Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Georg August Wallin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 167
i bredd med den rike mannen, som förut blifvit
beundrad för sin granna turban och kashemirsschalar,
och visste knappt, hvilkendera man skulle anse för
herre. Lika intressant var anblicken af de nakna,
till större delen rakade hufvudena. För min del vann
jag genom några dagars öfning en sådan färdighet,
att jag utan svårighet genast igenkände en pers från
en arab, blott på hans kranium.»
Den 7:de December anlände karavanen till Mekka,
och Wallin förrättade som en äkta museiman sina
böner vid den heliga stenen Kaba. »H värj e
gång», skrifver Wallin, »som vi passerade
södra hörnet af Kaba, ströko vi våra händer
öfver den der inlagda jernplåten och berörde
sedan ansigtet med våra sålunda helgade händer.
I sjunde och sista turen stannade vi vid det
östra hörnet, der den svarta stenen är inlagd.
Här var ständigt en förfärlig trängsel af folk,
som ville kyssa den der lilla svarta och knottriga,
nu medjasmin-essence begjutna stenen. Vid dörren
till Kaba, som är nära | invid på byggnadens
nordöstra sida, stodo svarta trälar, som j med
daggar slogo hufvudlöst in bland folkmassan, när
träng- j seln blef för stark vid den svarta stenen.
Det oaktadt lyc- ! kades det mig att få kyssa den
svarta stenen otaliga gånger, | utan att träffas
af något slag.»
De öfriga ceremonierna, som borde förrättas, voro att
dricka ur den heliga brunnens vatten och att löpa
mellan stenarne Mervah och Saffa, som ligga inom
staden nära sjelfva moskén. »Vägen emellan dessa
två heliga stenar är en gata, ungefär så lång som
Esplanaden i Helsingfors, och tillryggalägges under
långsamt lopp och under upprepande af allehanda ord
eller böner, eller ock stillatigande. Sju gånger
springes emellan dem, och för hvarje gång stannar
man vid slutet.»
Hufvudsaken i hela pilgrimsfärden är dock
vandringen till ett nära Mekka beläget berg, Arafat.
Högst på toppen finnes ett torn, hvarifrån
en imam läser böner för de samlade j pilgrimerna,
ehuru de flesta bland dem naturligtvis icke höra
| ett ord. »För min del», säger Wallin,
»tyckte jag mig i j hela islamismen hafva sett
ingenting så andefattigt och bety- i delselöst,
ingenting så föga högtidligt, som detta stående
vid j berget. Då solen slutligen gick ned,
hvilket gafs tillkänna med ett kanonskott, gåfvo
sig alla på återväg, dock utan all slags ordning.»
Jag har varit nog vidlyftig i mina utdrag, emedan
Wallin är den ende, som lemnat en beskrifning öfver
religionsceremonierna i Mekka. Måste det redan anses
djerft att företaga en ökenfärd, som räckte mer än
ett år, under hvilken tid den resande beständigt
hade att frukta anfall af beduinröfvare, så ökades
det vågsamma i ön sådan resa, då den fullbordades
med några tiotalriksdaler i fickan och då dess mål
var den heligaste orten för jordens mest fanatiska
folk. Att Wallin j utan alla svårare äfventyr kunde
återvända till Kairo bevisar både den fullständiga
kunskap, han hade i österländska språk, och hans
manliga sinnesnärvaro, som alltid visste finna det
rätta medlet att öfvervinna de mötande svårigheterna.
Året 1847 använde Wallin till en ökenfäfd
genom Palestina, hvarunder Jerusalem och vår
religions öfriga heliga platser besöktes. Då
dessa orter genom Fredrika Bremer för svenska
läsare blifvit bekanta, kan jag icke neka mig
nöjet att meddela ur Wallins anteckningar den
slutdom han fäller om det närvarande Jerusalem.
