Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En utfärd till Nacka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mer än fem eller sex fot djup. Här är icke vardt
att tala om najader; najaderna äro qvinliga
väsenden, som, om de gerna dyka upp i sina
slöjor till ytan, för att skalkas med seglaren,
dock behöfva djupare svängrum, för att kunna dölja
sig för de nyfiknas blickar. Af denna Hammarbysjöns
grundhet härflyter måhända den sägen, att nämda
sjö i forna tider j blifvit gräfd, för att fyllas
med Årstavikens vatten, och att i Gustaf Wasa
sedermera, för sina Danvikshemmans skull, lät
genom en kanal sätta den i förbindelse med
Sicklasjön och öfriga i samband dermed stående
vattendrag.
Längre fram på Danvikslandet se vi Lugnet,
fordom bebodt af en mycket olugn ande, Hoffstedt
i lifstiden benämd, ännu af mången ihågkommen
från 1848 års oroligheter i Stockholm, för hans
besynnerliga inserater i hufvudstadstidningarna
och för åtskilliga kuriösa polismål. – Utkomna på
vida sjön, se vi på stranden framför oss till höger
röda herrgårdsbyggnader skymta fram mellan massor af
löfträd och vackra sluttande fält. Det är Hammarby
egendom, som ännu för ett
tiotal af år sedan innehades af J. Th. Bergelin,
den kunskapsrike landtbrukaren, den vittre,
glade, gästfrie och anspråkslöse vännen och
sällskapsmannen. Många och kära äro de minnen, som
fylla min själ, så länge blicken hänger vid detta
vackra ställe, under det båten glider fram sin jemna
gång och båtkarlen slutligen påminner mig om att taga
vara på styret
Ja, nog vet jag, att vi skola in i ett smalt sund
någorstädes, men framför oss synes blott en mur af
vass hela långa sträckan. Jo, det är sant! den der
enstaka granen på höjden har jag alltid vid dylika
utfärder till Nacka brukat taga sigte på; hon står
der så tvärsäker och bekant som en gammal norrländsk
»suptall» (se P. Læstadii Journal), så påpasslig
och angeläget vinkande som en hejduk, hvilken på
bangården bjuder ut rum för resande; jag förstår
vinken och rättar och packar mig derefter. Se, se, så
de fiskarna plaska och slå ringar bland näckrosorna
härinne i vassen! Nu blir det så lugnt och svalt; –
har är blott en lång och smal öppen ränna af årgångens
bredd mellan vassen och de med
lummiga löfträd beklädda höjderna på båda sidor. Der
framme till venster se vi Stor-Sicklas brygga, hvars
sittplatser upptagas af damer och herrar, medan
barn och hundar svärma och leka på stranden, der y
f viga pilar doppa sina grenar i vattnet. Och ända
in på oss ha vi Stor-Sicklas präktiga herregård. På
motsatta, högra, stranden se vi snart Lill-Sickla
med dess vackra paviljong på höjden – och nu bär
det af längs öfver den lilla långsträckt ovala
Sicklasjön, så ytterligare genom en smalare passage
och slutligen öfver ännu en liten långsträckt sjö,
öfverallt mellan villor, hvilka på de senare åren
växt upp utmed stränderna som svampar, ehuru för ögat
oändligt mycket täckare, om än jemförelsevis af föga
större varaktighet.
Jag tror nästan, att om jag vore rik, komme jag
i frestelse att bygga många sådana villor utmed
vattenleden i trakter af leende naturskönhet, endast
för den utomordentligt angenäma och pittoreska
omvexling, de gifva åt landskapet, den ögonfägnad,
de skänka den förbifärdande. Sådana landtliga
sommarställen kallades fordom – n. b. säkerligen endast af
dem, som icke sjelfva ägde några sådana – för »fåfängor»,
hvarom t. ex. Titzens fåfänga på Södermalm ännu i dag bär
vittnesbörd. Men den, som i många år varit invånare i den
trånga, qvalmiga hufvudstaden, vet mer än väl, att det är
någonting helt annat än fåfänga, som gör det för honom så
eftersträfvansvärdt, att för sommaren kunna äga ett landtligt
hem för sig och sin familj – barnen framför allt – en hydda
i det fridfulla gröna att hvila uti, när man slutat dagens eller
veckans göromål i staden. En liten jordlapp får arrenderas
på vissa år nästan hvar som helst utefter Mälare- eller Salt-
sjöstränderna; det kostar visst att bygga, men det torde kosta
mer att hyra.
Ack, ack! vi voro ju framme redan för en god stund
sedan, och här står jag på Nacka bro och pratar om
villor i villan, i stället för att på värdshuset söka
förfriskning. Nå ja, inte just för den skull, men den
rundeliga värdinnan niger redan på förstuguqvisten,
helsande mig med ett ljufligt smör-
Vy af Madrid. (se sid. 107.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
