Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mäster Olofs Bröllop. Romantiserad berättelse från Gustaf I:s första regeringsår, af C. Georg Starbäck. I. Vederdöparne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156
låren från koret befunno sig ännu tvenne qvar. Den
ena var en äldre qvinna, hvilkens anletsdrag,
omgifna af den mörka hufvudbonaden, talade om ett
fromt och undergifvet sinne. Hon höll sina händer
sammanknäppta, men hennes läppar skälfde och en tår
smög sig utför de fårade kinderna, när hon båd. Vid
hennes sida knäböjde en ung flicka. Äfven hennes
ansigte var blekt, och den häftigaste oro flammade ur
hennes stora, djupblåa ögon. Hennes drag voro fina,
dock mera kraftfulla än mjuka. Hon riktade sin blick
ofrånvändt på pelaren med predikstolen, som Olof nyss
lemnat, och på den sammanträngda hopen af män der
nedomkring. För betraktaren tog det sig ut, som om hon
hvarje ögonblick varit färdig att ila fram till hjelp
och skydd för den hotade. Båda dessa qvinnor voro de,
som i så hög grad väckt munkarnes uppmärksamhet.
Dessa stodo ännu qvar vid sin pelare. De hade blott
vikit åt sidan omkring den samma, allt efter som den
vilda hopen ryckt fram, så att de, osedde af denna’,
nu befunno sig på pelarens motsatta sida.
»Nu är ögonblicket inne», hviskade den, som först
blifvit de båda qvinnorna varse, »och jag tviflar
icke, att mitt uppdrag skall lyckas.»
»Pax vobiscum!» *) genmälte den andre, »det är hög
tid !»
»Jag träffar eder sedan hos vår fader!»
»Hos fader erkebiskopen, som aftaladt är!»
Dermed skildes de båda munkarne åt. Den sist
talande smög sig utefter pelarraden oförmärkt ut ur
kyrkan. Den andre gick med snabba steg tvärt öfver
till motsatta sidan, dock ifrigt derunder seende
sig åt sidan, om han skulle vara bemärkt af någon
framme vid predikstolspelaren. Detta var emellertid
en onödig fruktan. Ty der framme hade man helt annat
för händer. Men många funnos ännu qvar i kyrkan,
både karlar och qvinnor, hvilka icke kunde förmå
sig att lemna sina platser, förrän de sett, huru
den inledda händelsen nådde sitt slut. Dessa voro
äfvenledes så upptagna af hvad de hade för ögonen,
att de icke märkte munken.
Han befann sig snart alldeles vid sidan af den unga
flickan. Men äfven här hade han försigtigt valt sin
plats bakom pelaren, och slumpen ville, att den,
han sökte, just befann sig invid denna med den gamla
qvinnan på andra sidan om sig.
»Frukten intet», sade han halfhögt, men med en
öfvertygande och faderlig ton, »frukten intet, fromma
jungfru, denna gången skall intet ondt vederfaras
mäster Olof!»
Flickan flög till vid munkens ord, som en skrämd
hind. Hon fastade sin blick på talaren, som om hon
velat fråga, hvem häri var. Men munken besvarade
hennes outtalade spörjs-mål med ett mildt leende.
»Kännen j icke pater Eobert?» sade han, och när han
såg, att flickan kände honom, tillade han: »jag har
ett ord att säga eder, jungfru Christina, ett ord,
som j säkert skolen tacka mig för!»
Ett eget leende, men helt flygtigt, krusade jungfruns
läpp, under det hon såg ned framför sig.
»Det gäller mäster Olof!» fortsatte munken.
Flickan tycktes blifva mera uppmärksam, men ännu
yttrade hon intet.
»Det gäller hans framtid!» sade åter munken. »Jag
är hans vän för hans faders skull, j veten det väl,
och jag svär det vid Guds helga blod, jag vill endast
arbeta för hans lycka. Viljen j hjelpa mig, jungfru
Christina?»
»Jag!» frågade flickan, helt bestört.
»Ja, j kunnen det ock.» Han gjorde ett uppehåll,
hvarunder hans blick tycktes tränga ned i djupet af
flickans själ, och derpå tillade han: »J viljen det
ock!»
»Och hvad är det då, j begären af mig?»
»Att j skolen förmå mäster Olof att infinna sig i
Grå-munkeklostret i dag!»
