Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Till mitt fosterland. Av Eustachius. - Skalperingen hos indianerna. - Magnus Stenbock. Av G. H. Mellin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Der bågig brygga högt från Valhalls salar förde,
och Oden, stigen ned, bjöd fallen gäst sin hand,
der väldig Thor utöfver bergens toppar körde, der är,
o Sveas son, ditt gamla fosterland.
Der aldrig utländskt ok på fadrens skuldror tryckte,
men främlingen satt trygg vid gästfrihetens bord,
der sagan täljer jemt om fräjdadt hjelterykte; der är,
o Sveas son, din dyra fosterjord.
Der fria vågor än de fria stränder skölja, der minne
och der hopp gå troget hand i hand, der rätt och
sanning vid hvarannans sida följa; der är, o Sveas
son, ditt fria fosterland.
Ej guld du finner der, ej silfver bryts ur hällen
och drufvan glöder ej uti den höga nord; men guldren
tro finns än i byggderna bland fjällen, och heder
silfverhvit trifs uppå snöklädd jord.
Ej solens heta glöd, ej söderns ljumma vindar,
ej tropisk yppighet här tjusar själ och håg, blott
vestan fläktar mildt, men snart dock nordan lindar
sin isarm kring om berg och dal och fängslad våg.
Rörd af dess andedrägt den späda blomman Mjer sin
kalk mot tufvan ned och vissnar bort och) dör;
men tallen djerft ännu sin krona grönklädd höjer,
dess topp så smärt och hög vid molnhölj d himmel rör.
Hur herrlig, Svea, står du ej i vinterqvällen
vid norrskens flammors prakt, vid månans bleka ljus,
högt ofvan dig till tak, den blåa himlapellen
uppspänner stjernströdt hvalf högt emot himlens hus.
Yäl är det mycket skönt också i söderns länder,
dess yppighet och prakt beryktad himmelsvidt, från
molnfri himmel jemt sitt guldregn solen sänder,
och mången njutning, här ej anad, bjudes fritt.
Ja, vill du njuta blott, gäck dit der grenen böjer
för gyllne frukters tyngd sig djupt mot jorden ner,
der tjusta ögat vid en djupblå himmel dröjer, der
nordan bunden är, men evig sommar ler.
Dock, dit står ej min håg, jag älskar med berusning,
O, Svea, att min teg vid dina fötter så, jag älskar
dina fjäll och dina skogars susning; - här stod min
vagga, här min graf ock redas må.
Eustachius.
-
Skalperingen hos indianerna.
fkalperingen är ett högtidligt bruk. I den gamla
goda tiden väntade man, tills den sårade var
fullkomligt död^ innan man afdrog hans hufvudsvål;
men i våra dagar synes denna humana sed hafva kommit
ur bruk. Då indianen ser sin fiende falla, drager
han sin skalperknif, hvilken nu består af jern, men
förr af flinta eller obsidian, vrider skalplocken,
hvilken hos indianen är prydd med ett brokigt band
eller en örnfjäder, med den venstra handen och gör
med den högra tvenne halfcirkelformiga inskärningar,
med och mot solen, sätter sig derpå ned och ställer
fötterna mot den slagnes axlar, fattar skalplocken med
begge händerna och drager deri, tills hufvudsvålen med
ett ljud af »flop» skiljes från hufvudet. Utan den
långa skalplocken, hvilken indianerna låta växa för
att göra skalperingen lättare för sina besegrare,
skulle arbetet blott med möda kunna utföras;
omtänksamma hvita menniskor kortklippa derföre sitt
hår, innan de resa genom indianernas områden; dock
bekymra indianerna sig icke derom, utan åtnöja sig
äfven med en skalp, som har kortare hår. Det har
också inträffat, alt åtskilliga klippska personer
öfverraskat Indianerna med peruker. Skalperingen å
en lefvande menniska måste vara en rysligt smärtsam
operation, som vanligen åtföljes af hjerninflammation;
dock har man exempel derpå, att män, ja äfven qvinnor,
efter att hafva blifvit skalperade, undkommit med
lifvet.
Då skalperingsarbetet är förrättadt, begifver
indianen sig hemåt, stolt, som om hän hade förtjent
en räddningsmedalj. Han dröjer några dagar, innan
han inträder i byn, svärtar derpå ansigte och händer
med kimrök och nalkas tyst och långsamt sin koja. Der
kastar han sig ned på marken, tills hans anförvandter
och vänner, beledsagade af stammens äldste, framträda
och under tystnad sälla sig till honom. Derpå exa-
minerar man honom, och han börjar sin berättelse,
hvilken han naturligtvis i hög grad utsmyckar och
öfverdrifver, ty sjelf-beröm anses i detta fall icke
för opassande. Sedanden »gröna skalpen» blifvit torr,
inviges han genom en högtidlig dans, och nu först är
han lämplig till allmänt beskådande. Hos många stammar
bindas skalparne vid långa stänger och användas som
ett slags fana, andra hänga dem vid hästtyglarne
eller vid sina sköldar, medan åter andra bära dem som
prydnad på sina benkläder. Ju fler skalpar någon äger,
desto större ära åtnjuter han, och en ung man, som
ännu icke har någon tagen skalp att uppvisa, anses
ännu icke som fullkomlig. Åtskilliga krigshöfdingar
hafva deremot samlat hela massor af detta hedrande
byte. Från ett och samma hufvud tager man blott en
skalp, men denna behöfver icke vara stor; blott han
är tagen öfver hjessan och håller tre tum i bredd,
så är detta redan tillräckligt. Men förfalskare hafva
äfven tagit skalpar från andra delar af hufvudet och
sålt sådana för 50 dollars stycket; kännaren märker
dock genast, att dessa skalpar icke härstamma från
hjessan. För öfrigt har hvarje stam sin egendomliga
skalperings-metod ; så afskära till exempel Sioux
äfven ett stycke af Öronen, sätta sig derefter ned
på marken, stkka den besegrades öron på hornen af en
buffelskalle och lägga något af köttet på | små i
qvincunx ordnade jord- eller lerhögar som offer åt
Ma-nitu; dervid röka de sin pipa. Derpå utspännes
trofén öfver ett äggformigt sammanböjdt pilris och
fodras med svart, blått eller rödt tyg. Men är tiden
knapp till utförande af skalperingen, så taga yuta-
och präri-indianerna blott den långa hårtofsen med
sjelfva hjesshuden, medan chyuagara eller nezper-cés
afdraga ett långt, vid pass två tum bredt stycke från
nacken ända till pannan. - De slagnes fingrar bäras
ofta som halsprydnader.
Magnus Stenbock.
n skönare ära gifves icke för en medborgare,
än att erkännas såsom fäderneslandets räddare.
En sådan ära tillhör med fullaste rätt den ädle
hjelten Magnus Stenbock. Och den medborgerliga
kronans glans fördunklas
icke af någon personlig skugga, som skulle kunna
kastas på hans karakter. Magnus Stenbock står nämligen
inför den dömmande efterverlden ren och obefläckad,
utmärkt med sina .stora egenskaper af hjeltemod,
trohet och ståndaktighet, äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
