Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kommer, kommer inte. Wingåkersflickor af Wallander. - Bilder från Spanien. IV. Segovia. - Till mitt fosterland. Av Eustachius.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Han kommer» således med säkerhet, ty han har redan
kommit, om också ännu icke »på det sättet.»
Nu blott ett par ord om - eller egentligen i anledning
af - hr Wallanders konstnärsskap. För 10 eller 12 år
sedan besåg undertecknad på expositionen i Akademien
för de fria konsterna med beundran en af Wallander
målad tafla, framställande en landtlig krogscen,
der hufvudfiguren är en ung vestgötaknalle, som
under spel och dobbel fått alldeles för mycket till
bästa. Från skifvan af det blåmålade slagbordet flöt
ett blandadt fluidum af svagdricka och bränvin,
och vår vestgötahjeltes upphetsade ansigte hade
fått denna egendomliga oljaktiga anstrykning, som
ofta uppstår hos dem, hvilka genom starka dryckers
omåttliga åtnjutande kommit i rusigt tillstånd. Jag
stod just och förvånades öfver konstnärens förmåga
att på en jemförelsevis mycket liten bild låta detta
så natursanna
drag framträda. En norrman, bekant för sina vackra
sträfvanden för en närmare litterär anslutning mellan
de båda brödra-länderna, men hvilken jag då ej kände,
stod i mitt grannskap och måste hafva samtidigt med
mig gjort alldeles samma reflexioner som jag, ty han
närmade sig till mig och sade: »Här ser man besannas
den bibliske författarens ord i gamla Testamentet:
»Vin fröjdar menniskans sinne och gör hennes ansigte
skinande såsom af oljo.» - Jag omnämner denna händelse
derföre, att det, enligt mitt förmenande, är detta
herr Wallanders mästerskap att gripa naturen på
bar gerning, att återgifva henne så fullt sådan som
hon är, som utgör ett hufvuddrag och en väsendtlig
styrka i hans konstnärsskap, och som åt dessa
Wingåkersflickor, om hvilka vi från början talat,
gifver en så tjusningsfull rikedom.
L. J. S.
-
Bilder från Spanien,
Segovia.
reseplan blef plötsligen åter förändrad och vi
styrde vår färd öfver Sierra Guaderama mot Segovia,
för att här träffa en kär vän, som lofvat blifva vår
vägvisare i Granada, i fall vi uppsökte honom på förra
stället. Segovia, som erhållit sitt namn af iberierna,
sina murar af fenicierna, sin vattenledning af de
romerska legionerna, sitt citadell af araberna och
sin katedral af spaniorerna, är byggd på en höjd och
omkring en klippa, hvilken omgifves af tvenne djupa
grafvar. Den liknar till utseendet det gamla Yeji, det
moderna Civita-Castellana och flera andra den romerska
campagnans städer. Vattenledningen, som med sina höga
bågar öfver-skjuter den nedra delen af staden, har
utseende af en jättelik tusenfot och påminner mycket
om hedendomens verldsstad samt om det företrädesvis
praktiska folk, hvars verk alltid hade ett
tydligt ändamål och en storartad karakter. Efter en
tillvaro af tjugo århundraden uppfyller detta väldiga
minnesmärke ännu sin tidigaste bestämmelse och tillför
den torra staden friskt vatten i öfverflöd. Husen,
som tränga sig omkring sina pelare, luta, ehuru byggda
i en långt senare tid, redan till fall och tyckas
liksom ängsligt hålla sig fast vid sina stöd, för att
icke instörta, såsom redan skett med många af deras
yngre gelikar. Det gamla Romas verk står emellertid
orörligt och trotsar tidens förstörande makt, häri
liknande dess odödliga språk! Då man stiger uppför
berget, kommer man genom en låg port in åt den gamla
staden, det egentliga Segovia. Går man rakt fram,
så stöter man på fängelsebyggnaden. Liksom de flesta
af dylika byggnadsverk i Spanien, är detta ställe
det mest bullersamma i hela staden. Hvad skulle
väl cellsystemets anhängare säga härom? Tego de,
skulle byggnaden först tilltala dem. Talrika händer
framsträckas ur fönstren och lika många stämmor bedja
i jemmerlig ton om allmosor, och detta i den helige
Petri namn, hvilken en gång satt fången i Rom. Från
de öfra våningarne, som äro allt för högt belägna,
för att dess
invånare skulle kunna af den förbigående
emottaga några gåfvor, helsas man med en chorus
af förbannelser, hånande skratt och skymfande
visor. Jag har närmare omnämt denna byggnad,
derföre att den är af intresse för den resande,
alldenstund stadens förnämsta hotell är beläget strax
derintill. Detta är ett stort qvadratformigt hus,
hvilket kringsluter en af gallerier omgifven gård
och i ena hörnet har ett torn, som är försedt med
tinnar och afsatser. Det beboddes fordom af en adlig
familj. Många andra berömda byggnader hafva sedan
den sista revolutionen kommit i borgerliga händer. -
Efter de sorgliga och filosofiska betraktelser,
som omständigheterna ovilkorligen föranleda, är det
ej mer än billigt, att en förståndig man intager en
god måltid; vi hoppas, att slottsfogden härvid skall
betjena honom på bästa sätt. Men derefter måste man
besöka Plaza-Major, hvars höga, hvita hus, till följe
af estetiska grundsatser, hafva en giltig vedervilja
mot den raka linien. Derintill ligger katedralen, ett
sällsamt minne af den urartade götiska byggnadsstilen,
sådan den visade sig i sextonde århundradet. Småtorn
och uppåtsträfvande pelare förekomma i massa. Då man
betraktar detta byggnadsverk, tycker man sig se en
ung qvinna i gammalmodig drägt, med snäf klädning
och ett öfvermått af hufvudprydnader. Tornet tycktes
mig för öfrigt vara präktigt och hafva en ansenlig
höjd. Härifrån ser man bergen med dess täta skogar
och dystra skuggor, högslätterna och klyftorna höja
sig öfver de lägre, af en brännande sol starkt belysta
trakterna. Det herrliga skådespel, man här har framför
sig, ersätter rikligen den möda, uppstigandet i tornet
fordrar. Äfven Alcazar, det gamla moriska palatset,
förtjenar ett besök. Några salar hafva ännu sina
arabiska hvalf; om också alla andra spår af deras
forna ägare hafva försvunnit, så frammanar dock
inbillningen dessas skuggor, minnet af dess slocknade
glans, pch befolkar sålunda de Öfvergifna rummen.
Till mitt fosterland.
dyra fosterjord, för dig min luta klinge!
Väl är den icke stämd af öfvad skaldehand, dock må
den ljuda fritt och uppå sångens vinge min kärlek
bära fram för dig, mitt fosterland.
Mig tjusar ängens doft och insjöns lugna vatten och
skogens hviskning och den ystra bäckens språng och
neckens harposlag och elfvors dans i natten, och
qvällens tysta frid och näktergalens sång.
Mig tjusar äfven väl ditt stolta hjeltesinne,
till forntids kämpabragd jag lyssnat mången gång;
i högen kämpen bor, men troget i mitt’ minne jag
gömmer forntidsdikt, dess saga och dess sång.
Tyrannen rasar vildt, af brödrablod sköljs jorden;
ett Polen finns ej mer, men jag dock vet en strand
dit ej förtrycket nått, der frihet bor i norden,
och der, O Sveas son, der är ditt fosterland....
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
