Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mäster Olofs Bröllop. Romantiserad berättelse från Gustaf I:s första regeringsår, af C. Georg Starbäck. I. Vederdöparne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
––155 -
alla skulle vara lika goda, och att ingen skilnad
skulle vara mellan fattig och rik, lekt och lärd, -
han missförstode friheten. Den sanna friheten födde
ordning, den falska oordning. Men den verkligt frie
mannen är mensklig ordning undergifven för Herrans
skuld.
Denna predikan var så mycket betydelsefullare, som
just vid denna tid oordningar af den betänkligaste
art rådde i Stockholm. Det var just till följd af
missförstånd om den frihet, som Luther och hans
lärjungar predikade och som utgör kristendomens
väsende, det var till följd af en oriktig uppfattning
af denna frihet, som några fanatiska män i Tyskland
börjat predika om afskaffandet af all öfverhet, ej
blott verldslig och andlig, utan i viss mån äfven
sjelfva Bibeln. "Bokstafven dödar, men anden gör
lefvande», det var deras lösen, och der* med ville
de göra den satsen gällande, att äfven bibelordet
kan binda, betvinga och göra den fria anden ofri. I
menniskans själ skrifver Gud af evighet sin bibel, och
denna bibel är den enda heliga, menade de. Till följd
deraf kunde enhvar, som kände sig manad af Herrans
ande, uppträda och tolka Herrans ord, utan afseende
på det, som den gamla Bibeln innehöll. Det var, som vi
finna, en slags bibelöfversättning efter egen behaglig
melodi, och -öfversättare voro allahanda godt folk,
skräddare och skomakare och för öfrigt hvem som helst,
som inbillade sig vara fattad af Guds ande.
I öfverensstämmelse med deras begrepp om friheten
var det orätt att döpa barnen, emedan de ej kunde
fritt bestämma öfver sig sjelfva, och derför omdöptes
enhvar, som sällade sig till dem, hvaraf de erhöllo
namnet: vederdöpare.
På sommaren detta år (l 524) hade en skara af dessa
vederdöpare kommit till Stockholm, och i spetsen för
dem befunno sig en bundtmakare Melchior Hink och en
krämare Bernhard Knipperdollink. Konungen uppehöll
sig i södra delen af riket, aktande draga ned till
Malmö, der han skulle sammanträffa med konung Fredrik
i Danmark, och hans frånvaro gynnade i hög grad de
främmande svärmarnes företag. Det var företrädesvis på
Norrmalm de höllo sig. S:t Görans kapell, eller den
nu varande Johannis kyrka, togo de helt och hållet i
besittning för sin räkning, och det dröjde ej många
veckor, förrän de hade det lägre och okunniga folket
i sina händer. Någon Öfvertygande bevisning kunde
naturligtvis icke komma i fråga i deras predikningar,
då predikanterna utgjordes af idel okunnige män,
men hvad som fattades i ord, det ersattes af skrik
och häftiga åtbörder. Deras uppträdande verkade
nästan på samma sätt, som S:t Veits-dansen, eller
som prediko-sjukan i våra dagar.
En skara af dessa vederdöpare var det, som nu stormade
in i Storkyrkan.
Predikanten der var ingen annan än stadsskrifvaren
i Stockholm, mäster Olof Pedersson, den ene af
svenska kyrkans trenne reformatorer. Att han blef
afbruten i sina predikningar var alldeles icke något
ovanligt. Det hade händt mer än en gång, att han
blifvit ordentligt öfverfallen, der han stod i sin
korg med Guds ord på sina läppar, och han hade med
knapp nöd kunnat komma ned från predikstolen. Men
ingen hade sett honom blekna; tvärtom strålade hans
öga klarare och hans röst framljungade orden med högre
majestät. Det var icke utan, att mången dragits till
den kraftfulle mannens lära, just på grund af den
makt, som alltid ligger i det fritt erbjudna offret
af menniskans lif, till bekräftelse på den offentligen
uttalade bekännelsen. Det var en stråle af martyrernas
gloria, som i sådana ögonblick belyste mäster Olofs
allvarliga anlete.
Icke heller nu rördes ett drag i hans anlete, när
den råa hopen rusade fram; och när de främste hunnit
fram under predikstolen, var det som han uttalade
slutorden: »si, sådan är den frihet, som Christus och
Paulus hafva predikat!» - höjde sig en hes, skråflig
röst ur hopen och ropade:
»Det ljuger du, mäster Olof, som en listig skalk!»
Det var liksom att uppdraga damluckan för en hotande
fors. Den ene började skrika om den andra: »Ned med
dig, du arge skalk!» - »Ut med den falske läraren!»