» Gråmunkeklostret ? »
»Ja, klockan 3 i eftermiddag väntas han der af goda
vänner, som beslutat göra allt för hans väl ... sägen
mig till, jungfru, att j beviljen min begäran ... J
viljen fråga, hvarför
*) Frid vare med dig!
jag icke talar vid honom sjelf. Jag har gjort det,
men han har afvisat mig; han sätter icke tro till mina
ord! Eder skall han tro, eder skall han icke af visa,
och j kännen mig . . . .»
Allt detta yttrades mycket fort, och den
unga flickan,
hvars sinnen helt naturligt voro upptagna af ett ämne,
som på
det närmaste slog in med det, hvarom munken
talade, hade
för stunden intet att invända. Den fara, som hotade
mannen,
om hvilkens räddning och framtida lycka munken
talat med
l en visshet och förtröstan, som om han lånat den
bästa vännens
| blickar och röst, gjorde, att hon, utan att
närmare besinna
j munkens begäran, beviljade den.
| Ett förfärligt skrik framme vid pelaren
liksom beseglade
! hennes löfte. Häftiga slag af käppar mot hvarandra
dånade framifrån pelaren, och den grofva stämman, som
först höjts under predikan, hördes ropa, öfverröstande
alla andra:
»Nu är din timma kommen, hund.... du skall sent åter
uppstiga i din korg.»
Mera förnam hon icke. Från predikstolspelaren
spredo sig de stridande utåt hela kyrkan. Det hela
öfvergick till ett förfärligt skuggspel. Munken,
den gamla qvinnan, mäster Olof, allt sammanrördes
till en oredig massa. Hon förlorade medvetandet och
sjönk ned vid pelarens fot.
Men templet genljöd af stridens lössläppta
andar. Allt, som kunde fly, vek undan. Den gamla
qvinnan fattades af ett par starka armar och fördes,
hon visste ej huru. bort från den anstormande
hopen. Det var en man af ett besynnerligt utseende,
som räddade henne. Han hade kommit in i kyrkan med
Vederdöparne, och han hade följt med dem fram mot
predikstolen, men der hade han stannat och snarare
försjunkit i åskådandet af den oförfärade innehafvaren
af predikstolen, än han genom förnimmandet af dennes
ord, blifvit gjord overksam. Gripen af andakt tycktes
han dock icke vara. Ögat var väl fästadt på mäster
Olof, men blicken var uttryckslös, och munnen drog
sig nästan till ett leende. När de andra rusade fram,
stod han ännu qvar. Först när han hörde anförarens
tillrop, for han upp och ville åstad. Men dervid hade
han kommit att kasta en blick åt det håll, der de
båda qvinnorna, hvilka utgjort föremålet för munkarnes
uppmärksamhet, befunno sig, och hans blick stannade på
den unga flickan. Nu var den icke uttryckslös mera. Nu
tändes deri en låga, så varm och klar, att den spred
ett skimmer öfver hela det pussiga anletet. Man såg
hvarken det tofviga, gråstripiga håret eller det
vårdslösade skägget, så ge-nomvacker var denna blick.
Var det någon länge sedan försvunnen barndomsbild,
som vaknade till lif i drinkarens hjerna, eller var
det något ord ur mäster Olofs bön, som förirrade
sig dit och, i förening med anblicken af det sköna,
jungfruliga anletet, tände en gnista af ljus till
ett kommande bättre ? Sjelf gjorde han sig visst icke
reda derför. Ett slag på axeln af en bland de andra
påk-männen, förde honom åter till verkligheten, och
åter infann sig det slöa leendet och den uttryckslösa
blicken. Emellertid deltog han icke i oväsendet efter
predikans slut och anfallet på mäster Olof. Men när
svallvågen af fridsstörarne vände sig utåt, då var
han en bland de första, och åter kom hans blick att
söka de båda qvinnorna vid pelaren.
Det ungdomliga anletet var då försvunnet, men den
gamla stod qvar, skälfvande och dödsblek. Och den
försupne mannen var ögonblickligt vid hennes sida och
så godt som bar henne ut ur kyrkan. Men der lemnade
han henne, och skyndade åter in i kyrkan, hvarifrån
man hörde rop att storma och utkasta »afgudabilderna»,
hvarmed menades alla bilder och målningar af helgonen
samt öfriga kyrkoprydnader.
När hon väl befann sig i det fria på planen
utanför kyrkodörren och såg sig omkring, var hon
ensam. Flyende män och qvinnor störtade förbi
henne. Hennes första tanke var Christina, och hon
ropade till de förbiskyndande, spörjande efter
henne. Men ingen hörde henne, och om någon hörde
henne, kunde ingen upplysning om den försvunna
lemnas.
Ett häftigt slag från sidan af något, som
utkastades ge-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
