Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Simplonpasset och Monte Rosa - En utfärd till Nacka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sar, hvilken är 538 fot lägre än Mont Blanc, har hittills ännu
icke blifvit bestigen. – Bergmassan innehåller guld, koppar
och jern och består af glimmerskiffer, omvexlande med gneis
och granit. – Fem söder ifrån Monte Rosa utlöpande dalar
räkna åtta särskilta kommuner af burgundisk härkomst. Vestra
sidan af bergstrakten är obebodd.
En utfärd till Nacka.
Nämn mig en afundsvärdare ställning i lifvet än den,
att befinna sig i åtnjutande för lifstid af årlig lön
på kungliga tullverkets indragningsstat och derjemte
vara värdshusvärd på Nackanäs! Jag känner blott en
person, som kan säga: fui! jag har varit det; här
sen j mannen! – Och likväl – ty sådana abnormiteter
gifves det i skapelsen - har denne orolige säile
utbytt en paradisisk naturomgifning,
chefsskapet för ett betydelsefullt köksdepartement,
ståthållardömet öfver en af Bacchi herrligaste
satrapier, mot hufvudstadens trängsel och virrvarr och
smuts och nöjet att bråka med kommissions-affärer och
dylikt prosaiskt krångel. Det är sålunda konstateradt,
fastän det är otroligt, att sådan kan menniskan vara.
En annan stackare åter, som är hjertans glad, när han
har några riksdaler på fickan öfver för sitt nöje, –
som aldrig ens kan räkna på pension, långt mindre har
lön på indragningsstat, och för hvilken ett förlag
för öfvertagandet af en värdshusrörelse vore lika
oåtkomligt som Silfret i månskifvan – huru glad är
icke han, om han t. ex. en söndagsförmiddag har tid
och råd att bara göra en utflygt, en liten titt till
Nacka! Bevars, det är nu visserligen en lätt sak,
det, sedan nu mera en ångbåt går sina reguliera
turer sommaren igenom mellan Liljeholmen och Nacka
samt några derutanför belägna egendomar. Jag bor,
posito, i staden mellan
broarna (– »dom» måtte väl förstå, att det är
om Stockholm jag talar –), går med ångbåt öfver
till Tegelviken ute på Södermalm, hvarifrån en
kort promenad för mig uppför en backe och utför en
annan ned till Liljeholmsbron vid Hammarby sjö,
och är redan med ena foten ute i det gröna. Här
luktar minsann natur, här är landtlikt, trots hr
Hiertas stora, vidlyftiga sidenfabrik, hvars vackra,
symetriskt ordnade hvita
stenhusbyggnader, likt en liten stad för sig, möta
ögat der borta på andra sidan om den gröna ängen, som
ifrån bergåsen sluttar så vackert ned mot Hammarby
sjö, der gränsen mellan vatten och land uti en lång
böljande linie markeras utaf en guirland af pittoreska
pilar.
Ångbåten ger jag tusan! Derborta i säfven
mellan pilarna sitter den enbenta karlen i
sin lilla trefliga båt. Med honom är affären
lätt uppgjord; får han blott spänntag med sitt
enda ben, så ror han sin båt med ett helt
par kraftiga armar. Nu är jag kapten och
styrman på fartyg, som jag hyrt och befraktat
uteslutande för och med min egen person. Farväl med
Danvikens kyrktorn, som sticker upp midt emot
Liljeholmsbron nedanför den höga bergsryggen
på motsatta sjöstranden; nu bär det af utåt sjön;
det är ett herrligt söndagsväder; vinden, som
från stränderna medför doft af gräs och blommor,
dansar fram öfver de små lekande vågorna på den
grunda sjön, som knappast ser ut att på något ställe vara
Nacka qvarnar. (Efter en originalteckning på trä af C. S. Hallbeck.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