|
»Hvad jag sjelf var ögonvittne till under
långfredagen, ] påsklördagen och sjelfva påskhelgen,
jemte de nästan otroliga ! berättelser, jag hörde om
den verkliga styggelse och kyrko- ! förargelse, som
här tilldrager sig hvarje år, kom mig att j längta
bort ifrån den heliga staden så snart som möjligt,
ty j hvarje dag jag nödgades dröja här, förekom den
mig allt ! odrägligare. Dessutom begynte redan andra
dag påsk alla främmande tåga bort, och den hittills
genom dem lifliga sta- j den företedde efter slutad
högtid den bedröfligaste anblick af l ödslighet
och död, så mycket mer som stadens egentliga in-
’ vanare höllo sig instängda i sina hus, troligen
for att i fred | öfverräkna, hvad de lyckats preja
af de arma pilgrimerna. Tre j de heligaste städer
i österlandet har jag haft äran besöka, ! nämligen
Mekka, Almedina och Jerusalem, men ingenstädes i j
verlden har jag sett så gement, nedrigt, förderfvadt
folk, som just i dem. Jag kunde ej underlåta att
inom mig anställa jemförelse mellan hvad jag såg
i Mekka och nu såg i Jerusalem; när jag ställde i
bredd med hvarandra folkens lynne och deras religiösa
ceremonier på ena och andra stället, tyckte jag -
huru himmelsvidt skilda de två religionerna än äro i
sin djupaste grund-idé - mig igenkänna mycket i den
orientaliska kristna kyrkans ceremonier (äfvensom
sedermera i hela Syriens seder och bruk), det Islam
profeten upptagit i sin lära. Jag fann, att mycket
der behagade mig mer än här, men också tvärtom, så att
jag hade svårt att afgöra, hvem som kunde vara Herran
behagligare, den, som gick till Mekka och böjde knä
för hans föregifna hus efter en tvagning i Zem-zems
vatten, eller den, som gick till Jerusalem att picka
sig för Sonens graf och kyssa dess marmorskifva efter
en tvagning i Jordan. Jag kunde ej besvara frågan
annorlunda äri med en annan fråga: hvad gagnar dig,
kristne eller muslim, en pilgrimsfärd i ditt lif,
vare sig till Mekka eller Jerusalem, om ej hela din
lefnad är en pilgrimsfärd till Herran? Hvad gagnar
dig en psalm, en bön, en kyrkogång, om ej hvarje din
tanke genom hela lifvet är en lofsång åt Herran,
hvarje ditt sträfvande en bön och hvarje dag en
söndag inför Herran? Men just detta är det, som
orientalen glömmer, antingen han är kristen eller
muslim; han tror, att allt är gjort med en pickning,
en knäböjning under frammumlande af utantill lärda
böner - hans religion ligger i ceremonier. Derföre
har folket här så mycken religion, så liten moral och
ingen karakter ; den, som flitigast gör sina böner,
som flitigast tummar rosenkransen, han är den högst
aktade, den bäst bedömda.»
Åren 1847 och 1848 företog Wallin sin tredje
stora ökenfärd, och kosan ställdes denna gång till
Bagdad. Året 1849 användes åter till resor i Persien
och norra Syrien.
De stora försakelser, Wallin under dessa färder
underkastade sig, den fullständiga kännedom, han
vann om orientens hufvudspråk, gåfvo honom icke den
tillfredsställelse han sökte. Beständigt klagar han
öfver, att hans lif blifvit ett lappverk, att ännu så
mycket för honom återstod. Det låter i sanning eget,
att höra en man, som blifvit en europeisk notabilitet,
hvars rykte spridt sig vida omkring och som med
stolthet nämdes af hvarje landsman, klaga öfver,
att hans mål förfelats, och endast i orientalens
resignation söka tröst. Sålunda skrifver han från
London:
»I lifvets dagsresa hade jag ett mål, att’ före
solens nedgång komma fram till källan i fjerran öken;
men mitt ok var uthungradt, dess puckel tom på fett,
väderhvirfveln på vägen förde mig vilse, hvarföre jag
hungrig och törstig med en beduins tacksamma al hamdo
lillan, lägger mig, der natten kommit öfver mig,
i den grop jag skrapat i sanden, för att afbida,
hvad Herran skall sända med den randande morgonen:
lif eller död.»
I Juni 1850 återkom Wallin till hemmet. Det
hjertliga emottagande, han rönte af sina landsmän,
den stora uppmärksamhet, honom visades af många lärda
sällskaper, kunde dock icke återgifva honom lugn. Han
längtade åter till orienten, för att slutföra sin
stora plan, att undersöka hela den arabiska halfön så
väj i geografiskt, som etnografiskt och linguistiskt
hänseende. Han anhöll om understöd både från London
och Petersburg, men det vägrades honom, och denna
motgång bidrog mycket att bräcka hans kraft. Kort
derefter sänktes han äfven i grafven.
Den, som skrifver dessa rader, hade, ehuru då endast
en ung gosse, ofta tillfälle att vara tillsammans
med Wallin. Han älskade allt, som var naturligt,
och hade derföre sympati för pojkar. Några dagar
efter det han anländt till Helsingfors, hade jag af
mina jemnåriga blifvit beordrad att taga reda på
alla märkvärdiga saker, han hemfört från Arabien,
och att framför allt utspionera, hvar han hade sina
kameler. Lyckligtvis blef jag samma dag skickad i ett
ärende till honom. Med vördnadsfull bäfvan framträdde
jag för den vidtbereste mannen, min beskickning
framförde jag oklanderligt, men när jag skulle börja
qvestionera honom om kamelerna, fastnade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
