Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Georg August Wallin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Georg August Wallin.
Betrakta denna intressanta bild! Påminner ej allt
om Orienten? Den österländska turbanen, den vida
fotsida drägten, den nakna och djupa klippan, den i
fjerran framskymtande öknen? Och dock är denne man
som synes främst på taflan, en äkta Finlands son,
som, huru han än införlifvade sig med öknens beduiner
både till språk och seder, dock ständigt bevarade
sitt nordiska skaplynne.
Hvem har icke någon gång. i sina pojkår kastat
längtansfulla blickar emot det vida hafvet, då
vårens sol och stormar, nyss bräckt dess täcke af
is ? Hvem har icke någon gång önskat att få följa
med det fartyg, som med spända segel lemnade hemmets
strand, för att af vårliga vindar drifvas till Gud vet
hvilken kust af jorden ? Sak samma hvart det for. Att
få följa med till det vinkande landet i fjerran, den
tanken har mången tänkt i sin ungdom, och den skall
tänkas ännu, så länge det gifves ett ynglingasinne,
som tjusas af fägringen i en anad verld. De flesta
tröstade sig: väl snart eller lärde sig i hemmets,
vrå finna en ersättning för den förlorade kusten
i fjerran, men mången har dock funnits, som aldrig
kunnat uppgifva hoppet att komma »dit ut», som hade
förtvinat af längtan och sorg, om han nödgats uppgifva
detta hopp. Wallin var skapad till turist, detta ord
fattadt i dess ädlaste bemärkelse. Han var icke den,
som ville eller kunde följa en af andra utstakad och
bepröfvad väg, han
måste sjelf få bryta sig sin bana, vandra stigar,
som icke andra vågat beträda. Ursprunglig till
den grad, som det är möjligt att vara det i 19:de
seklet, synes han redan i sin ungdom hafva förrådt
en sjelfständighet, som i allt ville börja från
grunden. Hans uppriktiga väsende, som hatade all en
förfinad bildnings ihåliga flärd, drog tidigt hans
sympati till naturen och de folk, hvilka genom sin
kultur ej allt för mycket aflägsnat sig från den. Den
europeiska civilisationen med dess öfverdrifna lyx
och dess egoistiska, jägtande oro, var honom nästan
väm-jelig, men så mycket mera intresse hyste han för
öknens barnsliga beduiner. Spränglärd om någon, hade
han dock ständigt gifvit sina studier den praktiska
karakter, som sedermera satt honom i stånd att på
jemförelsevis kort tid lefva sig in i främmande
nationers språk och seder, och till hvilken grad han
lyckades i denna sträfvan, bevisas deraf, att han un-
der en flerårig vistelse bland fanatiska mohammedaner
endast ett par gånger misstänktes för att vara en
främling.
Mödosammare, men ock på samma gång intressantare
och lärorikare resor än Wallins hafva näppeligen
af någon nordbo blifvit företagna. Det behöfdes
i sanning hans jernkarakter, för att icke duka
under för de försakelser, de kräfde af honom. Än
lidande vattenbrist under Arabiens brännande sol,
än utplundrad af röfvare i Syriens öken, än lidande
nöd på allt i ett eländigt kyffe vid stranden af Shat
el Arab, uppgaf han aldrig det mål han hade för sina
ögon. Redan från födelsen till en del oriental genom
den resignation, som utgjorde
ett väsendtligt kännetecken i hans karakter, fick han
under en sjuårig vistelse i österlanden lära sig allt
mer att böja sig för det öde, som stod teck-nadt på
hans panna. Äregirig var han aldrig, om man tager
detta ord i dess fadda, fåfängliga betydelse, men
desto ifrigare sökte han den inre tillfredsställelsen
af sitt eget medvetande. Han hade drömt sig ett mål
i fjerran öken, icke för den glans, af hvilket det
var oin-stråladt, och icke för någon timlig vinning;
han sträfvade framåt, emedan han måste det, emedan han
dertill tvangs af sin andes o af visliga kraf. Derutaf
detta helgjutna i hela hans karakter, derutaf det så
personligt anslående i hans skrifter. Man känner, att
man har framför sig en man, icke endast en lärd, som
drefs af vetgirighetens ofta så tvetydiga passion.
Y år tid har väl haft många resenärer, som i djerfhet
kunnat mäta sig med Wallin, och många vetenskapsmän,
som förskaffat sitt namn en ovanskligare ära,
än han, men bland alla dessa torde icke många
funnits, som öfverträffat Wallin i karakterens enkla
storhet. Nästan ett fenomen genom den sanningskärlek
och uppriktighet, som genomgick hela hans väsende,
var han allt för ursprunglig att någonsin förorätta
en mask, må han redan hafva sutit som en ärad gäst
i Londons geografiska sällskap, i en aristokratisk
salong eller i en krets af beduiner i Arabiens öde
öken. Han var väl så till vida osann, att han på sina
vandringar utgaf sig för mohamme-dan och för en son af
orienten, men äfven denna nödvändiga roll gjorde han
till sanning genom att helt och hållet försätta sig i
den. Öknen blef hans andra hem, de fattiga beduinerna
hans bröder, med hvilka han delade ljuft och ledt,
och hans
AllgTlSt Wallin, (Efter en litografi.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
