Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mäster Olofs Bröllop. Romantiserad berättelse från Gustaf I:s första regeringsår, af C. Georg Starbäck. I. Vederdöparne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154
gatorna, der ljudet af de framridandes hästhofvar
hemskt åter- i studsade från de obebodda husen,
torgen, de förbrända tom- i terna, der vinden lekte
med askhögarne, eller suckande for fram | emot de
dystra murarne af Svartbrödra-klostret eller S:t
Gertruds | gillesstuga, frammanande minnena från
gångna tider, då sjelfva striderna förrådde det
fullaste och kraftigaste lif, - allt förenade sig
att hos konungen och hans omgifvande riddare och
fältöfverstar åstadkomma en sinnesstämning, som
visserligen icke | var segrarens fria fröjd.
Hufvudstadens portar hade liksom öppnats för
fosterlandets befriare blott för att visa dem
fåfängligheten i det hopp, som satt vinnandet af
Stockholm såsom mödornas och strider- ! nas slut.
En hvar af de mera högt stående, dock ingen i högre
j grad än Gustaf sjelf, kände, att man blott stod
på tröskeln j till det arbete, hvilket nu först
skulle börja - bortrensandet l af allt, som kunde
framkalla ett förnyande af de olyckor, hvilka | under
de närmast förflutna tiderna ständigt och
jemt åter- | kommit, fullbordandet af det storverk,
som börjats af Engel- j brekt och fortsatts af de
trenne Sturarne. j
Hvad som mest af allt stod i vägen för vinnandet
af detta j mål, det var det samma som fordom - de
mäktiga och inflytelserika prelaterna. Biskoparne
sutto väl bland riksens råd j och svuro konungen
eller riksföreståndarne trohetsed för de l
förläningar, de af dem erhöllo, men i sjelfva verket
bildade de j en makt för sig, ett stort undantag från
det allmänna, hvilket j sednare tycktes vara till
endast för deras och den heliga kyr- j käns räkning.
Hade dessa biskopar fått sin vilja fram, hade
Sveriges rike långt före Gustaf Wasas dagar varit
en provins under Danmarks krona, alldeles som Norge
var det, tills i våra dagar detta rike, befriadt,
liksom vaknade ur sin sekelsömn till ett nytt lif,
mera friskt och kraftfullt än någonsin förut.
Mången ond gerning hade trifts i skuggan af den
heliga kyrkan. I skydd af henne hade Danmarks
konungar smidt sina ränker mot Sveriges rike,
liksom i sagan draken kom upp öfver land att
sluka den sköna konungadottern. Hon fick
sin räddare i riddar S:t Göran, som red ut
mot draken och stred med honom och vann seger.
Yårt fosterland har ock haft sin S:t ! Göran i
de riddersman, hvilka med Sveriges folk bjudit
till- j intetgörelsens skumma vidunder spetsen,
kämpat sin manliga j strid och vunnit seger.
j
Derföre lät Sten Sture, han, som bar de tre sjöbladen
i j sitt sköldemärke, med goda skäl uppställa den
dyrbara Sankt- j Görans-bilden framför högaltaret i
Stockholms Storkyrka. Bättre \ kunde ej bilden af
den kamp, som utkämpades på hans dagar . och hela
unionstiden igenom, uttryckas. Men draken reste j
ständigt sitt hufvud ånyo. Ingen af Sturarne gaf honom
hans i bane. Då kom han, flyktingen från främmande
land, drog ut ! å nyo med Sveriges bondehär och vände
hem med seger en j gång för alla. Nu var det slaget
det slag, som gaf vårt land rättighet att lefva och
andas, utan att fråga den främmande konungen om lof,
nu var friheten en verklighet för svenske män.
Men draken hade en klo qvar i jungfruns
lifgördel. Äfven den klon måste afhuggas, och detta
var det arbete, hvarmed konung Gustaf och hans män
gingo fort, sedan befrielsekriget var sluta dt och
konungen på knä tackat Gud för segern vid samma
högaltare, der Sankt-Görans-bilden stod.
Gustaf Wasas bön såsom konung framför högaltaret i
Stockholms Storkyrka är det första hammarslaget på den
länk, som, fullt utsmidd, blef en alldeles ny tid. De
följande slagen föllo tätt på hvarandra. De gälde
alla att slita drakens klo ur jungfruns lifgördel,
att krossa biskoparnes heliga kyrka. När detta var
fullbordadt, då var de påfviskas kyrka grusad,
då fanns ej ett spår mer af den gamla draken,
då strömmade ett nytt och friskare blod genom den
frälsta jungfruns ådror och purprade hennes kind,
der hon satt på sin klippgrund med högblå mantel och
gullgult hår och blickade mot himlen.
