Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Strödda minnen af resor till lands och sjös, af Elias Sehlstedt, med teckningar af C. S. Hallbeck - "Kung Anna". Ett äfventyr från Carl XI:s dagar, af Axel S--g. (Forts. från sid. 84.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hos sjösjukans offer ej någonsin fanns
En gnista af sans.
Man är som ett barn, som föddes i natt.
Så slankig och matt.
Man heldre än klaga,
Är färdig sig laga
Sig afdagataga.
Och mångens lefnadslopp
Slöts i vågornas dopp,
Blott man rådde med sin kropp.
Det brusar och susar och gnisslar och gnyr,
Och hafsskummet yr.
Det osar, så fan må ta näsa och svalg,
Af trän och af tälj
Det svärs och det läses,
Man knuffas och snäses,
I köksspisen fräses.
Man ångrar i sitt qvaf,
Att man nånsin gaf sig af
På det ödsliga haf.
Och så kom jag till Norrtelje, en stad med elfvahundra
invånare, hvaraf jag vid min ankomst ej såg mer än tre
stycken, men så mycket fler badgäster af alla möjliga
kroppskonstitutioner. Badhuset är prydligt och utmärkt
både innan och utan, och uppassningen lar också vara
till badgästernas stora belåtenhet. Det är rätt väl,
att man slipper höra några ledsamheter, då man så här
kommer till städerna. Flera ekipager voro nere vid
landgångsbryggan, för att taga emot passagerare och
föra dem till, Gud vet hvilka ställen i grannskapet.
En af passagerarne, en frodig och välmående’ fru,
skulle transportera sin lilla förtjusande hund i land,
men hade den oturen att se sin älskling trilla från
landgången i sjön. Det blef en förfärlig uppståndelse,
och jag tror frun dånade. Det lilla kräket försvann
i djupet. Klock! klock! klock!
"Jeg hörte den ej skrige, Jeg den ej hörte klynke. Den
kunde ikke stige - Og saa maatte den synke." Den
lilla badgästen kom likväl sedermera till land,
till
stor fägnad för ägarinnan, som, Gud ske lof, snart
hämtade sig från sin förskräckelse. En ung man, som
skulle resa på kondition, och hvars åkdon väntade,
var den lycklige räddaren. Apropos kondition! och
den unge mannens afresa, föll mig i minnet följande
versstump, som jag sett eller hört på något ställe:
lf?>o på en kondition blir man ej fet. Ej tas
examina, ej läsas pensa. Der läses i katkesen: Hvad är
det? Der hör man pojkar deklinera Mensa. Och dagen
om gör rottingen sin dans, Man kan ej nästan
klokare använda’n! Ty hufvudsak vid pojkars
tukt och ans, Är att man börjar uti rätta ändan."
Jag vandrade upp åt staden för att skaffa mig
herberge. På gatan mötte jag en tjock prest i
skinnmössa och med något liknande en snusburk under
armen; tycktes vara från landet och var hjulbent. En
gumma stod på en trappa och tycktes tala för
sig sjelf, en ugns-sopa i hand och tofflor eller
galoscher på fötterna. Det var samma trappa, fast
icke samma gumma, som för 15 år sedan gaf anledning
till följande poetiska utgjutelse vid ett dylikt
sommarbesök i samma stad. Vi kunna kalla stycket för
Lilla frun i stubben.
Jag såg en gumma, mera kort än lång, Hvars man var
någonting vid borgerskapet. Hon stod och gapade liksom
en tång, Ty några tänder såg jag ej i gapet.
Den långa näsan, sammanklämd och tunn, Gaf åt det hela
något hvasst och syrligt. Och som en hink, som hänger
vid en brunn, Hon öfver svalget hängde äfventyrligt.
"Förlåt", jag sade, "hvar är stans hotell?" - Jag
skäms att jag lät ryggen stå och buga. - "Jag känner
ej Hodell!" - och med en smäll I dörr’n hon skrek
och stängde till sin stuga.
Se’n fick jag höra af en skänkmamsell, Att mannen
jemt på krogen är och klubben. När han från nobis
kommer sent en qväll, Så får han dask af lilla frun
i stubben.
(Forts.)
"Kung Anna".
Ett äfventyr från Carl XI:s dagar, af Axel S–g.
(Forts, från sid. 84.)
Svarteborgs gamla herresäte låg vid Sundets strand
i en i
vild och romantisk nejd, medan dess underlydande hem-*
man lågo ett stycke längre inåt landet i en bördig
trakt. Beläget på en ganska hög klippa, som i vester
stupade nästan lodrätt ned i hafvet och på norra och
södra sidorna var tätt bevuxen med dvergträd och
slingerväxter, var borgen endast tillgänglig från
östra sidan, der en långsluttande väg ledde upp till
ett utanverk, som ej långt ifrån borgen på den
brantaste sluttningen var uppfördt till ett
ytterligare skydd för den fasta slottsporten. En
djup och bred graf, som framför detta utanverk
afskar vägen, bildade ännu ett hinder, som blott
med tillhjelp af den starka, i oroliga tider alltid
uppdragna, vindbryggan kunde öfverstigas. Svarteborg
var derför också ansedt för ett af de starkaste
fästen, och försedd med tillräckligt munförråd,
skulle borgen varit ointaglig, åtminstone för den
tidens enkla skjutvapen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
