Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mäster Olofs Bröllop. Romantiserad berättelse från Gustaf I:s första regeringsår, af C. Georg Starbäck. (Forts. från sid. 150.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186
tiden sutit med hufvudet stödt mot handen, till
utseendet nästan främmande för hvad som tilldrog
sig omkring honom. Det var ett vackert hufvud med
milda drag, hvilka tillkännagaf vo en fridsamhetens
och lugnets man, ingalunda vuxen de tider, i
hvilka han lefde, eller det värf, för hvilket
han föregående året blifvit hemskickad till sitt
fädernesland af påfven. Hans åtbörder i allmänhet,
liksom den synnerliga omsorg, han egnat sin drägt,
ända till dess minsta delar, tycktes antyda en viss
fåfänga, som likväl ingalunda missprydde den firie
mannen. Erkebiskop Johan var född 1488 och således
nu 36 år gammal, en yngling vid sidan af den gamle
biskop Peder.
»En vigtig sak, menar jag, att j hafven glömt i detta
ärende», sade han med en vek stämma, men med mycken
värdighet, »arftagerskans samtycke!»
»Arft äger skans samtycke?» utropade de närvarande
med förvåning.
»Ja, hennes samtycke . . . Vår broder, biskop Hans,
har bekommit stränga tillrättavisningar af vår
herre konungen för en klosterjungfru. Menen j,
att, om detta ärende kommer för konungens öron,
han skall låta det mera hafva sin gång? Jag tror
det icke, och jag säger eder, jag vill icke hafva
min hand med i denna härfva. En annan väg vill jag
gå, viss om att vår heliga kyrka dock skall segra
med andra medel än dem, som behöfva natten för att
verka. Sannerligen, helvetets portar skola icke varda
henne öfvermäktiga!»
»Visliga talen j, fromme fader erkebiskop», vidtog
biskop Peder, »dock är det en sanning, att kyrkan
icke kan bestå, om man beröfvar henne sin egendom,
och mig synes, som om de medel, hvilka användas för
detta ändamål, helgades just derigenom; ty visst
är, att det sträfvande, som har själens frälsning
till sitt högsta mål, aldrig kan vara af ondo. Peder
Dobblares dotter kan väl vara af annan mening, hon är
snärjd i verldens garn, men skola icke en gång hennes
tårar förbytas i glädje, när hon finner den salighet,
som den heliga kyrkan beredt henne, . . . beredt
henne af idel kärlek, en kärlek så j stor, att den
tvingat sig på henne emot hennes vilja? Yisser-
j ligen skall det så blifva!»
»Det månde tillåtas mig», började derefter den
biskoplige stallmästaren med en bugning för
prelaterna, »att påpeka ännu en sak, nämligen
testamentet. Der står uttryckligen, att min aflidne
frändes förmögenhet skall tillfalla kyrkan, sedan
jungfrun, med Guds nåd, afsvurit verlden och ingått i
Wadstena kloster. Jag har granneligen ransakat både
ordalydelsen och meningen i min döde frändes vilja,
Gud hans själ nåde, och har äfven sport min nådige
herre, vördig fader biskop Hans, till derom. Något
tvifvel om, hvad som här är rätt, kan således icke
uppstå, så vida som lag och rätt ännu få njutas i
Sveriges land.»
»Den tron hafver ock jag», tillade priorn, »och synes
det mig, att denna utgångspunkt i detta ärende är den
enda rätta; jag tror mig ock känna den ädla jungfruns
sinnelag och veta, att hon sjelf, tidigt pröfvad af
lifvets sorger och bedröfvelser, längtar till det
helga klostrets frid. Och kunna vi sålunda med bästa
samvete arbeta icke blott för kyrkan, utan l äfven
för jungfruns själ.»
»Ännu ett namn finnes dock här i Ingewald Torstenssons
testamente», vidtog erkebiskopen, dragande framför
sig ett pergamentsbref, som låg på bordet framför
honom. »Här talas om den aflidne Hans Pederssons
fader, Peder, gemenligen kallad Dobblare. Honom
tyckens j icke vilja taga med i räkningen.»
»Funnes den mannen», gentog
franciskaner-ministern, i det han steg upp från sin
stol och med ett inställsamt leende lutade sig fram
öfver bordet på sidan om erkebiskopen samt pekade
på det i pergamentsbrefvet förekommande namnet Peder
Dobblare, »stode den mannen att finna,
så vore saken utan allt bekymmer på det klara.
Peder Dobblare har icke j af sin frände Ingewald
blifvit ihågkommen med mera än dessa 10 mark,
hvilka Ingewald gaf till underhåll af det stora
huset j i Gråmunkegränden, som han, till sin själs
frälsning. Gud och ! S:t Franciscus vare honom nådig,
gaf till vårt kloster. Öfver- j lefde Peder sin
frände, så skulle hela förmögenheten komma i
klostret till godo ...»