- »Han ohelgar Herrans tempel!» - »Ut med honom och
ut med all den hedniska granlåten!» - Så ljöd det
från hundrade munnar, och
de vilda, vanvettiga blickarne rullade från
predikanten till helgonbilderna, som prydde altarne
och väggarne.
Men den starke mannen på predikstolen, som väl visste,
att ett ord till svar, ett ord till lugnande af den
upprörda massan, skulle varit att gjuta olja i elden
och endast gifva anledning till en uppenbar strid och
blodsutgjutelse, lutade sig ned och båd, och sådant
var hans välde öfver de öfriga åhö-rarne, att äfven
de, hvar för sig, lutade sig ned till att tyst bedja.
Det blef en stunds uppehåll i
oväsendet. Helgedomsstö-rarne, af hvilka en stor del
voro halfrusiga, blickade med en viss förvåning
omkring sig. Det tycktes slå dem såsom något
ofattligt, ätt hvarken predikant eller åhörare läto
störa sig af dem.
Då hördes mäster Olofs mäktiga stämma, dämpad och
högtidlig, uppläsa Herrans bön, och allt tystare
blef det, och allt mera besvärade tycktes påkmännen
blifva. Men plötsligt höjdes åter den skråfliga
stämman och utropade:
»Hvad, bröder, skola vi så låta honom häda Gud och
friheten! Äro vi icke alle gripna af Guds ande, kan
icke hvem som helst af oss stiga upp i korgen och
predika, så att stenarna skola gråta dervid? Upp,
upp j Gideons män.... vraken undan den förvillaren!»
Medan han ännu talade, kom en sten farande upp mot
predikstolen. Den for blott en fingerbredd ofvanom
mäster Olofs hufvud och träffade Guds moders bild,
som var uppställd strax bakom predikstolen. Bilden
skrällde till, och med ett hemskt brak föll den
venstra armen med Jesusbarnet i golfvet. Hesa
bifallsrop följde på stenkastet, och snart slungades
både stenar och käppar upp emot predikstolen. tDe
öfriga åhörarne sutto liksom förlamade af skräck och
fasa. Ingen kom sig rätt för med något. Att möta
våld med våld var väl en tanke, som uppstod hos
mången allvarsam borgare, och hade blott ett ord i
den syftningen sluppit öfver mäster Olofs läppar,
hade en förfärlig strid uppstått i i kyrkan.
Men mäster Olof hörde ganska tydligt af ropen mot
helgonbilderna, att det här icke var hans vanliga
fiender, de påfviske, som reste sig upp emot honom,
och i första öfver-raskningen kunde han ej betrakta
saken annorlunda än som ett sorgligt misstag. Så väl
han, som kyrkoherden i Storkyrkan, hvilken också
var lutheran, hade i allmänhet stått handfallna
vid vederdöparnes uppträdande. De hade hört deras
predikan och de hade med hvarandra strängt sökt
utreda deras läror, hvilka Vederdöparne sjelfve
påstodo vara en naturlig frukt af den frihet, som
Luther predikade. Denna frihetslära hade förvillat
dem. Först i de senast förflutna dagarne hade
Olof, mera af en ingifvelse än af klart utredda
förnuftsskäl, kommit till den öfvertygelse, som han
i denna dags predikan sökt utlägga. Emellertid hade
det aldrig från vederdöparnes sida satts i fråga någon
förföljelse mot de lutherska presterna. Dock var det
för Olof klart, att i samma stund han i ordningens
namn uppträdde mot deras lära, var kriget förklaradt
mellan honom och dem. Men detta hade ännu icke skett,
och af den predikan han nyss slutat, hade Vederdöparne
icke hört mer än slutorden.
Sedan han slutat sin bön, såg man honom uppräcka
de sammanknäppta händerna mot höjden, och hans
läppar rörde sig, som om han midt under faran af
stenkastningen velat anropa Herran om nåd och kraft
att visa, huru maktlösa dessa anfall voro, när de
riktades mot förkunnaren af Guds eviga sanning. Så
uppfattades hans bön af alla, och de hänfördes af
detta snart sagdt öfverjordiska lugn. Åsynen af hans
bleka, kraftfulla anlete midt under stormen var den
bästa predikan, ett bekännelsens halleluja!
Han gick ned från predikstolen.
Nu skulle först den vildaste striden börja. En mängd
kraftfulla borgare trängde sig fram till pelaren för
att skydda sin predikant, och den skränande skaran
vrålade som los-släppta vilddjur, sträckande de
påkbeväpnade händerna mot höjden.
Ett skrik af fasa hördes från qvinnorna, hvilka
skyndade ut ur kyrkan, det fortaste de kunde. Endast
vid tredje pe-
20*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
