Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Georg August Wallin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166––
sätt att se och tänka hade äfven fått en anstrykning
af orientalens undergifvenhet för ödets oundvikliga
domar. Vantrif-des han i Egyptens och Persiens
eländiga städer, så tog han sin skada igen i sin fria,
älskade öken. Der återfick han själens och kroppens
helsa, som han ofta förlorade i städernas hvimmel,
der drömde han sig åter sina barndomsdagar, då den
mörka himmelen spände ut sitt stjernnät öfver de
högtidliga och tysta fälten.
Wallin föddes 1811 på Åland. Sedan han inskrifves
som student vid universitetet, började hans håg
att småningom dragas till den vetenskap, som en dag
skulle föra hans namn långt utom gränserna af hans
fädernesland. Docent i orientaliska litteraturen år
1839, fick han under åren 1841 och 1842 tillfälle att
vid Orientaliska Institutet i S:t Petersburg utbilda
sig i arabiskan, hvilket språk han företrädesvis
älskade. Under dagligt umgänge med den egyptiska
scheiken Tantani stärktes allt mer han lust att genom
resor i Orienten förskaifa sig en noggrann kunskap
om österländningarnes seder och språk. Han skrifver
sjelf om den inverkan, Tantani utöfvade på honom:
»Hans godsinta och nästan barnsliga karakter, samt
hans sinnrikhet och uppriktighet, vinner allt mera min
aktning; vi stå numera ej i det trånga förhållandet af
lärare och lärjunge, utan på en fullkomligt vänskaplig
fot. Yi dricka först té tillsammans och vräka oss i
hans stora divan; hans oändliga berättelser om sitt
älskade Egypten, dess sagoberättare, sångerskor,
danserskor och alla dess andra fröjder hafva, om
möjligt, ännu mera väckt min lust att komma dit,
och jag vet sannerligen ej, huru jag skall kunna bära
underrättelsen om utslaget på min ansökning angående
resestipendium, som i alla fall endera dagen måste
komma. Blifver det ett nej, är jag rädd att sjunka
neder af sorg och harm, blifver det ett ja, är jag
rädd att hjertat hoppar ur bröstet på mig.»
Det resestipendium han ansökt gafs äfven åt honom,
och omedelbart började han förbereda sig till
den långa färden. För att med större värdighet
kunna vistas bland araberna, beslöt han uppträda
bland dem i egenskap af praktiserande läkare. För
detta ändamål genomgick han under vintern 1842-
43 en kurs i praktisk medicin vid universitetet
i Helsingfors. Sålunda förberedd anträdde han om
sommaren 1843 den långa och intressanta resa, som
varade ända till 1850. Täta bref till prof. Geitlin
i Finland, hvilka nästan alla i tidningarne
publicerades, gåfvo dock möjlighet åt hans fosterland
att följa hans resas vexlande äfventyr. Sedan han
hemkommit, utnämdes han till professor i orientalisk
litteratur, ehuru universitetet endast ungefär ett år
fick fröjda sig åt hans verksamhet. Wallin dog utan
föregående sjukdom helt hastigt den 23 Oktober 1852.
Många år förgingo, tills den tanken vaknade, att
Wallins bref borde å nyo utgifvas och derjemte
kompletteras med de dagboksanteckningar,
han efterlemnat. Genom vice bibliotekarien
S. G. Elmgrens flit och omtanka har företaget blifvit
en verklighet. Vi äga nu ett varaktigt minne af vår
frejdade landsman, i det fyra volymer omfattande verk,
som bär titeln: »Georg August Wallins reseanteckningar
från Orienten åren 1843-1849. Dagbok och bref, efter
resandens död utgifna af S. G. Elmgren. Helsingfors
1864-1866.»
Yi äro nu i tillfälle att följa den celebre
resanden dag efter dag, vi kunna följa uppkomsten
och utvecklingen af alla hans förhoppningar och
blifva förtrogen med alla hans innersta tankar, hans
uppfattning icke blott af de föremål, som mötte hans
öga, utan äfven af honom sjelf. Denna rent personliga
karakter förlänar dessa dagboksanteckningar ett lika
så högt som egendomligt intresse, ty de lära oss känna
och blifva förtrogna med det varmaste och ädlaste
hjerta, på samma gång de med enkel objektivitet
måla de fjerran land, i hvilka författaren lefde
och studerade. Kanhända var det Waliins blida öde,
som lät hans anteckningar komma till oss i deras nu
varande skick, ty hade han sjelf hunnit omredigera
dem, omforma dem för en publik, så hade de väl kunnat
blifva mera upplysande, men de hade säkert icke mera
låtit oss blicka så djupt i författarens inre. Och
detta hade varit
en förlust, ty Wallin var vida större som menniska,
än som författare och vetenskapsman.
