Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fyndet. Novell af Lea (Forts. fr. sid.62.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
91
Kanhända att han då, rörd af någon hastigt påkommen
känsla af ånger, skref det der gåfvobrefvet, ty han
ägde redan då bruket, och nedlade det i den lönlåda,
ur hvilken det i dag blifvit upptaget.
Att han sedan, då han kort derefter reste ut
till Frankfurt, hvarest han fortfarande stannade,
lät papperen ligga qvar, kan förklaras, då jag nu
genom efterforskningar vet, att han var en högst
egen och besynnerlig karakter, full af svärmen och
vidskepelse.
Förmodligen har han tänkt som så:
’Skall verkligen min son hafva reda på de der
papperen, så får han det också, och då blir det till
hans nytta; får han icke reda på dem, så är det ödets
beslut, och deremot kan ingen strida.’
Man skulle tycka, att jag i min barndom bor dt känna
åtminstone namnet på den, som jag hade att tacka för
lifvet.
Men det var emellertid helt naturligt, att så icke
skedde. Min mor nämde det aldrig, tjenstefolk ägde
vi icke och sjelf hade jag en oöfvervinnelig motvilja
att fråga någon derefter.
Jag vet knappast än i dag, på hvad sätt jag någonsin
fick veta, att min härkomst var dunkel. Namnet
Schillman var mig åledes alldeles obekant och min fars
utseende äfvenså, ty jag var väl ej mer än fem år,
då han upphörde att gå hem.
Att han deremot ännu någon gång tog notis om min mor
och mig, tar jag för afgjordt, ty jag är öfvertygad
om, att han, då jag blef slagen och uppburen i hans
rum, kände igen mig och då i ett anfall af rörelse
skref gåfvobrefvet.
Hvad som vidare der ute verkade på hans samvete
känner jag ej, men att han längtade tillbaka, för
att godtgöra sitt fel, derom är jag fullt öfvertygad,
och alltså, mina vänner, då jag nu berättat er, hvad
ingen hade större rättighet att lära känna, än just
ni, slutar jag med den anhållan, att ni med mig vilja
tömma ett glas för minnet af den, som, om han felat,
äfven visste att försona!»
Skålen dracks med varm, oförställd rörelse; mamsell
Willgren påstod, att ingen bättre förtjenade en
sådan upprättelse, än en så hederlig gosse, som hon
ansåg Berg vara, och fru Schelin frågade, om Berg
hade något emot att hon en gång tog hela händelsen
till ämne för en ny roman, om hon förändrade namnen,
hvilket med nöje bifölls.
Emilie sade just ingenting, men hennes klara blå ögon
stodo fulla af tårar, när skålen dracks, och vi anse
oss icke allt för ogrannlaga, om vi förråda, att Bergs
varma och af de öfriga icke bemärkta handtryckning
ej förblef obesvarad.
Till följe häraf, så väl som af många fullt gifna
och fullt förstådda blickar mellan de unga, vågade
Berg föreslå ännu en skål:
»Jag har», började han leende, »visserligen af
ödet erhållit ett bruk, hvilket är en god sak, men
om jag ej derjemte får en brukspatronessa, är min
fröjd endast half. Om nu min snälla, förträffliga
tant Willgren ej har något deremot, så kunde jag,
medan champagnen perlar som bäst, äfven få föreslå
en skål för min lilla, förtjusande fästmö.» Han vände
sig härvid till Emilie och fattade hennes hand.
»Den skålen anhåller jag, att få föreslå», sade
mamsell Willgren, icke utan värdighet, och reste sig
från bordet. »Tag henne, min gosse, hon är en god,
en älskvärd flicka - älska henne, medan hon lefver,
och sörj henne som en hederlig menniska, om hon
dör. Gud välsigne er, barn!»
Det var en underlig skål, tyckte Berg, som icke
visste mamsell Willgrens måttstock på hvad en hederlig
man ville säga, men han drack dock af allt hjerta i
botten, alldenstund svaret i det hela utföll gynnsamt,
och om fru Schelin äfven icke tömde sitt glas utan
en suck vid tanken på Eosina, var hon dock allt för
god, för att inrymma i sin blåstrumpesjäl en enda
gnista afund. Hennes välgångsönskan blef således
fullt uppriktig.
