Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Strödda minnen af resor till lands och sjös, af Elias Sehlstedt, med teckningar af C. S. Hallbeck. (Forts. från sid. 141.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ronträd, der min hederlige ungdomsvän verkligen satt,
försedd med en stor trädgårdsknif, hvarmed han var
sysselsatt att afskära en nedhängande afbruten gren.
»Zacheus!» ropade jag, »stig snarliga ned, ty jag
vill gästa i ditt hus."
»Hvem är det?» svarade Zacheus och steg ned ur
trädet. »Kom närmare», sade jag, »här skall du
finna troheten
och en hungrig mage.»
Sedan vi skakat händer förfogade vi oss in i
stugan, der jag emottogs af hans fru, en den
allra som trindaste lilla hruna böna man kan tänka
sig. Middagsbordet var dukadt, ehuru det nu undergick
en liten förändring, som endast bestod deruti,
att stolarne fingo maka åt sig och en plats bered-
j des för undertecknad. j
»Ni får bara fläskpannkaka», yttrade värdinnan muntert
under det värden och jag vid bränvins-bordet, det
smakfullaste of allt hvad bord heter, togo oss den
mest välgörande Blom-ber g ar e.
Ack! fläskpannkaka, det är himlagodt! Trichiner
finnas, det kan väl ej nekas. Ett dåligt rykte ha
de om sig fått, Men alls ej farliga - om blott de
stekas.
Vi åto och glammade obarmhertigt, gingo sedan ut i
det gröna och tände våra Nicotin-trumpeter.
Har p fi Fredriks gröna udde Ates middag som
förslår. Se’n så får man sig en kudde Och sig ned
i gräset slår. Sen man slutat har att lura, Kaffe i
det gröna fås; Och en bricka med tuschura Punschglas
med butelj, förstås.
Dagen derpå, ty en sådan kom också, voro vi
bjudna till en granngård, belägen en half mil in
i skogen. Der firades tvenne flickors födelsedag
hvaraf den ena var dottern i huset, den andra var
blott sommargäst, båda med det vackra namnet Anna,
och tillika de allra intimaste vänner. Meningen var,
att några englar skulle komma på gratulation ifrån
en närbelägen holme. Båten var prydd med blommor och
englarne
förtjusande. En af englarne hade den oturen, att då
han skulle gå i land, föll han, så bevingad han var,
i sjön, som likväl ej var djupare vid bryggan, än
att han kunde vada i land. Hela drägten, Oberäknadt
vingarne, var gjord af Afton-
blad och tog sig ej illa ut; men då den nu blef
genomblött, föll det ena stycket efter det andra
ifrån tråcklingen och gjorde att gossen, som sprang
gråtande hem, liknade nästan fullkomligt en engel,
innan han uppnådde gårdens trappa.
Denna lilla improviserade scen störde icke den
allmänna glädjen, utan blef fastmera ett ämne till
många muntra anmärkningar.
Middagen intogs i det gröna, och skålar, sånger
och tal aflöste hvarandra, Bland andra sjöng husets
fordna guvernant, fröken Beata, på samma melodi som:
»Tiden bortilar, men icke min smärta»:
"Snälla, små flickor! hvad hjertligt jag tänker,
Jag uti detta poemet er skänker.
Ni skall finna deri
All min filosofi,
Jag är äldre än ni.
Glädjens och fröjdens, så mycket j kunnen, Ungdomens
tid är så hastigt försvunnen.
Snabba vingar han har,
Fort, som skuggan, som drar
Öfver ängen, han far.
Fåfängt är tiden tillbaka att hålla. Puder han öfver
oss alla vill sålla.
Han är hårdhändt, den karl’n.
Man blir grå och erfar’n:
Se på mig, söta barn!" o. s. v.
Bland andra deklamerade en jovialisk kamrerare
följande »Önskningsrim»:
"Jag er önskar Gård och stuga, Äng, som grönskar, Hug,
som duga, Höns och kretter, Får i skockar, Häst och
getter, Dito bockar, Svin och stiga, Fat och pannor,
Dito piga, Som tål bannor. Och kan tiga. Om den stuga,
Jag beskrifver, Borglig blifver, Må hon duga! Äfven
greflig Må hon vara Gerna, bara Hon är treflig; Dito
gubbe, Som med heder Delar med er Fröjd och smärta:
Ingen tubbe Gubbens hjerta Sen från eder! Han bör
hafva
172
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
