Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fyndet. Novell af Lea (Forts. fr. sid.62.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90
»Af allt mitt hjerta, lika visst som jag vet, att
ni förlåtit mig den skrämsel och det obehag, jag den
gången förorsakade er.»
Och nu följde en utförlig beskrifning på den lilln
tilldragelse, läsaren förut känner.
Kryddad af både fru Schelins och Bergs oförfalskade
humor, hade berättelsen den ovärderliga förmågan,
att försätta hela sällskapet i den muntraste
sinnesstämning.
»Ja», sade Berg, ännu leende, »jag erkänner, att jag
icke haft många lugna ögonblick, sedan jag fick den
der hemligheten att bära på. Husnumret visste jag, men
hvar fanns skåpet? Hvem var den förorättade sonen -
jag sjelf eller en annan? Och hvad fanns väl i detta
skåp? Månne en stor penningsumma, den kanhända en
hyresgäst redan händelsevis upptäckt och användt,
eller den han, om han fick reda på allt det intresse
jag hade för de gamla skåpen, kunde komma att upptäcka
och anamma. (Jag ber om ursägt, mina värda vänner,
men jag kände er ej på den tiden!) En egenhet var,
att jag en gång för många år sedan låtit spå mig i
just detta samma underbara hus, om hvilket jag nu
af den döende påmindes. På minuten rann mig i sinnet
madam Palm och hennes ekskåp; jag lifvades af hopp,
men det slocknade genast. Var det väl tänkbart, att
en penningsumma eller ett dyrbart dokument kunnat
ligga qvar oupptäckt kanske under flera års förlopp?
Väl återvänd till Stockholm, skyndade jag att uppsöka
Enberg, min barndomsvän, om hvilken jag någon gång
talat med er. Han hade alltid haft del af alla mina
planer och funderingar, och han fick så äfven nu.
Madam Palms skåp skulle undersökas, det var
klart, äfvensom att hon icke skulle invigas i
hemligheten. Hvarken Enberg eller jag kände henne
tillräckligt dertill. I det stället tillställdes en
liten oskyldig komplott: madamen, hvars spådomsförmåga
var vida beryktad, hemtades af Enberg en afton ut
till en familj långt på norr, den hon spådde guld
och gröna skogar, medan jag undersökte hennes gamla
skåp i alla vinklar och vrår, tyvärr förgäfves. Jag
fann hvarken lönnlåda, penningar eller dokumenter.
Hade jag ännu ägt samma tro på madam Palms förmåga
som i fordna dagar, hade jag väl anlitat denna för
ändamålet, men underrättad på sednare tider af Enberg
om hennes listiga sätt att spionera och utleta sina
kunders bekantas alla förhållanden, ansåg jag bättre
att lita på mig sjelf.
Jag visste emellertid genom Enberg, och denne
genom madam Palm, att ännu två skåp funnos i det
gamla huset, och nu gällde det för mig att göra mig
bekant med familjerna, som bodde i de rum, der skåpen
funnos.
Fru Schelin minns, hur angelägen jag var att få hyra
herrskapets rum?»
»Ja, jag minns», log fru Schelin, »jag hade så när
blifvit husvill på kuppen, ty en sanning är, att jag
en gång som hastigast höll på att gifva vika, men så
... ja, det är det samma och hör till historien om
mitt lilla författareskap. Herr Berg fick emellertid
icke rummet.»
»Nej, tyvärr! Men jag fick i alla fall min vilja fram,
att få undersöka skåpet, och dertill gjorde jag en
angenäm bekantskap, som jag aldrig skall glömma.»
Fru Schelin nickade vänligt och litet rörd åt Berg.
»När allt kommer omkring», började mamsell Willgren
och höjde skämtsamt sitt smala pekfinger, »kunna
hvarken vi eller våra blommor taga åt oss det ringaste
af herr Bergs besök, hvarken det första eller de
öfriga. De gällde säkert alla det gamla skåpet.»
»Ja, utbrast Emilie med en liten låtsad förtretlighet
i tonen, vi hafva alla mer eller mindre låtit draga
oss vid näsan, och om vi gjorde rätt, så minsann ...»
»Ja», log Berg, »vi få väl uppgöra vår räkning
sedermera, och att mitt debet blir stort, vet jag på
förhand.»
