att för min uppfinning fordras mycket penningar.
Jag försäkrar er, mina vänner,, att om madam Palm -
eller fru Palm, som hon sjelf älskar att kallas -
på den tiden haft hundra tusen riksdaler och velat
anförtro dem åt mig, hade jag bestämdt friat till
henne.
Nu deremot, sedan några veckor, (åter en solvarm
blick på Emilie) skulle hon fått haft sin million i
fred för mig.
Nå, som sagdt var, jag kunde ej få några penningar
till öfverlopps, att dermed realisera min uppfinning,
hvilken dessutom erbjöd långt flera svårigheter, än
jag till en början tänkt. En hemlighetsfull slöja,
som hvilade öfver min ankomst till denna verlden,
upptog äfven mina tankar och lät hos mig allt mera
framträda en böjelse för svårmod och svärmeri,
hvarmed jag väl också af naturen är begåfvad.
Summa summarum var, att en större lycka aldrig kunde
beredas mig, än då jag nödgades att för fabrikens
räkning företaga mina resor. De intryck, jag derunder
erfor, lifvade något mitt sinne och tvingade mig in i
det verkliga lifvets förhållanden, dem jag utan dessa
resor, skulle helt och hållet lemnat å sido för mina
drömmar och fantasier.
Jag blef åter litet menniska och började att
åtminstone någon gång hafva öppna ögon för hvad som
passerade omkring mig.
Så kom jag - det var i fjol somras - till den lilla
stad, der jag hade lyckan göra bekantskap med Emilie.
(Berg hade i sin ifver alldeles lagt bort alla titlar,
hvaröfver tant Willgren vid ett annat tillfälle
skulle funnit sig ganska förnärmad, alldenstund hon
var »ett städadt fruntimmer», men nu fick det passera,
ty dels hade man en intressant hemlighet i farvattnet,
dels hade hon en förkänning af, huru landet låg.)
»Som sagdt», fortsatte Berg litet tankfull, »det var
just der jag lärde känna Emilie, och jag bodde der
i samma hus, som en äldre herre, resande, som jag,
och hvars yttre på ett oförklarligt sätt intresserade
mig. Jag var äfven ett par gånger ute i sällskap med
honom, och han yttrade då en innerlig önskan, att
snart komma till Stockholm, der han hade angelägna
affärer att ombestyra, efter hvad han sade.
Minns Emilie den der förfärliga natten, då han så
oför-modadt fick slaganfallet?»
»Ack ja, jag minns nog det, och minns äfven, hur
omsorgsfullt och väl han blef skött och, som det
tycktes, saknad och sörjd, då han dog, ofta mera än
den blir, som har både slägt och vänner. Jag minns
det nog!»
»Så kan ytan till en stor del bedraga», sade Berg,
med ett både ärligt och litet förläget uttryck i de
stora, vackra ögonen. »Det var lika mycket bekymmer
öfver en hemlighet, den han blott till hälften hann
att anförtro mig, som sorg öfver hans bortgång,
hvilken orsakade förändringen i mitt sätt.»
»Gud, så ädel han är», hviskade fru Schelin till
mamsell Willgren. »Han vill ej, att man skall tro
honom vara bättre, än han är!»
Mamsell Willgren bara nickade. Hon var allt för
intresserad af den antågande hemligheten, för att
vilja bortspilla tiden med prat.
»Då den resande herrn träffades af det första
slaganfallet och kände, att han hade endast få timmar
qvar att lefva, vinkade han mig till sig», fortsatte
Berg, »och sökte att nedlägga hos mig den hemlighet,
som tyngde på hans hjerta.
Men hans tunga var af slaganfallet så förlamad, att
det var med yttersta svårighet jag kunde taga reda
på dessa ord:
’Stockholm . . . försona . . . son . . . huset 18
... gränd . .. sök noga . . . väggfast skåp . . .’
Åter ett slaganfall, en ångestfull blick öfver att
ej hafva kunnat säga mera, några timmars kamp ännu -
och allt var slut!»
Berg for med handen öfver ögonen. Mamsell Willgren
upphemtade en tår i sin näsduk. Fru Schelin snyftade
högt.
»Gud i himlen, en sådan roman!» utropade hon
ändtligen, då hennes rörelse saktat sig. »En döende
menniska ... en hemlighet i ett ovisst skåp . . . kan
man tänka sig något intressantare ? O, jag förstår nu,
herr Berg, jag förstår fullkomligt, hvarför ni ville
in i mitt gamla skåp, den der underbara aftonen
... jag förstår det nu, fast då i ett ögonblick
den tanken genomfor mitt hufvud, att ni var en usel
förförare . .. Kan ni förlåta mig, ädle unge vän,
kan ni förlåta mig?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