»Och i motsatt fall. . .?»
»Derom, eders nåde, finnes intet ord i min frändes
testamente!» svarade Gert Bryningh. »Jag har sjelf,
jemte Olof Michelsson, rådmannen, och Carl Guldsmed,
bevittnat så väl här föreliggande gåfvobref som
det andra testamentet, hvilket min nådige herre,
biskop Hans, hafver i förvar och hvaraf jag här har
en bevittnad afskrift.»
Stallmästaren framtog och öfverlemnade, ödmjukt
bugande, till erkebiskopen den nämda afskriften,
som fullkomligt bekräftade franciskaner-ministerns
ord. Erkebiskopen genomläste med noggranhet
dokumentet, hvarpå han lade det ifrån sig på bordet
och såg frågande på Gert Bryningh.
»Ett märkeligt testamente», sade han och skakade på
hufvudet, »ett märkeligt testamente! Utan tvifvel
månde högst egna förhållanden varit rådande mellan
dessa män, och jag vet knappt att säga, om, oaktadt
testamentets klara ordalydelse, det kan vinna laga
kraft.»
»Peder Dobblare har sjelf erkänt giltigheten af det
samma», inföll franciskaner-ministern. »Han har i
vittnens närvaro af-lemnat ett fullgiltigt intyg på
sitt bifall till Ingewalds förordnanden, och detta
intyg har vårt kloster i förvar, men, Gud bättre,
det båtade oss föga, ty Peder försvann samma dag
som Ingewald Torstensson dog. Hans kläder funnos vid
Skeppsbron utanför ringmuren, det var en af dagarna
vid konung Christians kröning. Den olycklige hade,
efter all sannolikhet, sjelf förkortat sitt lif.»
»Och till följd deraf», tillade Gert Bryningh, »kom
egendomen i Hans Pederssons ägo.»
»Än j sjelf, Gert Bryningh», sporde erkebiskopen,
»gören j icke några anspråk på Ingewalds gods?»
»Nej, nej, eders nåde, jag har afstått ifrån alla
anspråk; min frändes själaro är mig af högre värde,
än det lumpna guldet, och jag har sjelf i testamente
förordnat, att det lilla jag kan lemna efter mig
skall tillfalla detta heliga kloster.»
Erkebiskopen sporde vidare om orsakerna till det
märkliga testamentet af Ingewald, hvilken genom sin
sista vilja liksom tvungit sin närmaste frände att
försvinna ur verlden, men han hade icke mer än uttalat
frågan, då brodern guardianen inträdde och anmälde
mäster Olof. Guardianen blef stående vid dörren,
af bidande sin förmans vink att införa den anmälde,
men denna vink uteblef.
Så väl gråbrödernas styresman som biskop Peder och
Gert Bryningh sågo frågande på Westerås-priorn, och
denne skyndade sig att upplysa, vändande sig till
erkebiskopen:
»Jag har lyckats i mitt uppdrag, vördige fader
erkebiskop, kyrkans farligaste fiende befinner sig
här utanför, väntande på företräde!»
Erkebiskopen hade åter lutat hufvudet i handen och
tycktes knappt hafva förnummit hvarken guardianens
inträde eller priorns ord; men denne fortsatte,
utan att låta sig af erkebiskopens tankspriddhet
förvillas:
»Mötet med Gert Bryningh har hindrat mig att omnämna,
hvad jag fått att veta, allt medan jag sökt utföra
mitt värf, att ställa kättarne inför eders nådes ögon
. . . Här är ännu en sak, som lägger vigt i vågskålen
till det beslut, som nu fattats . . . Här är fråga
om att förekomma en dödssynd, ett brott, till sin
art farligare för kyrkan, än om hon skulle gå miste
om arfvet efter den rike Ingewald Torstensson.»
Nu lyftade erkebiskopen upp sitt hufvud och såg
forskande på talaren, och äfven de andre lyssnade med
den högsta uppmärksamhet till hvad han hade att säga.
»Hvilket brott hafven j då kommit på spåren?» sporde
erkebiskop Johan.
»Giftermål mellan en vigd prest och en jungfru,
som är bestämd till nunna!»
»Giftermål!» utropade alla de närvarande med en
mun.
»Som jag säger», fortsatte priorn, »jungfru Christina
Peders-dotter, hon, som skall beröfva kyrkan det rika
arfvet efter ijngewald Torsteiisson, om det icke
genom kloka åtgärder före-kommes, hon, som enligt
sin aflidne frändes yttersta vilja är bestämd att
taga doket i Wadstena, hon står i begrepp att äkta
kättaren, som nu väntar på företräde.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