I den muntraste sinnesstämning reste sig sedermera
det lilla bordsällskapet; kaffe dracks vid runda
bordet framför soffan och Berg anmodade sin fästmö
att vara värdinna, hvilken befattning hon skötte som
hon kunde, alldenstund hennes lilla hvita hand allt
emellanåt stördes af en och annan liflig
kyss. Men det hela var emellertid förtjusande roligt,
och de gamla damerna drucko halfvan och tersen och en
påtår, och när man så ändtligen i det klaraste månsken
reste hem i den beqväma vagnen, suto tanterna så
makalöst skönt, att de ej kunde underlåta att somna,
och som ett bevis på älskvärdheten hos de unga tu,
må det nämnas, att de af hjertat unnade dem deras
slummer och ej hade ringaste önskan att väcka dem.
Ett par månader derefter stod på Barnhuskällaren
ett ståtligt bröllop. Brudgummen såg ut som sjelfva
glädjen; hans mörka ögon lyste, om möjligt, klarare än
vanligt, hans hållning var rak och bestämd, och han
hade svårt att, om också blott för några minuter,
taga sina ögon ifrån den vackra, smärta bruden,
hvars krona var ett mästerprof af tant Willgren.
Enberg, den glade, förtrogne vännen, sken som en
sol bland marskalkarnes skara och fjeskade med
en beställsam broderlighet kring bruden, så ofta
artigheten mot hans egen tärna det tillät.
När han händelsevis ett ögonblick blef ensam med j
brudgummen, kunde han icke underlåta att stöta denne
på armen och fråga:
»Nå, du Berg, hur går det med dykeri apparat en nu
för tiden? Jag tror du uppgifvit planen att taga dig
vatten öfver hufvudet?»
»Apparaten får hvila tills vidare», svarade Berg
leende, »eftersom jag nu på torra landet funnit
en perla, hvartill ingen hafsbotten kan uppvisa
maken. Men känner jag min oroliga ande rätt,
återkommer väl lusten för uppfinningen framdeles. Jag
tror aldrig, jag i längden kan lefva lycklig, utan
att hafva någonting dylikt att fundera på.»
»Jag skall tala vid din hustru, jag, om saken»,
hotade Enberg.
»Hon kommer aldrig att öfvergå på någon annans sida
j än min», svarade Berg förtröstansfullt; »hon skall
hjelpa mig att fundera.»
Och för att fråga sin brud i detta vigtiga ämne,
gick Berg genast att å nyo uppsöka henne, lemnande
Enberg åt sitt öde.
Fru Schelin i ny svart sidenklädning - en present
af brudgummen - och med mössan endast helt litet på
sned, var öfver måttan belåten. Rosina, som ännu
var qvar på landet, hade kort förut skrifvit hem,
att komministern i församlingen låtit henne förstå,
att hon så godt kunde stanna qvar på landet för
alltid. Han var enkeman och behöfde någon, som såg
om sig och sina båda barn. Rosina, som i ordnings-väg
blifvit betydligt bättre, allt sedan Bergs oförmodade
visit i skåpet, kände ingen obenägenhet att blifva
landtbo. Der fanns ofvanpå i komministergården ett
så trefligt rum med blommor; det kunde mamma kanske
tycka om.
Om tre dagar tänkte fru Schelin resa ut och se på
lägenheterna, och då skulle allt afgöras.
Mamsell Willgren blef för hvar dag allt mera förtjust
i sin »svärson». Hon började tro, att om Emilie
dog, skulle Berg kanske aldrig låta trösta sig,
och detta ställde honom så högt i hennes aktning,
som han någonsin kunde komma.
Madam Palm, som passade upp vid annandagsbröllopet,
hvilket i all stillhet firades hemma hos mamsell
Willgren, kom mycket väl ihåg, att hon för flera år
sedan spått brudgummen precist »hvart eviga tecken» af
det, som nu slagit in. Att de två grafvarna reducerat
sig till en och att bruden egentligen varit fattig i
stället för rik, samt att den stora idéen ännu icke
lyckats, var småsaker, dem ingen förståndig menniska
borde fästa sig vid. Att afunSsmännen (hundflocken)
icke heller synts till, satte hon sig vida öfver;
den kunde minsann komma ännu.
Men när hon nu af brudgummen fick ett vackert litet
ur att hänga på sin gamla broderade sammetsdyna, neg
hon på det djupaste i tre afdelningar och förklarade,
att hon såg redan första gången han kom inom hennes
dörrar, att han skulle blifva en mäktig man; och
att unga fru brukspatronessan en dag skulle blifva
en förnäm dam, det kunde Westerlundskan, som bodde
i rummet näst intill, vittna, att hon, madam Palm,
sagt, dä hon en gång haft den äran att möta den då
varande unga mamsellen i trappan, första dagarne hon
var kommen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