Sedan Wallin ända till April 1845 uppehållit sig
i Alexandria och Kairo, för att der fullkomna sig
i arabiskan, anträdde han derefter den första af
sina stora ökenfärder. Målet var Mekka, Islams
heligaste ort. Natten emot den 12 April sof han
för första gången bland beduiner, och han skildrar
sålunda det första intryck, han emottog af öknen,
som för så långa tider skulle blifva hans hem: »Jag
hade hittills ännu aldrig lägrat med araber och
knappt sett den rätta öknen; nyheten i mitt läge
var derföre tillräcklig att intressera och fröjda
mig. Eldarna, som upptändes-i den torra kameldyngan,
de svarta halfnakna beduinbarnen springande emellan
de trefliga ökendjuren, hvilka förnöjsamma lågo och
idislade på den knappa föda, deras fattiga herrar
haft att bestå dem, beduinerna sjelfva, som glada
öfver den slutade dagen vräkte sig på sanden samt i
hjertligt glam glömde dagens sol och vägens besvär,
- allt hittills af mig okända scener, gjorde ett
godt och djupt intryck på mitt sinne. Den friska
ökenluften, uppblandad med dofter från Egyptens rika
grönskande fält, och den lugna, stjernklara himmelen,
allt ingaf lugn i min själ, som förut var grumlad
af förtankar på den förestående resan.» Och Wallin
ägde i sanning skäl att med oro tänka på framtiden,
ty han hade företagit en färd, som ingen europé före
honom vågat. Hans afsigt var icke blott att begifva
sig till Mekka, utan att intränga i dess moské, för
att vid den beryktade Kabostenen förrätta sin andakt,
och sålunda blifva underkunnig om mohammedanismens
heligaste religionsbruk. En enda misstanke om, ätt
han i sitt hjerta icke var en verklig anhängare
af profeten, hade beredt honom en ögonblicklig
och möjligen qvalfull död. Men oaktadt de många
betänkligheter, som försigtigheten uppställde mot
hans företag, hade han dock kraft att utföra det.
I medlet af November anlände WTallin till
staden Hajil, och der sällade han sig till en
pilgrimskaravan, som äfven ärnade sig till de heliga
orterna, för att förrätta sin andakt. Karavanen bestod
af icke mindre än 1,500 kameler. I dess sällskap
fortsattes vägen till Medina och derifrån vidare till
Mekka. Vid den första stationen emellan dessa städer
anlades den öfliga pilgrimsdrägten alikram, »nämligen
8 å 10 alnar lärft, delade i två stycken, af hvilka
det ena, 3 alnar långt, lindas kring midjan och går
ner till halfva vaden, det andra kastas om halsen
och skuldrorna såsom en schal. Utom denna beklädnad
tillåtes ingen annan drägt, ingen hufvudbonad,
ingen fotbetäckning; endast tunna sandaler, ifall
det for-någon är omöjligt att gå barfotad. Innan
vi anlade denna lätta beklädnad, badade vi oss uti
en liten regnvattenssjö med klart vatten, hvartill
hela aftonen åtgick. Natten var högst orolig här,
liksom under hela vägen. Beduintjufvar smögo öfverallt
omkring, för att snatta, hvad de kunde komma öfver;
märkvärdigt nog stulo de ofta kameler, som lågo
knäfällda invid sina ägare. Denna afton i skymningen
hade t. ex. några tjufvar smugit sig in till oss och
bortfört omkring 10 kameler ett godt stycke ut på
fältet, innan deras ägare märkte stölden. Nu blef
rörelse i lägret, bössbeväpnade män sprungo upp,
satte efter tjufvarne, hunno upp dem vid foten af ett
berg och hämtade tillbaka de stulna kamelerna, sedan
flera skott blifvit lossade på Ömse sidor. Dylikt
inträffade nästan hvarje natt; hela natten igenom
lossades esomoftast pistolskott, antingen på verkliga
eller inbillade tjufvar. Följande morgon vid solens
uppgång, då vi brutit upp och bestigit en liten höjd,
upprepade hvar och en i sin nya hvita kostym samma
ord, som han vid påklädandet utropat, nemligen:
jag redo är, o Herre redo, för ensam dig jag redo
är; all ära dig, från dig allt godt, all makt, åt
ensam dig jag redo är. Detta, af många förlängdt med
tillägg af andra böner, utropades med en hänryckning,
som äfven förde mig med sig. Jag var nu fri från all
villrådighet, all obeslutsamhet, hade numera ingen
annan väg att gå än rakt fram till Mekka, hvad helst
än månde förestå mig. Pilgrimskaravanen gaf nu en
högst egen j anblick; alla voro lika klädda, mången
dervisch, som man i observerat blott för hans trasiga
klädnads skull, såg man nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