Omkring konungen stodo tvenne män, hvilkas namn
framför andra gått till efterverlden såsom starka,
kraftfulla och varma kämpar för denna nya sakernas
ordning. De voro konungens kansler Lars Andersson
och stadsskrifvaren i Stock-
*) Ett grekiskt ord, som betyder: jag har funnit.
holm Olof Pedersson. De äro mästersvennerna vid det
städ, der den nya tidens första länk utsmiddes. De stå
just i morgonrodnaden till den nya dagen, och sedde
på afstånd, synas de liksom antaga jätteskepnader,
för att bryta fjällmuren och låta menniskoanden
strömma fritt ut öfver Guds sköna verld.
Skön är väl skogsbäcken, som sorlande ilar fram
mellan de höga furorna, skön är väl floden, som med
lugnad bölja vattnar leende ängar och bördiga fält,
men mesta uppmärsk-samheten drager dock utan tvifvel
klippremnan till sig, der skogens lekande barn,
efter att hafva växt till högre kraft, bryter fram
och i yrande skum störtar sig ned utför branten. En
sådan brytningstid var den, som omfattar de första
åren af Gustaf I:s regering. Det nyas vågor vräka
mot det gamlas klippvägg, och denna remnar för en
oemotståndlig kraft, och den nya tiden bryter igenom.
Midt i denna tid af storm och strid ligger den
händelse, som vi här nedan i korthet försökt skildra.
Mer än ett år var förflutet, sedan Sveriges nyvalde
konung höll sitt högtidliga intåg i sin hufvudstad
och gick in i dess Storkyrka och knöböjde och bad
framför högaltaret.
Det är söndag. På predikstolen, till utseendet
liknande en korg, står predikanten, och kyrkan är full
af åhörare. Predikan är nära sitt slut. Med lefvande
kraft och en kärnfull vältalighet har predikanten
utlagt och förklarat dagens text. Åhörarnes blickar
hänga liksom fast vid hans läppar. Det är alldeles
tyst i kyrkan, man vill icke gå miste om en stafvelse
af slutorden.
Bakom en pelare befinna sig tvenne munkar af
svartbrödra-orden. De hafva kapuschongerna uppdragna
öfver sina hufvuden och stå orörliga som bildstoder,
men deras blickar brinna, - om det var af hänförelse
eller af motsatta känslor, var icke lätt att afgöra,
och ingen lade heller synnerligt märke till dem,
ty allas tankar voro fastade vid predikan. Derföre
hade de båda munkarne kunnat så småningom förflytta
sig från kyrkans ingångsport fram emot koret,
der predikstolen var uppförd, och der de stannat
orörliga, som det tycktes, helt och hållet upptagna
af predikantens ord, äfven de. Men lika omärkligt,
som de verkställt sitt framåtskridande, lika omärkligt
började den ena munken vrida sig åt sidan, tills han
stod med de brinnande ögonen vänd utåt kyrkan, ansigte
mot ansigte med största delen af de öfriga åhörarne.
Pelaren befann sig dock mellan dem och åhörarne,
så att nedifrån kyrkan kunde man endast då och då
se ett munk-hufvud luta sig fram bakom pelarkanten,
men flygtigt och snart försvinnande. Många gånger
hade dock icke munken lutat sig fram och med blicken
öfverfarit mängden, förrän han närmade sitt hufvud
till sin grannes och hviskade:
»Jag har funnit henne!»
Den tilltalade gjorde en omärklig rörelse åt sidan,
för att också få sigte på henne, som blifvit funnen,
och den förre tillade upplysande:
»Yid tredje pelaren från koret, invid den gamla
qvinnan!»
»Heureka!» *) hviskade den tilltalade tillbaka.
Nu slogos kyrkoportarne upp, och en vild, skrålande
massa rusade in, undanträngande alla, som stodo i
vägen. Det var en utvald skara af Stockholms drägg,
ty sådan fanns då liksom i våra dagar. I spetsen
gingo de djerfvaste, svängande öfver sina hufvuden
tjocka knölpåkar och utösande de förfärligaste
eder. Predikanten afslutade sin predikan med
en framställning af den sanna friheten att utan
menniskofruktan göra det Gud bjuder, och såsom vanligt
var den tiden att tillämpa sitt tal på tilldragelser
i det offentliga lifvet, ordade han om Luther och
påfven och att den sednares anhang klagade på den
förra, såsom skulle han predikat om frihet för att
draga folket till sig. Men det vore lika orätt att
skylla Luther för de våldsgerningar, som följt af hans
predikan om friheten, som det vore att anklaga smeden
för de våldssår, hvartill det af honom smidda svärdet
missbrukades. Man måste fatta, hvad frihet vore. Den
som icke ville lyda någon öfverhet, utan ville, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