»Nå, vidare nu, herr Berg, vidare!» uppmanade mamsell
Willgren. ,
»Ja, vidare var saken den, att jag i morse lyckades
öfvertala Emilie att få undersöka skåpet.»
»Ja, derom vittnar mitt sköna tillskrynklade duktyg»,
inföll mamsell Willgren.
»Derom vittna också dessa», yttrade Berg med glad
rörelse, och upptog ur sin plånbok samma papper, som
Emilie om morgonen funnit, och hvars innehåll han nu
högt uppläste för det uppmärksamma bordsällskapet.
Det ena papperet var Bergs dopattest, hvaraf man såg,
att hans mor för tjugotre år sedan blifvit kyrktagen
som äkta hustru åt handlanden Isak Schillman, till
börden tysk, men sedan några år tillbaka bosatt i
Sverige.
Det andra var ett gåfvobref, dateradt tio år sednare,
på Sunnanfors bruk med underlydande ägor, hvilket allt
skulle tillfalla nämde son, Berg kallad efter sin mor,
då han, sonen, uppnått myndiga år.
Allt för resten i laga stil, ordentligt bevittnadt och
när som helst till reds att komma i besittning af.
»Men», inföll tvekande mamsell Willgren, sedan både
hon och de öfriga något hämtat sig från sin förvåning
och förtjusning, »bara inte något sednare testamente
finns, som gör dettas kraft och verkan om intet.»
»Ser man på min lilla, förståndiga tant!» utropade
Berg leende. »Nej, vet tant, att jag genom ombud
ute i Frankfurt, der han nu i tretton år vistats,
på det nogaste följt utredningen af boet och alla
öfriga sterbhusets angelägenheter. Han har inga
närmare slägtingar, ty hans enda syster dog i våras.
Hans största förmögenhet ligger visserligen i bruket
här hemma,. hvilket skötes af en driftig och pålitlig
person, men hans affärer i Frankfurt hafva äfven
gått ganska bra, och om han också skulle hafva några
aflägsnare slägtingar, som komma att blifva ägare af
hvad han der förvärfvat och besitter, hvilket jag
ännu icke med säkerhet vet, blir alltid Sunnanfors
mitt ändå.»
»Men», utbrast fru Schelin intresserad, »huru kom
det sig, om jag törs fråga, först att han, efter
som det tyckes, inte alls brytt sig om er de första
åren; sedan att han uppsatt det der gåfvobrefvet,
och sist att han låtit alltsammans ligga i det der
gamla skåpet, der det kunde legat till domedag,
om inte ödet fört er i hvarandras väg ?»
»Ja, hur kom sig allt detta?» frågade nu äfven
mamsell Willgren, under det att Emilie, glad och
lycklig öfver, att saker och ting stodo, som de stodo,
frågade ingenting, utan bara njöt af stundens lycka.
»Att han de första åren lemnade min mor och mig åt
vårt öde, är gunås en så vanlig sak i dylika fall,
att derom är ej mycket att säga. Lättsinne, glömska,
likgiltighet - det var en bitter tid för min stackars
mor, så mycket minns jag.
Någon gång gick han hem. Men han var tyst och
allvarsam och jag var rädd för honom. Men en dag - jag
var då tio år och hade varit j häftig strid med några
skolgossar just i gränden, der det gamla huset ligger
- tog en af dem upp en sten och träffade mig dermed
i pannan - ärret synes ännu - så att jag svimmade
af och blef inburen i ett hus. Då jag vaknade upp,
låg jag i ett mörkt rum, ombunden om pannan, och
öfver mig stod lutad en man med mörka ögon, hvilka
med ett visst deltagande blickade på mig.
Jag minns också, att en qvinna sysslade i rummet och
att mannen sade åt henne: ’Tag fram en linnebindel,
det behöfs bytas omf
Qvinnan gick då bort till ett stort skåp - alldeles
ett sådant, som det jag i dag undersökt - och framtog
det begärda.
Mera minns jag ej. Jag förmodar, att jag afsvimmat
på nytt. Då jag andra gången uppvaknade, låg jag hos
min mor. Man hade burit hem mig.
Jag vet ej säkert ännu i dag, huru det var, och ville
ej heller fråga min mor, som aldrig talade i detta
ämne, men det förefaller mig, som om det varit samma
hus, der min far bodde - och han bodde i den der
trakten, så mycket visste jag. - Jag tror således
att mannen, som lutade sig öfver mig, var min far
och qvinnan hans hushållerska.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
